Åh så vackert skrivet! Uppfattar er som helt fantastiska föräldrar och jag förstår verkligen dina tankar kring storebror.

Jag läser din blogg varje dag numer, och den är underhållande, värmande och mycket tänkvärd. Jag vill även att du ska veta vilket stöd ni varit, och är, till min älskade vän, Freja's mamma, och hennes sambo under allt som de går igenom nu. Hon var helt överlycklig när hon hittade Abbe!! Det känns som en stor hjälp, i allt som Freja behöver mäkta med nu.

Dessutom skönt att som vän till en person i en sådan makalöst svår livssituation, att få läsa så fina ord och skåda en sådan söt kille, mitt i allt det jobbiga. Det finns hopp!! Med vänlig hälsning Maria

ett otroligt fint inlägg, som så många av dina inlägg är. kanske är det kramar storebror behöver mest. kram till er alla iaf!

Vet du, jag gråter nu.

Jag har för mig att er äldste är i ålder med vår äldsta, d v s fem år, going on 6. Stämmer? Med handen på hjärtat tror jag att Storebror är alldeles, alldeles vanlig, eftersom varje ord, varje skälvande och påfrestande känsla du beskriver besitter även min kropp och själ. Exakt så ser mina dagar ut med Loppan, och det gör så ont.

På förskolan fick jag med mig papper hem, fakta om sexåringen och sexårstrotsen. Den kommer smygande du och slår till med sådan kraft att all kunskap och allt tålamod jag byggt upp under hennes tidigare trotsperioder känns som bortblåsta. Så mycket nerver, så sårande och så fruktansvärt jobbigt. Men framför allt; så jobbigt HON måste ha det. Allt nytt och tungt de bär inom sig.

Aldrig har föräldraskapet varit så svårt som just nu. En stor krigshärd, ofta.

Jag är alldeles säker på att Storebror får den kärlek han behöver för att stå stadigt, han vet dessutom inget annat. Han har mer kraft än ni anar, tror jag.

Mitt i allt kan det kanske vara tryggt om någon (jag) skriver att allt verkar vara som det ska.

Så bra beskrivet! Av helt andra anledningar har jag ofta haft samma kval. Jag tror precis som övriga skribenter att detta är ett "normalt" tillstånd. Att du lider så bevisar ju att du har rätta känslor och tänker på bästa sätt.

En sak som jag gjort med mina ostyriga grabbar, ofta och inte utan uppofring är, egen tid. Vara med ett barn i taget. Att få känna sig speciell är viktigt för varje barn på vår jord. Någon timma då och då eller rent av hela helger. Det är svårt at få ihop men man njuter som sjutton av det.

Jag är återkommande läsare, min yngsta son har hjärtfel och min stora Hirschsprungsjukdom Men det är inte sjukdomar som jag tänkte skriva om nu.

Din stora liknar min stora och hans relation till hans pappa. Och vi har haft mycket tandagnissel och dåligt samvete om det här hemma, för min man känner precis som du. Det vi har kommit fram till är:

* Min stora och min man är väldigt lika.
* Min stora måste utmana/provocera min man för han vet att han kan få honom ur balans.
* Han testar ständigt både gränser och kärlek, för att få det bekräftat.

Min mans mantra är därför " rise abowe". och andas djupt.

Och om man tänker efter själv; vem är roligast att reta, den som man lyckas få ur balans eller den som håller huvudet kallt.

Kram P

Hej!
jag tror du är rätt med dina tankar om syskon till sjukt barn.. vår yngsta fick leukemi och fick behandling under 2.5 år med cellgifter, de åren var det rätt ok med syskonen, men efteråt!!

Hade blivit förvarnade om att då behandlingen är över kommer syskonens reaktioner..Då känner de att de kan ta plats.. Innan skonar de oss vuxna på nåt sätt.. och det kom med besked! Deppression för ett och ätstörningar för nästa syskon.. och psykologerna säger att det är helt sunt, för reaktioner måste komma för att man ska komma hel ut på andra sidan..

Det tipset vi fick var att ta sej dom där microstunderna med barnet. Att åka iväg och göra saker på tu man hand med ett barn var inte det viktigaste (men det man tänker på först) Under lillasysters sjukdom var det bara jag som gällde och de stora barnen fick vara mycket med pappa. Så nu är det mycket mamma-tid som behövs..

Tänker på er, det ÄR inte lätt att vara förälder till ett barn med särskilda behov, vad det än är, och få ihop det för syskonen på bästa sätt samtidigt.. Men finns viljan brukar det ofta lösa sej!

Stor kram Monica

Same, same here.

I was so concerned about big brother, that he was given access to "bild therapy" specialists at ALB, and the concensus was that he was the most normal and well adjusted kid she had met. Just a bit "pre-teen" as many 6 year old experience.

Doesn't change the fact that he has had to 1) consider that his little brother was near dying many times 2) take care of himself while mamma, pappa and barnflicka focused on little brother 3) ignore little brothers behavior and be nice back 4) not be able to communicate like other brothers...well, same same.

It's not easy for anyone, and we all have our ups and downs. Some days are better, some days are harder, but this is our life. We are finding joy again in the moments where we can, but I don't think any of us will ever "get over it." Including big brother.

I've tried to leave little brother, and do things with just me and big brother when we can. Big brother often speaks of being home alone for little brother's first year (not really, grandpa was with him, and it was really 6 weeks at first, then another month, then some weeks, and so on). But, it sits deep, and pops out easily.

Nobody is perfect.

Du skriver så himla fint om dina barn. Det lyser upp.

Håller med monica. Sjuka barn tar faktiskt tid från resten av barnaskaran. har två kusiner, ena väldigt väldigt sjuk. Han fick "all" uppmärksamhet tills han dog vid 13-årsålder och det slutade med att hans storasyster inte har kontakt med någon av hennes föräldrar längre... även fast det snart gått 10 år.

kanske ett extrem fall. men barn med behov tar tid!

Som taget ur mitt och många nliv med barn.
Normalt. jobbigt.
Barn har sina åldrar, och det kan kännas överdjävligt jobbigt.

Visst har Abbes storebror haft det tuffare än de flesta barn, men å andra sidan så var han så liten när ni fick Abbe, det är normalläge för honom, jag menar, han vet inget annat.

Det blir bättre, jag lovar, rätt vad det är så märker du att det är bättre, utan att du riktigt vet hur det gått till.

Samma råd som du fått av alla andra, egen tid med varje barn.
Att verkligen se dem.
Och det vet vi ju alla som läser din blogg, att du ser dina barn och ger dom tid.

Jag är här. Följer er resa. Enormt dålig på att lämna avtryck. Brukade vara "bra" på det. Vill bara säga att du skriver så fenomenalt varmt om dina härliga barn. Kärlek. Det tror jag de känner också. Eller, jag är övertygad om det. Kärlek.

Min mamma sa alltid att det finns tre trots-åldrar. två-årstrotsen, tre-årstrotsen och sex-årstrotsen som varar livet ut