Jag började på det här inlägget i lördags, när jag kom hem efter att ha städat på förskolan. Men jag skev aldrig klart. Då var jag så knäckt, så uppgiven. Det var tur att annat kom emellan. Nu har det gått en liten stund och jag har sansat mig lite. Det ordnar sig säkert på något sätt.

Det finns en fröken på Abbes avdelning som har engagerat sig lite extra mycket. Som har legat på och tränat på teckenspråk, som har bokat möten med oss och med rektorn, för att prata om hur vi ska göra saker bra för Abbe. Hon är den som alltid är där. Stabiliteten för oss föräldrar när hennes kollegor drabbats av sjukdom och vikarierna kommit och gått. Vi har varit så glada att hon jobbar på vår förskola, när marken runt Abbe har svajat. En stabil plattform då det var dags att för honom att möta världen efter hemmaåren och operationerna.

I en fikapaus på städdagen snackade jag med några av de andra föräldrarna om hur bra det känns med dagis, och hur mycket vi gillar den här fröken.
– Ja, vi får hoppas de hittar någon bra ersättare, sa en av mammorna.
– Va!!? Vad menar du, sa jag.
– Hon har ju sagt upp sig. Visste du inte det?

Alla började prata om hur synd det var, om att det var kanske inte så konstigt nu när hon flyttat, det blir ju långa resor. De andra föräldrarna snackade om sina barn, som nyss börjat, eller som snart skulle flyttas upp till stora avdelningen. De pratade på.

Jag fick inte ur mig mycket, om någonting alls. "Det går inte", tror jag att jag sa. Jag tappade konceptet totalt. Det kändes som att en hörnpelare i det redan vingliga Abbe-huset försvann. Som att alltihop rasade samman. En katastrof. När det nu äntligen började kännas som att livet närmar sig någonting som liknar normalt.

Nu har det gått ett par dagar och jag lugnat mig lite. Det blir säkert bra. Någon annan tar bollen. Det kommer att vara andra som engagerar sig i Abbe, i hans språk. Han kommer att få en ny favorit.

(Och du, fröken. Jag vet att du läser bloggen ibland. Klart det blir jobbigt för dig med resorna, det förstår jag med. Det ordnar sig, detta. Jag är inte arg.)

Andra bloggar om: förskola, dagis, trygghet