Allt är klibbigt. Precis allt. Golvet, handledaren i trappan, mina armar, kläder, Abbe, hans storebror och allt annat du kan tänka dig. Så är det varje år vid ungefär den här tiden. Eller egentligen lite tidigare på hösten faktiskt, men vi är lite extra sent på det i år. Vi har slungat honungen i dag.

För dig som hängt med här på bloggen ett tag är det säkert solklart vad jag babblar om nu, men om du är ny här krävs kanske ett litet förtydligande. Vi har nämligen något så märkligt som bin som husdjur. Japp.

Hobby: biodlare.

Hur sjutton kom ni på den idén? undrar du kanske. Kortfattat ungefär så här: Kompis köpte hus med bikupor på tomten, blev intresserad, behöll bina, min fru blev intresserad, gick kurs, de skötte bina tillsammans, han tröttnade, vi köpte loss rubbet, min fru blev gravid och mådde illa vid bara tanken på att greja med massor av insekter, jag fick rycka in, blev intresserad, och där är vi idag. Vi håller på ungefär lika mycket med dem, min fru och jag. Och nu börja storebror tycka att det är spännande också.

Här följer en mycket kort lektion i biodling:

Bina flyger hela sommaren till olika blommor och hämtar nektar. Sedan omvandlas det på något vis till honung (jag går inte in på det, det blir för krångligt) som bina lägger i sina sexkantiga celler på vaxkakorna. När cellerna är fulla och honungen har rätt vattenhalt täcker bina över cellerna med vax. Käk till vintern tänker de.

När ramarna (där vaxkakorna sitter) är fulla och täckta av vax hämtar man dem från bikupan. Det kallas för att skatta. Man sätter i tomma ramar och bina börjar samla igen. När det närmar sig vinter och det är ont om blommor med smaskig nektar ger man bina sockerlösning. Det får duga tänker de och fyller sina celler med lösningen istället. Käk till vintern.

Nu gäller det att få ut honungen ur de där små sexkantiga cellerna och hälla den i burkar i stället, och det är där slungningen kommer in. Först tar man bort vaxlagret som bina lagt över alltihopa. Det gör man med ett verktyg som ser ut som en lång, mångpiggad gaffel, eller en vass afrokam om du så vill. Sedan stoppar man de avtäckta ramarna i slungan (två och två i vår slunga). Slungan ser ut som en gigantisk gryta med en roterande ställning i mitten där man sätter i ramarna. Sedan snurrar man utav bara fan, antingen med en vev som på vår slunga eller med hjälp av en elmotor. Centifugalkraften slungar då honungen ur sina celler mot slungans väggar. Den rinner ner i botten och så småningom tappar man ut honungen genom ett hål längst ner i slungan.

Sedan ska den silas flera gånger, grov sil, mellansil och fin sil. När alla vaxbitar och eventuell pollen är bortsilat hälls honungen i en stor plasttunna. Och då. När den är helt nyslungad är den flytande och för jävla god om du ursäktar uttrycket. Sedan ska man röra i honungen varje dag i flera veckor tills den är lagom trögflytande. Gör man inte det utan häller den nyslungade honungen direkt på burkar kommer den så småningom att sockra sig. Dvs det blir sockerkristaller på botten och vattnig honung på toppen.

Det var själva honungshanteringen. Bortsett från det handlar det mest om att ha koll på bina och bygga ut deras kupa med fler lådor och ramar när sommaren kommer. Gör man inte det får de inte plats, och så drar halva gänget därifrån. Kallas för att bina svärmar.

Nog om detta. Nu får jag sluta innan tangentbordet klibbar ihop.

Andra bloggar om: biodling, honung, bin, hobby, slunga