Abbe var med mamman hos en av sina logopeder igår. Han började mötet med att chockera henne lite. Logopeden alltså.

Vi brukar sitta på golvet i ett stort lekrum eftersom logopeden och sjukgymnasten ofta har mötena ihop. En lyssnar på vad Abbe säger och en tittar på hur han rör sig. Igår var det visserligen bara logopeden men de var i det där rummet i alla fall.

Nåväl. På golvet ligger en slags gymnastiksmadrass och på den finns en logotyp eller åtminstone tillverkarens namn tryckt. Jag minns inte vad det står, men namnet innehåller i alla fall ett A någonstans. Abbe springer in och säger:

– Oya mamma. A om i Ammi!
– Ja du, A som i Abbe, svarade mamman.
Logopeden såg mäkta förvånad ut.
– Va?! Kan han bokstäverna?

Några kan han. De som är med i hans namn och den första i mitt, mammans, och brorsans namn. Så han är inte så avancerad. Men han tog i alla fall sin logoped på sängkanten.

Mötet fortsätter, och till saken hör att den här logopeden talar otroligt tyst. Jag får ofta be henne upprepa saker för att jag inte kan höra vad hon säger. Och man sitter på helspänn och koncentrerar sig för att inte prassla med några kläder eller så. Då är det kört.

Logopeden pratar med Abbe för att höra hur han utvecklats sedan sist. De snackar lite färger och annat som Abbe är väldigt intresserad av just nu. Hon frågar. Abbe svarar. Efter ett tag börjar han att.. v i s k a.. a l l a.. s i n a.. s v a r.

Jag gör väl som hon, tycks han tänka.

Andra bloggar om: logoped, färger, viska, härmas, bokstäver