Jag håller med. Jag satt i skolan (gick på gymnasiet) och alla TV-apparater var på och man såg nyheterna om och om igen.

Jag tänkte på det igår faktiskt. Undrade lite om det skulle vara en stor serie av artiklar på aftonbladet.se nu på morgonen, men änsålänge har jag inte sett något alls om det. Lite skönt kan jag tycka.

Yepp, jag och en kompis satt på ett hotell i Bangkok och åt frukost. Vi hade landat kvällen innan och jag har helt förstörd av jet-lag. På en tv hörde vi hur en thailändsk man pratade upphetsat och vi sade till varandra att det verkar ha hänt något. När vi väl insåg vad som hade hänt lade vi oss på hotellrummet och tittade på CNN resten av dagen.

Japp. STod i en bokaffär när chefen ringde och berättade. Trodde först att han skojade.

Hoppas att Abbe mår bättre snart och att ni får sova igen.

Stämmer. Jag kom hemcyklande i regnet från en fika, bodde då i Vetlanda. Min sambo stod i dörren och mötte mig och sa att två flygplan har kraschat in i World Trade Center. Och så stod teven på hela dagen och vi bara kolla om och om igen.

Vi hörs snart

mvh
Anne på föräldrar och barn

Japp. Hade varit hos tandläkaren satt framför TVn och tyckte synd om mig själv ...

satt i köket på ett internat (folkhögskola) och lyssnade på nyheterna från en gammal tv. usch va hemskt det var att se.. man fattade inte.
Min syster skulle samma dag flyga från london till sverige så jag ringde pappa och berättade. Han i sin tur var på stormöte med massa kunder där han berättade. Antar att dom hittade en tv ganska snabbt.
Det var lite orolig innan vi fick tag på någon som visste nått mer men flyget lyfte och hon kom hem som hon skulle.

Hela dagen gick man omkring som i en osynlig bubbla.

Japp nog minns vi alla! Det var stressen som fick bägaren att rinna över i mitt liv o jag kraschade in i väggen. Allt är annorlunda efteråt... Jessica i Nyköping

Som för alla andra är det mest fasansfulla minnen från just den dagen, men det finns glädjeämnen också. Hemma hos oss firade vi faktiskt Abbes kusin som fyllde 10 år den dagen. Visst lades en ganska kraftfull sordin på stämningen men den kloke tioåringen undrade:

"Varför var de tvungna att göra det just på min födelsedag? Men, det är klart, hade de gjort det någon annan dag hade det ju varit någon annans födelsedag, och det hade ju inte varit bättre..."

Han hade önskat sig ett biggarå-träd i födelsedagspresent så på kvällen var vi ute i trädgården och planterade det och enades om att det även skulle vara lite till minne av alla som inte fick chansen att leva vidare.

det stämmer! jag bodde i london på den tiden. jag kom hem från skolan och satte på tv:n som vanligt, och på alla (nästan) kanaler visade man samma bildsekvens om och om igen, hur planen flög in i tornen. det tog säkert en kvart innan jag fattade att det var på riktigt...

Vi firade vår dotters allra första födelsedag, och det blev en märklig mix av känslor och upplevelser när hon dreglade över sitt första ljus samtidigt som plan två kraschade i WTC.

Men på ett sätt är det ju så livet är, gränsen mellan lycka och förtvivlan kan vara så oerhört hårfin.

Tack för en fantastisk blogg! Heja Abbe!

Min make var på affärsresa i New York, jag var på arbetet. Glömmer det aldrig.

Jag var inte speciellt gammal, jag var typ 12 år. Men jag minns det som om det var igår. Jag var på JC med min mamma och skulle köpa byxor när hon börjar prata med expediten jättemycket om något som jag inte förstod. När vi väl kom hem sen så satt vi och kollade på tv länge länge. Nyheterna rullade om och om igen.

Satt på möte på Knistad Hotell utanför Skövde med vår alldeles nybildade organisation och skulle ha uppstartsmöte. Det blev inte riktigt som mötet var tänkt att bli..

Jodå, stod på Biltema i Göteborg när jag fick ett SMS av en kompis.

Sen satt jag framför CNN i en vecka...

Jag var admin på en stor spelsite då och de flesta admins bodde i USA och det var några som bodde ruskigt nära, de var ute och tog bilder som de postade och förklarade hur det var och kändes.

hänt. vi fick vara kvar i USA några månader och gå i svensk skola. vi var så många och alla ville åka hem tillsammans därför fick vi vänta så länge. Ingen av oss fick ta med våran utrustning hem.

Vi bodde hos en massa familjer och en tjej som vi bodde hos hennes pappa kom aldrig hem. tänker på dem varje år. det är helt sjuk.

Jag var mammaledig med mellanprinsen så jag var hemma och som vanligt stod tvn på. Min barndomsvän arbetar och bor på Manhattan. Timmarna innan vi fick meddelande om att alla var ok var oändliga. Hon hade sett när båda planen kraschade ifrån sitt kontorsfönster.

Jag gick förbi tv:n hos pappa, han satt klistrad framför tv:n, men sa inget, och jag stannade till -såg flygplanet. Och så nästa. Sen satte jag mig brevid pappa o där satt vi länge länge..

I mitt huvud dyker tre 11:e september upp och inte just "DET". Två jag själv minns och ett före min tid, i kronologisk ordning: Smutsig statskupp i Chile, WTC, Anna Lindh.

Ja. det är väldigt få dagar jag minns i minsta detalj. Jag minns precis hela den dagen från omkring 15-snåret till 04.00 på natten. Brrr!

Jag har skrivit om precis samma sak i min blogg idag. Sen har vi ju 11 september 2003 som också är en svart dag.

Ja det är verkligen ett datum man aldrig glömmer, min arbetskamrat flög till Turkiet idag med hela familjen, hade jag aldrig gjort själv detta datum.. Ha det underbart!!

Ja det är verkligen ett datum man aldrig glömmer, min arbetskamrat flög till Turkiet idag med hela familjen, hade jag aldrig gjort själv detta datum.. Ha det underbart!!

Jag var nyss fyllda 11 år och en kompis ringde och berättade. Jag berättade för mamma som mest trodde jag yrade om något jag inte hade fått grepp om. Till vi satte på tv:n och förblev helt tysta båda två.

jag kommer ihåg, fast jag bara är 15 nu. jag satt med min pappa och en dansk hyresgäst och tittade på tv. det är enda gången en hyresgäst har fått komma in i vårat hus, så det var nog det jag tyckte var konstigast då, 8 år ung.

Vi har bröllopsdag just idag. Det var tungt både 2001 och 2005, som om det var skamligt att ens ha något att fira, trots att vi gifte oss redan 1999. Nu hoppas vi varje år att det inte ska hända något mer förfärligt just på "vår" dag.

Jag satt på bussen på väg hem när mamma ringde och berättade. Jag trodde nog inte att det var sant, förstod inte iaf förrän man sett nyheterna om och om igen. Mammas kusin bodde i NY då och just detta datum bestämde sig min tremänning för att vilja komma till världen. Som tur var fanns det tydligen plats på sjukhusen.

Tack för en bra blogg, mitt i allt elände och sjukdomar(sympati-snorar med Abbe)

Det beror på. För mig är september den månad som jag förlorade min mamma. Så det är det enda jag kan tänka på. Och tänker på, inte bara en dag om året.
Men jag minns vad jag gjorde då, gick en vända runt området där jag bodde då, och på något konstigt sätt var det som inget hade hänt. På något sätt var det som att livet gick vidare ändå. Konstigt.

Håller med fullständigt! Jag skrev om mina minnen i bloggen idag.

Tack alla för era minnen.

Själv minns jag hur jag pratade med min fru som då jobbade i Canonhuset inte långt från svenska mässan här i götet. Hon berättade på telefon att ett flygplan flugit in i WTC.

Jag trodde då att det var ett litet proppeller plan som flugit rakt in i World trade center vid Svenska Mässan i Göteborg, och tänkt ungefär "vilken olycka".

Då vi försökte läsa om den på nätet var alla sajter överbelastade. Efter mycket om och men insåg vi att det inte handlade om Gbg och inte något litet sportplan. Sedan blev det inget mer gjort den dagen.

lite sent, men ändå...
jag gick på drottninggatan i stockholm med en kompis och såg att dets stod många människor framför TV-afärens fönster. vi stälde oss också och tittade och förstod först inte vad det va vi såg. sen kom andra planet. alla skrek.

Jag satt och slösurfade på min mors laptop och plötsligt så funkade ingenting. "Internet" blev överbelastat helt enkelt.