aj. hjärtont.
men som du sa. man vet ju att det är bra igen några minuter efter att man har gått.

Samma för mig förra veckan. Måndagen, en hysterisk två-åring som absolut ville vara kvar hemma. På tisdagen, samma kille kan inte komma hemifrån fort nog! 7 veckors ledighet fick honom att helt glömma av dagis verkade det som :-)

/Karin

Jag jobbar på förskola och vill bara meddela att du såklart har helt rätt.
Första dagarna efter sommarlovet är de flesta barnen väldigt klängiga vilket såklart inte är konstigt.

Då ska man inte göra som vissa föräldrar och stanna kvar i all evighet utan det bästa är som sagt; Säg ett ordentligt hejdå. Kram och puss, vinka i fönstret. Men gå i tid!
Det blir så gott som alltid mycket bättre direkt efter att föräldrarna gått vilket många päron inte verkar inse. De tror att de är ovärderliga i sammanhanget. Men barnen är vana vid att föräldern vanligtvis inte är på förskolan och således blir det en förvirrande situation när föräldrarna stannar kvar. Det är klart man vill ha pappa eller mamma med så länge som möjligt om de signalerar att man har chansen till det genom att stanna en halvtimme,fyrtio minuter. (det här gäller självklart lite större barn med några års vana av förskollivet, små barn har inte samma förståelse)

Ett tips om det hjärtskärande avskedet känns allt för jobbigt
är att helt enkelt ringa efter en stund och kolla läget. Så slipper man klumpen i magen på jobbet!

/malin

Bombadill darrar med underläppen. Masarin tycker inskolning är mys. Jag inser att Malin i kommentaren ovan givetvis har rätt. Men svårt är det. Jag är blödig inför darrande underläppar.

Jag har inskolat två barn nu i ett par veckor. Och jag vet inte hur många hurtiga "du kommer ha det jättebra på dagis" jag har sagt, samtidigt som klumpen i magen bara finns där. Idag, första gången, vinkade båda och var glada för att komma till dagis. Så skönt!

jagvillhitta: Mm, tur att man vet.

Karin: Skönt att de hittar tillbaks till de gamla takterna så fort i alla fall.

Malin: På storebrors gamla dagis ringde faktiskt personalen upp mig, redan i bilen på väg till jobbet, och sa att allt var okej så att jag inte skulle oroa mig. Trots ett rejält trauma då vi skildes. Det tycker jag var lite fint.

Masarinmamman: Ja visst. Det gör ju ont i hela själen, men som Malin säger: gör processen kort.

Linda: Puh. Härligt!

Oj, barnet såg fröken och racer-kompisen och sa hej då och försvann in i det allmänna stöket. Lämnade kvar en mamma som tänkte nämen va och vad hände nu och jaha!