Det är en smått märklig känsla varje gång man är på habiliteringen med Abbe. Som att besiktiga bilen ungefär, fast utan den där lite hotfulla stämningen som man lätt känner på Svensk Bilprovning.

Abbe leker, klättrar, pratar, skojar och busar precis som han brukar. Rummet är fullt av grejer. Där finns ett leksakskök där Abbe huserar, en rutschkana att åka i tillsammans med allt från nallar och dockor, till en stor plasttorsk – eller som igår – en hel bondgård i tyg. Han springer ut och in i ett litet lekhus, målar på en griffeltavla bara för att sudda ut det en sekund senare. Det enda som skiljer det här rummet från vilket lekrum på dagis eller IKEA som helst, är att här är han hela tiden är iaktagen och granskad. Besiktigad.

En sjukgymnast tittar konstant på hur han rör sig, hur fötterna arbetar, hur balansen är och hur stark han är i kroppen. Hon uppmuntrar till olika lekar där hon kan studera det hon behöver för att göra en bedömning.

Logopeden är också där. Hon lyssnar. Hur har språket utvecklats? Kan han fler ord? Vilka ljud fungerar och vilka funkar inte? Hon leker och pratar med Abbe, han serverar pizza och fika från det lilla köket medan hon lyssnar och analyserar. Det konverserar med ord och med tecken och logopeden drar slutsatser om hur mycket som hänt sedan sist vi var där.

Abbe får bra betyg. Han är duktig och har utvecklats massor säger de. Sjukgymnasten undrar om vi hört något från ortopedteknikerna som ska bygga skor eller inlägg åt Abbe. Det har vi inte och hon lovar att kolla upp det.

Skönt. Det blev inte körförbud i alla fall.

Andra bloggar om Svensk Bilprovning, habiliteringen, handikapp, funktionshinder, sjukgymnast, logoped