Innan storebror började på Montessori gick han på ett annat dagis. Han trivdes, vi trivdes och allt var frid och fröjd. Men så kom Abbe och vi bestämde oss för att flytta storebror. Ungefär samtidigt slutade den "fröken" vi tyckte allra bäst om på det gamla dagiset. Vi kallar henne K för enkelhetens skull.

Sedan var det ganska snurrigt innan Abbe också fick en plats på Montessori, men det är egentligen en annan historia. Nu är det hur bra som helst. Trots att Abbes favoritfröken tyvärr slutade för inte så länge sedan. (Det var ett våldsamt tillbakalänkande här.)

Nu till saken. I måndags morse lämnade jag killarna för sin första dagisdag efter sommarlovet. Och det var såklart jättekul att se alla.
– Hej, det var länge sedan, sa K, och gav mig en kram.
Eeh...ja det var det, tänkte jag och hjärnan jobbade för högtryck. Något stämmer inte.
– Känner du inte igen mig? frågade hon, eftersom jag antagligen såg helt konstig ut i blicken.
– Jo det är klart, sa jag. För det gjorde jag ju. Men jag fick ändå inte riktigt ihop allt.
– Jag har börjat här nu, sa hon.
Vadå börjat, tänkte jag, du har väl bara haft semester?

Men så. Plötsligt ramlade tioöringen ner. Hon har ju börjat jobba här nu, på killarnas nya dagis.

Ibland alltså. Ibland är det ändå rättvist.

Andra bloggar om förskola, dagis, barn, personal, återseende, tur