Jepp. Tror att det är när ens professionella jag möter ens privata. Man är inte beredd på att bli berörd. Men så dyker en bild av någon man älskar upp! Klart hjärtat hoppar!

Undrar om nån som varit på nån av de där föredragen läser bloggen och ser bilden komma upp under föredraget och det liksom slår till i minnet och 'Nämen! Det är ju!'. Och sen läser detta och förstår vem det är som faktist stått där framme och pratat =)

Har svarat på din mail nu! =) Måste säga att er blogg är underbart fin!

Undrar om nån som varit på nån av de där föredragen läser bloggen och ser bilden komma upp under föredraget och det liksom slår till i minnet och 'Nämen! Det är ju!'. Och sen läser detta och förstår vem det är som faktist stått där framme och pratat =)

Så springer han säkert emot dig för att ge dig en bamsekram också? =) Sötongen, hoppas ni får en trevlig helg!

Synd bara att reklamintäkterna för alla denna "socialporr" blir till ett vidmakthållande av hemlösheten. Skulle reklam och pengar hjälpa hemlösa, hade problemet varit ett minne blott för länge sen. Men begreppet hemlös kvarstår så länge deras primära behov inte tillgodoses. Och det kan vi inte tillgodose varken med reklam eller pengar, begreppet heter hemlös och inte "reklamlös" eller "pengalös".

världens härligaste bild! lilla abbe, du skulle bara veta vilken idol du är! :) kram

Jo men visst förstår jag,

Kärlek! ♥ Vilken underbar bild.

En riktig gladbild!!

Reklam är något som gör oss medvetna om saker och ting, kan reklamen öka medvetenheten om hemlösa så kanske det kan öka det som görs för att motverka hemlöshet och allsköns problematik som ligger bakom. Alla behöver inte göra allt om alla gör något.

Fina lilla människa.

Ja, det kan jag fatta. Abbe är otroligt söt!

Säg till om du kommer till Linköping nån gång!

Om viljan fanns så skulle hemlösheten vara över för länge sedan. Om vi verkligen försvarade det vi säger oss ha enats kring: Allas lika värde. Det måste finnas en gräns för vad vi inbillar oss att skramlet av bössor och välformulerade bidragsansökningar kan göra, en ände på de vidriga lögner och det svek som politiker, tjänstemän och organisationer står för.

En hemlös behöver ett tryggt hem!

Alla andra lösningar är bara missbruk. Det är vidrigt att höra hur de vädjar till hjärtat när de söker sina pengar. Ni vilseleder med era ständiga räkningar, ert problematiserande och er populistiska inställsamhet.

“Dubbeldiagnoser” och andra kvasiformuleringar flyter fram som en unken sörja genom myndigheter och organisationer som påstår sig arbeta mot hemlöshet. Institutioner vägrar samarbeta med varandra.

Fråga vem som helst hur den människan skulle må i psyket om han/hon saknade ett tryggt hem. Fråga dig själv hur du skulle uppleva att få vård mot denna känsla av hopplöshet för att i nästa stund slängas ännu längre ut i den. Skulle du över huvud taget kalla detta för vård?

Om du har rätt till ett tryggt hem som du kan återvända till efter ett besök hos läkaren. Vilka krav ställer du då på den som inte har rätt till detta? De hemlösa utgör en ytterst liten del av hela vår supande befolkning. Den övriga delen super bakom hemmets gardiner.


Rolf Nilsson
Ordf. Föreningen Stockholms hemlösa

När ska våra politiker börja ta bostadsbristen och de oskäligt höga boendekostnaderna i vårt samhälle på allvar? Då konsekvensen av detta leder till att fler och fler människor vräks och hamnar i hemlöshet.

Så det borde egentligen inte vara några problem att få koncensus att agera mot detta, då alla partier vid förfrågan prioriterar arbetet mot hemlöshet. Men mot för våra politiker kanske betyder till? Då de istället för att agera och tar sitt förtroendeuppdrag gentemot samhället på fullaste allvar, lägger över ansvarsfrågan till hjälplösa social/frivilligarbetare.
Som då i vetskap av hjälplösheten i sin tur känner vanmakt inför mötet med ännu en person som inte har ett tryggt hem att gå till.

Jag tror det är viktigt för allmänheten att få vetskap om, att som social eller frivilligarbetare saknar man de verktyg som behövs för att hjälpa hemlösa människor med deras primära behov efter den ”vård” socialtjänst och våra frivilligorganisationer tycker hemlösa behöver.

Vilket beror på att varken socialtjänsten eller någon av alla ”hjälp åt hemlösaorganisationer” förfogar över egna trygga hem åt våra hemlösa.

Då den rådande ordningen är att socialtjänsten har det yttersta ansvaret för utsatta människor i kommunen, så hänvisas därför bostadslösa människor utan egna resurser till socialtjänsten. De i sin tur lägger alltmer av sitt hjälplösa ansvar till ännu mer hjälplösa brukar/klient och frivilligorganisationer.

På detta hänsynslösa sätt omvandlas den bostadslöse från att vara en person som saknar bostad till att vara en "klient" med sociala problem. Problem som passar socialtjänsten och de boenden som socialtjänsten och frivilligorganisationer förfogar över.För övrigt ingår det inte heller i socialtjänstens eller övriga organisationers huvudsakliga uppgift att ordna fram bostäder till hemlösa.

Så i och med detta förhållningssätt till våra hemlösa/fattiga har denna ständigt expanderande ”hemlösaindustri” (fattighus) skapats och åter normaliserats i vårt samhälle.

Så på ett strukturellt plan har man därmed skapat ett socialt problem och en arbetsmarknad för redan etablerade av ett bostadspolitiskt problem.

Rolf Nilsson
Ordf. Föreningen Stockholms hemlösa

Rolf Nilsson: Jag förstår ärligt talat inte vad du vill att jag ska göra. Sluta jobba gratis åt Göteborgs Räddningsmission?

Jag är mycket väl medveten om hemlöshetsproblematiken. Jag möter den på nära håll i mitt arbete med Räddningsmissionen. Det är ingen enkel fråga. De hemlösa består inte av en homogen grupp som man kan dra över en och samma kam. Alla har olika orsaker till att ha hamnat i hemlöshet, men ofta – dock inte alltid – handlar det om trasslig barndom på ett eller annat sätt.

Jag tror att det är lite väl enkelt att bara häva ur sig att "om viljan fanns" och "när ska våra politiker". Självklart måste de folkvalda ta sitt ansvar och motverka att hemlöshet överhuvudtaget uppstår och jag tror inte att man medvetet låter bli.

Man kan diskutera om hjälporganisationer håller ett havererat välfärdssamhälle under armarna, men att lägga ner dem känns inte som en aktuell lösning heller enligt min mening.

Det blir lite som att inte skicka humanitär hjälp till krigsdrabbad befolkning för att man tycker att politikerna borde ta sitt ansvar och sluta kriga. Dumt.

Dessutom kan jag inte låta bli att undra om just den här bloggen är en bra vald arena för att agitera för din sak Rolf. Har du överhuvudtaget läst den, eller halkade du bara in på det här inlägget för att det var taggat med "hemlöshet"?

Likväl som alla andra med den skillnaden att jag och våra medlemmar har eller är hemlösa försöker vi tala i egen sak. Men det är svårt för oss att göra det när de människor som lever på att det finns hemlösa tror sig ha rätten att tala i deras sak. Så vad du och alla andra som ser och sett att ingenting positivt i grunden händer för de människor organisationer använder i sina tiggarkampanjer, trots miljarderna som snurrar runt. Då måste det påtalas uppåt i hiarkin och inte beklagas över i något fikarum, så det kan pirra lite i nerverna över olika saker man upplevt i sitt jobb. Vem ska annars säga till vad som behövs? Men vilken människa går till sitt jobb med ambitionen att lösa ett problem för att göra sig själv överflödig?

För det första: Självklart talar du i egen sak, det vore underligt om du inte gjorde det.

För det andra: Jag lever inte på att det finns hemlösa. Jag får inte en krona betalt för reklamen vi gör åt Räddningsmissionen, det är helt på välgörenhetsbasis.

För det tredje: Jag förstår fortfarande inte varför du säger detta till mig. Vad vill du? Ska alla hjälporganisationer läggas ner?

För det fjärde: Jag skulle gärna se ett samhälle där ingen behövde vara hemlös, där har vi samma åsikt du och jag Rolf.

Men hur ska vi kunna nå dit där hemlösa inte finns, då närmare 40 000 människor lever av den och över 400 000 människor i vårt land saknar ett tryggt eget hem?

Ja, säg det? Jag fick intrycket av att du hade en bestämd uppfattning om hur det skulle gå till.

Det har jag och kommer aldrig ändra den uppfattningen, då det är precis den väg jag återfick mitt liv tillbaka efter över 20 år till och från på Stockholms gator.