Jag vet inte om man ska kalla det ödets ironi eller vad sjutton det är frågan om, men det här är på sätt och vis lite märkligt.

Jag har några få personer som jag har varit nära vän med väldigt länge. Jag menar man känner ju massor av folk, men några är liksom ändå bästisar, om du förstår hur jag menar.

Igår började vår teckenkurs igen. Eller rättare sagt det är en ny omgång som blir lite kombinerad nybörjar- och repetitionskurs. Och med på kursen är en av de här polarna, kanske den jag är allra närmast bland mina vänner. Han är där med sin dotter som dessutom är mitt gudbarn, så förstår du liksom vad jag menar med nära kompis. Vad fint tänker kanske du, ska de också lära sig tecken för Abbes skull? Men det är här det där med ödets ironi kommer in.

Den här polaren, som jag hängt med i vått och torrt sedan Jesus gick i shorts har nämligen också fått ett barn med diagnos. Med behov av TAKK (Tecken som Alternativ och Kompletterande Kommunikation). Så nu sitter vi där och tränar tecken. I samma båt.

Och här kommer en skön radio-hallåa-övergång:
Apropå samma båt så ska vi ut och paddla havskajak i helgen, den här kompisen och jag. Det ska bli otroligt skönt. Så nu hoppas jag på fint väder. Vi ska paddla på dagarna, äta gott på kvällen, dricka vin och snacka om livet.

Och öva teckenspråk såklart.

Andra bloggar om TAKK, teckenspråk, barn, diagnos, havskajak