Idag var det återbesök hos hjärtmottagningen. Förutom lite mäta och väga så stod EKG och ultraljud på programmet.

Det började självklart med protester, Abbe är ju trots allt tre och ett halvt år med allt vad det innebär av egen vilja och självbestämmande. Försök klistra tio stycken EKG-elektroder över hela kroppen på en treåring som inte vill, så förstår du vad jag menar. Man så plötsligt var det som att han kom ihåg att just det här är inte så farligt, och jag måste ju göra det antingen jag vill eller inte. Kanske var det färgerna på kablarna som var spännande, jag vet inte. Det gick i alla fall hur bra som helst.

Och sådär fortsatte det. Abbe låg alldeles stilla i de tio-femton minuter som ultraljudsundersökningen tog. Doktorn halkade omkring med den där sonden eller vad den nu heter, medan Abbe i lugn och ro tittade på Teletubbies. (Konstigt att jag aldrig lärt mig namnet på den där mojängen efter alla dessa undersökningar med ultraljudsmaskinen som han gått igenom.) Jag satt på helspänn och väntade på att trotsandet skulle börja och vågade inte ens berömma honom. Jag var lite rädd att ett "vad duktig du är", skulle påminna Abbe om vad som pågick och starta en proteststorm.

Men icke. Han var världens duktigaste.

Andra bloggar om barn, kardiologi, hjärtat, ultraljud