Fredagsmyset ute på altanen var avklarat och det var dags för killarna att komma in och göra sig klara för natten. Jag gick in för att förbereda välling och ta fram pyjamasar. "Kommer ni in med en gång då killar, det är läggdags nu".

Allt var klart för att hoppa i pyjamasarna, men de kom aldrig in. Så hör jag ett bekant ljud, men vad är det? Jag springer ut och ser Abbe med trädgårdsslangen i högsta hugg. Han har dränkt hela altanen inklusive alla dynor till trädgårdsmöblerna och det som var kvar av salta pinnar och chips. Och storebror skrattar förnöjt åt situationen. (Man ska komma ihåg här att jag har haft en rätt jobbig vecka och känner mig trött och stressad).

– Men vad sjutton håller ni på med?!! Jag bad er komma in och så gör ni så här.
– Mäh! Det är så skönt ute, jag ville ju bara ha lite skönhet.
– ?!
– Inte någon liten skällande pappa.
– Eh...
– Jag ville bara ha lite tid för mig själv.

Allt det arga rann av mig i ett nafs. Jag släppte dynan som jag höll på att skaka torr och gick fram till min femårige filosof. Han tittade lite undrande på mig när jag föll ner på knä i gräset och omfamnade honom. "Åh vad jag älskar dig, vännen. Det var inte mening att bli arg. Klart du ska få lite skönhet och tid för dig själv"

Andra bloggar om barn, språk, skönhet, egentid