Visst. Förra helgen hade vi fantastiskt fint höstväder och det var en ren fröjd att sticka ut och träna i solen och alla sprakande färger. Men ändå. Säga vad man vill om regn och rusk, med det finns något mäktigt med att ge sig ut och trotsa vädrets makter också.

Idag var en sån dag. Jag hade bestämt mig för att ta en löprunda i skogen, på stigar där jag brukade cykla mountainbike innan jag blev pappa och totalt kom av mig som multisportande outdoor-entusiast. Det är så otroligt mycket mer inspirerande att springa på stigar i skogen är på vägar tycker jag. Okej, det är kuperat och bökigt och skorna väger dubbelt så mycket efter alla lerpölar man måste forcera men det är så mycket roligare.

Regnet vräkte ner. Men när jag lubbade på över kallhyggen i skymningsljuset med spöregnet piskande i ansiktet ivrigt påhejat av den kraftiga blåsten, blev det nästan lite religiöst på något vis. Jag bara njöt. Pissvåt och lerig skuttade jag fram över stock och sten och kände mig tjugo år yngre. Lycklig som ett barn.

Jag kunde inte sluta. Och innan jag kommit hem hade jag nästan avverkat en halvmara. Sånär som på fyra kilometer.

Andra bloggar om träning, löpning, regn, höst