Det blev sådär alldeles fantastiskt. Brudparet strålade av lycka och hopp. Allt var vackert. Talen var många och långa, men framför allt glada och livsbejakande.

Många gånger satt jag där med en klump i halsen, men den största och svåraste att svälja var nog ändå när brudens far talade. Det var ett innerligt och personligt tal, en hyllning av sin dotter men också av hennes man. Som i alla kvällens tal lämnades det som varit jobbigt därhän, sånär som på någon liten mening innemellan. Alla vet. Och alla känner. Det räcker.

Men det som fick tårarna att rulla ner för min kind i pappans tal var ändå avslutningen. Den löd ungefär så här: "Det är underbart att se vilka fina föräldrar ni är till NN. Men i dag är det för en gångs skull inte NN:s dag, som alla andra dagar. I dag är det bara er dag."

Andra bloggar om bröllop, tal, tårar