Jag svängde in på parkeringen, lirkade in bilen på den smala ytan mellan de vita linjerna som utgör min p-plats och klev ur. Som vanligt letade sig en kall och sur vind från Göteborgs hamn in under nackskinnet på mig innan jag hunnit dra upp jackans dragkedja ända upp i halsen och jag rös till och längtade till våren.

Så började jag gå mot jobbet. De sista orden som sas på min bilradio innan jag stängde av och klev ur bilen handlade om polisen i Malmö som vägrade jobba under helgens Davis Cup möte om inte de stora högarna med gatsten som kommunens gatukontor placerat ut, forslades bort. Jag mindes med obehag kravallerna här i stan under EU-toppmötet i mitten av juni 2001, men kunde inte låta bli att le lite åt högarna med ammunition som Malmö stad lagt ut åt den kommande helgens demonstranter.

Jag vek av upp på Surbrunnsgatan runt det där hörnet där vinden alltid vränger paraplyer ut och in och funderade över sakers tillstånd när man inte ska kunna spela tennis och lägga gatsten under samma himmel utan att riskera människoliv. Jag hade precis kommit i höjd med de vackra granitblocken på Eperantoplatsen som någon nitisk tjänsteman på kommunen försett med stålbyglar för att hindra skejtande ungdomar att hålla grannarna vakna med sina klapprande brädor, då ett tumult uppstod på torget.

Två män skrek som galningar och jagade en tredje person över det stenbelagda torget. Jag hann precis tänka att de kanske var onyktra eller drogpåverkade, annars gör man väl inte så på en torsdag morgon. Då small det. Den jagade mannen föll ihop.

Vad i helvete?!! Är det skottlossning.

Kravaller, gatsten, tennis, gängkrig ... tusen tankar virvlade förbi i mitt huvud. Jag böjde mig lite tafatt bakom en bil, osäker på om jag verkligen var med om det jag just var med om eller ej, då jag såg de två männen springa fram och ställa sig bredbent på var sin sida om den liggande mannen med sina dragna pistoler riktade mot honom i dubbelhandsgrepp. De vrålade något som jag inte kunde höra.

Under några sekunder övervägde jag vad jag skulle ta mig till. Det här är fan inte klokt.

Men så var det något som kändes lite besynnerligt. Det stod människor längs väggarna i spridda små grupper. Varför tar de inte skydd, är folk inte kloka? Jag tittade mig omkring. Så fick jag syn på honom, mannen med den långa håriga korven på en lång bom. En mikrofon. Spelar de in film eller?

Försiktigt smög jag vidare upp mot Kungsgatan ännu inte helt säker på vad jag var med om. Där stod en svart skåpbil parkerad, full med uniformerade poliser med svarta huvor på sig som endast blottade ögonen. Jag ryckte till igen, men fortsatte min osäkra promenad bort från alltihop.

En bit upp på Kungsgatan stod en kvinna i neongul reflexväst och walkie talkie bredvid en sådan där varningstriangel som polisen brukar ställa ut vid en olycka. Hon hindrade människor från att passera förbi henne ner mot Esperantoplaten. Jag rundade kvinnan och vände mig efter några meter om för att se om jag kunde få någon ledtråd.

"Filminspelning" stod det på varningstriangeln.

Hade det inte varit bra med ett liknande arrangemang från det hållet jag kom också?

Andra bloggar om skottlossning, gängkrig, demonstationer, filminspelning