Arga gubben.
21:57
Min fru var väldigt engagerad i hästar och ridning när vi träffades. Närmare bestämt westernridning. (Roligt förresten när datorns rättstavningprogram lite förvirrat föreslår vänstervridning, när den inte kan stava till min frus hästsport.)
Men ni vet hur det är. Barn kommer, egna intressen försvinner. Jag har försökt pusha lite för att hon ska komma igång igen, för att både hon och jag behöver göra något annat än att bara vara mamma och pappa. I synnerhet när det ena barnet är en kromosomig hjärtegris. I alla fall. Idag stack hon iväg till sin gamla instruktör och kompis för att få damma av chapsen under en dag, om man säger så.
Nåväl, det var egentligen inte det jag skulle berätta om. Jag och killarna var i alla fall hemma själva i sommarvärmen. Det var i stort sett helt okej.
Först hade storebror en kompis här. Han bor bara några hus bort och de leker nästan varje dag. För att göra en lång historia kort så hittade de på ett bus, inget speciellt allvarligt i sig men jag fick ändå säga ifrån för att de skulle sluta. När jag gör det svarar kompisen "jag har inte gjort något" trots att han sitter mitt framför näsan på mig och håller på med rackartyget. Då tände jag till.
– Säg inte att du inte gjort något. Jag ser ju att du håller på.
– Öh. Okej.
– Vet du vad? Alla kan göra fel. Men man måste stå för det.
– Mmm.
– Buset var kanske inte så farligt, men jag tycker väldigt illa om när man ljuger för mig.
– Mm.
Jag går därifrån. Då ser jag att han är på väg hem. Jag vänder tillbaka och säger: "Du behöver inte gå hem, vännen. Det är bra nu. Ni kan leka om ni bara inte gör så mera." Han svarar bara "jag vill gå hem" och jag ser att han gråter. Jag känner mig som ett svin.
Lite senare skäller jag på storebror för en annan grej. Han börjar också gråta. Heja mig.
Och slutligen. Jag håller på med Abbe på vägen och provar att cykla med stödhjul på storebrors gamla cykel. Vi är alldeles nära huset så dörren till huset är stängd men inte låst. När Abbe tröttnat och vi kommer tillbaka är dörren öppen. Vad sjutton är det här nu då, tänker jag och springer in.
I killarnas rum är två främmande barn. Jag gissar att det är grannens barnbarn som är på besök hos mormor. De har lekt vid något enstaka tillfälle med storebror, men jag tror inte ens att han skulle känna igen dem.
– Vad håller ni på med?! Jag ryter.
– Ingenting.
– Men vad gör ni här inne? Ni kan väl inte bara gå in i någon annans hus?
– Öh.
– Va?! Man klampar inte in hos människor man inte känner, utan att fråga. Det är ju ingen annan hemma här. Då kan ni väl inte bara gå in?!
– Öh.
Jag koncentrerar mig för att inte svära, och har god lust att handgripligen slänga ut dem.
– Nu går ni ut härifrån!
De lommar iväg. Visserligen tycker jag fortfarande att det är helt märkligt beteende att göra som de gjorde, men inte desto mindre känner jag mig inget vidare efter att ha gormat åt dem.
Nu är man väl känd som arga gubben.
Andra bloggar om: barn, uppfostran, grannar, bus, skäll
10 kommentarer
Jag känner igen mig.
SvaraRaderaIbland tycker jag att jag inte är annat än den arga ordningspolisen, och jag blir så trött på mig själv.
Men samtidigt, så kan jag inte bara blunda och se mellan fingrarna. Det är ju mitt jobb att uppfostra mina barn och lära dem rätt och fel.
Att säga till andras barn tycker jag är helt okej. Jag tycker att det är bra när andra vuxna säger till mina barn när de gör något som de inte borde. Ibland fastnar det bättre när andra säger, eftersom de verkar filtrera bort min röst när det passar dem.
På samma sätt tänker jag med andras barn. Att säga "det där du gör nu är inte okej, därför att.." är inte samma sak som att säga "du är inte okej". Det är stor skillnad.
Jag tycker att det låter som att du hanterade situationen helt rätt.
Men jag förstår hur du menar. Vissa dagar går alldeles för mycket tid åt till att hetsa upp sig över saker.
Jag brukar tänka att det blir bättre när de blir äldre och flyttar hemifrån. :-)
Ibland kommer det sådana dagar då man är "arga gubben" ;)... Tycker du gjorde rätt som sa ifrån, man kan inte göra hur som helst... Trevlig måndag
SvaraRaderaJag har en tvärtom upplevelse. Jag önskar att jag hade varit arga gubben igår ... Min dotter hade kalas och en pojke öppnar alla hennes paket och går iväg och leker med sakerna. Jag önskar att jag rytit i hårdare ... men hans föräldrar satt precis bredvid och då inväntar man (jag) att dom ska rycka in och säga ifrån, att jag inte ska behöva. Men så gick det inte.
SvaraRaderaIdag, på den riktiga födelsedagen, ska ALLA paket öppnas av födelsedagsbarnet själv!
Man ska säga ifrån, men jag förstår vad du menar. Känslan inne i hjärtat.
Grannbarn är fantastiskt, men ibland är sommaren även lite svår. Man vill ju vara i fred också, inte alltid ha alla traktens barn inne i huset utan att man förstod hur det gick till...
Arga gubbar behövs. Ju längre tiden går och ju större barnen blir behöver också de tydlighet från vuxna. För nästan allt barn gör handlar ju om att testa sin omvärld. Är det kul att klättra i träd? Hur smakar sand? Gråter lillebrorsan om jag boxar honom i magen?
SvaraRaderaOch att som vuxen då visa att vissa saker faktiskt inte är ok, det är ju ett sätt att lotsa i det här testandet. Vissa bus är ok och vissa bus inte.
Sen att man mår dåligt själv efteråt är ju bara för att man önskar att man hade mer tålamod/var mer överseende/mer pedagogisk... Så känner nog både arga mammor och arga gubbar.
Tycker att det är bra med arga gubbar ibland. Idag är det många som är rädda för att sätta gränser, särskilt mot andras "ungar".
SvaraRaderaTror säkerligen att de tänker sig för lite x-tra i fortsättningen!
Ärligt; det daltas och diskuteras för mycket med barn nuförtiden – det är min högst ödmjuka åsikt. En upprörd, bestämd och smått arg röst har aldrig skadat. Det ska ju barnen tåla – speciellt från andra vuxna är det nyttigt.
SvaraRaderaDet verkar dock vara modernt att ha dåligt samvete, alldeles för mycket, för att man brusar upp.
Jag håller med samtliga, BRA JOBBAT!
SvaraRaderaHa inte dåligt samvete,
hälsar gammal förskollärare!
Påminner mig om när jag var nybliven mamma. En dag stod ett moppegäng och varvade utanför vårt hus när dottern låg ute och sov.
SvaraRaderaJag rusar ut på trappan och ska just säga till dom om att dom får åka längre bort och varva, att jag har en bebis som sover här ute.
Innan jag hinner öppna munnen ropar dom: "Akta, vi sticker innan kärringen kommer!".
Snopet går jag in igen, nu mest irriterad att dom kallat mig kärringen...jag var 23 år då och jag antar att moppekillarna var väl 15-16 år.
Min käre make brukar påminna min om den händelsen när jag skojar om att han börjar bli gammal...ha ha.
Arga Gubben, vet du, jag tycker inte att du skulle ha gjort annorlunda.
SvaraRaderaMan kan inte låta barn göra hur dom vill, varken egna eller andras.
Som mamma önskar jag att andra vuxna vågar vara vuxna och säga till mina barn om dom gör fel.
Fortsätt med det, det är allas vårt ansvar att tillrättavisa barn som gör fel, hur ska de annars lära sig?
Föräldrarna är ju inte alltid med.
"Arga gubben", ja så kanske de ser dig nu. Men jag tror också att de ser dig som "gubben som reagerade när han tyckte att någon betett sig illa". Jag skulle tro att de känner att de kan söka sig till dig när de behöver stöd, att du är en sån som står upp för det som är rätt.
SvaraRaderaFler såna arga gubbar till folket!
Vill du kommentera men har ingen egen blogg? Inga problem. Välj "Namn/webbadress" under "Kommentera som:" och skriv bara i ditt namn. Eller välj "Anonymt" om du hellre vill det.