Yin och Yang på Sahlgrenska.
23:55
Igår var det äntligen dags för den där röntgenundersökningen vi har väntat så länge på. Abbes gom funkar inte som den ska och för att man ska veta vilka åtgärder (läs operation) som ska till för att få den och talet att fungera bättre behövde man ta reda på mer exakt vad som är fel. Därav dagens undersökning.
Med risk för att det här blir ett väldigt långt inlägg ska jag nu berätta två historier om sjukvården och barn. Den ena gör mig glad, den andra arg. Berättelserna handlar om de två olika delar av undersökningen som Abbe behövde gå igenom idag. Den ena krävande, lite långvarig och egentligen ganska osannolik att en nybliven fyraåring med särskilda behov ska klara av. Den andra hyfsat enkel, snabb och inte så märkvärdig.
Det paradoxala är att undersökningen jag var rädd skulle misslyckas, gick hur bra som helst. Och den som borde varit enkel gick käpprätt åt helvete. Och jag vågar påstå att båda exemplen handlar till hundra procent om psykologi och förmågan att förhålla sig till vilken patient man har framför sig. Ett barn. Precis fyra år fyllda. Med ett track record från sjukhus och mer eller mindre traumatiska upplevelser som de flesta människor inte upplever under hela sin livsålder.
Undersökning del ett:
Vi hade kommit till avdelningen, anmält oss i luckan och satt oss i väntrummet. Abbe hade precis börjat utforska alla leksakerna när de ropade upp hans namn. Snabbast hittills. Faktiskt så snabbt att Abbe blev jättearg och ledsen eftersom han precis spetsat in sig på ett roligt garage med massa bilar att köra med. "Aj då, vi vill ju inte börja med att bråka med honom innan vi ens kommit in" sa sköterskan. "Vi kan ta en patient före Abbe så att han kan leka en liten stund".
När den andra patienten var klar kom sköterska tillbaka och hämtade oss. "Det är ganska trångt där inne men vi får väl klämma ihop oss", sa hon och böjde sig ner för att hälsa på Abbe. När de bekantat sig gick vi in. I det lilla rummet fanns inte mindre än tre personer förutom oss. Alla med olika arbetsuppgifter. Där fanns en röntgenapparat som såg ut som något ur Star Wars eller kanske en attraktion på Liseberg, och en vanlig videokamera på stativ.
Abbe var inte intresserad av att sätta sig i "maskinen". Vi lirkade, skojade och försökte locka och pocka på alla sätt. Personalen tittade lugnt på och skrattade lite då och då. Hur sjutton skulle man få honom att klättra upp på den där skräckinjagande mojängen, ta på sig en liten microfonmygga och dessutom "spänna fast" huvudet med ett plastband. "Det här kommer aldrig att gå, och jag förstår honom" tänkte jag.
– Ska jag sätta mig, frågade jag Abbe.
– Yaa! ropade han.
– Okej, då är det lika bra vi gör en ordentlig undersökning på pappa först, sa någon i personalen.
De spände fast plastbandet runt min panna, tog på myggan och körde mig lite upp i stolen. Så rattade de ner hela röntgenmaskinen runt mig och jag fick säga alla ord som Abbe skulle göra sedan. Abbe fick instruera mig. Sköterskan berättade för honom vilka ord han skulle be mig läsa upp och så sa Abbe dem till mig. I lugn och ro, väldigt pedagogiskt. Jag fick göra hela undersökningen från början till slut, med det lilla undantaget att de inte hade röntgenkameran påslagen.
När vi var klara viskade mamman något om leksaksaffären och välja själv i Abbes öra och så klättrade han upp och satte sig. Myggan på och plastbandet runt huvudet. "Nu! Nu kör vi", viskade röntgenkillen till sköterskorna. Han insåg precis som vi att det gäller att smida medan järnet är varmt och barnet fortfarande kan tänka sig att samarbeta. Britsen hissades upp, rymdskeppet sänktes ner runt Abbe och jag stod helt chockad och tittade på. Sköterskan sa "Fiffi flyger, Bibbis bil" och en hel rad andra små meningar och Abbe rabblade lydigt efter med ett leende på läpparna och huvudet fast i ett plastband.
Mina ögon tårades. Det här är inte sant, tänkte jag. Han är så jävla duktig.
När undersökningen var klar tackade Abbe för sig och fick en penna och ett suddgummi. "Det här gick ju jättefint. Nu ska ni bara till en annan avdelning en bit här ifrån (med bilen) och ta en profilbild också"
Okej. Det leder oss in på undersökning del två:
Vi hade kommit till avdelningen, anmält oss i luckan och satt oss i väntrummet. Abbe hade precis börjat utforska alla leksakerna när de ropade upp hans namn. Vi reste oss för att gå in. "Det är bara en av er som kan följa med in, det finns inte plats för fler" sa sköterskan med ett påklistrat leende.
Jag följde med Abbe. Det här är lugnt, tänkte jag, om han var så duktig på den andra undersökningen så är det här en piece of cace. Vi kom in i ett rum stort som en mindre gymnastiksal. Belysningen var dämpad och längst bort i andra änden stod en stol med en röntgenkamera bredvid. Vi var helt ensamma, Abbe, sköterskan och jag. Varför i hela friden fick inte mamman följa med in? Två föräldrar har gjort sig fria från sina jobb för att följa med sin sjukhustyngda son till en undersökning. Hade inte två föräldrar kunnat skapa lite mer trygghet för honom? I rummet hade det fått plats minst 47 föräldrar, om nu Abbe haft så många.
Abbe ville såklart inte. Jag försökte med samma procedur som vid den första undersökningen. Satte mig i stolen för att visa Abbe. Sköterskan såg besvärad ut och fick ur sig något i stil med "akta, var försiktig med huvudet där nu".
Abbe ville ändå inte. Jag lirkade, skojade och försökte locka och pocka på alla sätt. Sköterskan suckade och såg stressad ut. Hur sjutton skulle man få honom att klättra upp i stolen och ta den där bilden? "Nej Abbe nu får du sätta dig i stolen, så vi blir klara någon gång", hörde jag plötsligt från sköterskan. Mina nackhår reste sig.
– Vi har så många patienter och jag försökte ta er snabbt så att ni slapp vänta. Nu få vi försöka få det här gjort, sa hon.
– Jo. Men det kommer aldrig att funka att jag lyfter honom dit. Det är ju helt omöjligt. Han måste vara med på det om det ska gå.
– Kom nu Abbe så vi kan ta den här bilden, sa hon.
Abbe vägrade.
– Ska ni gå ut och sätta er lite så jag kan ta en annan patient så länge då?
– Jag det är nog bäst. Vi kommer aldrig att få Abbe att sitta still med tvång. Barn funkar inte så, det borde... jag svalde slutet av meningen.
Vi satt återigen i väntrummet. Mamman och jag snackade med Abbe och förklarade så gott vi kunde. När det var dags igen skulle han klättra upp i stolen, inga problem. Sköterskan kom ut efter en stund och skanderade över hela väntrummet:
– Hur går det med Abbe, har han kommit på bättre tankar?
– !!!??? Han är fyra år för helvete. Han har opererat hjärtat tre gånger och gjort fler undersökningar än du kan räkna till, dumma människa. Han har fan inte kommit på några tankar. Du har med ett barn att göra nu. Fatta!! skrek jag över väntrummet.
Nä.
Det gjorde jag inte, såklart. Men jag ville.
Mamman gick in med Abbe den här gången, eftersom det fortfarande inte fick plats två föräldrar i det åttio kvadratmeter trånga rummet. Samma historia från sköterskan. Suck och stön, och vi har inte tid, och nu får han minsann sätta sig. Mamman lyckades lite bättre än jag. Abbe satte sig i stolen. Och plötsligt kom några piggar fram som han skulle ha i öronen. Helt utan att han blivit förbered på det eller fått någon förklaring varför. Abbe blev rädd och värjde sig. "Det här kommer inte att gå" sa Abbes mamma som kom kokade av ilska vid det här laget.
Vi gick därifrån utan röntgenbild i profil.
"Har han kommit på bättre tankar?" Jävla käring!
Andra bloggar om barn, sjukhus, yin & yang, vårdpersonal
36 kommentarer
Snälla snälla Abbepappan!
SvaraRaderaKan du inte skicka ett mail med en länk till det här inlägget till båda dessa avdelningar? Den ena borde få veta hur fint du upplevde deras arbetssätt och den andra borde få lära sig hur man borde göra.
Du gör en massa andra barn (och förmodligen vuxna) en tjänst på så vis. De behöver ju inte känna sig uthängda om de inte vill (och det vill förmodligen inte tant nr 2) - men de kanske förstår?
Fy så ledsen jag blir när jag läser det där. Inte över del ett såklart, det var ju värsta solskenshistorien men del två.. Usch!
SvaraRaderaJag håller med "Mamma J", skicka denna text till berörda avdelningar.
Klarar man inte av att jobba med människor (oavsett ålder på dem) så har man inget i vården att göra.
Fucking djävla bra idé från Mamma J!!!
SvaraRaderaOch vilken dag för Abbe, vilken grabb va!? Förstår att du är stolt.
Vad TRÖTT jag blir! "Kommit på bättre tankar"... Det var sådant man själv fick höra som barn i början av 1970-talet men jag trodde på något sätt att vi kommit lite längre idag. Vilket ju iofs den första undersökningen visade att vi gjort.
SvaraRaderaMinns en gång då jag var jätterädd för att ta blodprov. Jag var väl i nioårsåldern. Läkaren (en arrogant och stressad man) blev skitsur och lämnade rummet och blev borta i ett par timmar. Mamma och jag fick sitta och vänta och skämmas. Särskilt jag som var orsak till det hela. Eller?
*morr*
Håller med Drina, tycker verkligen att det här bör skickas till berörda avdelningar!!! Mycket ledsamt!
SvaraRaderaJag tycker du ska göra ett par saker:
SvaraRaderaRinga till dem på avd.2 (gärna någon ansvarig eller chef) och beskriva/förklara hur brutalt misslyckat och osympatiskt du, Abbe & mamman upplevde besöket hos dem och även tala om att ni minsann nästa gång kommer att följa med in båda två samt att ni förväntar er mer sympatiskt och flexibelt bemötande från personalen för att faktiskt få något vettigt ut av både er och deras tid.
Jag hade nog inte kunnat hålla mig utan även sagt något på plats och struntat i om jag upplevdes som besvärlig eller otrevlig av personalen ... kanske inte enligt din "fiktionära vrålprincip" ;-) men med kraftfullt tonfall.
All heder åt er all tre för gårdagens "jobb"
När jag läser det här både skäms jag och blir stolt över att jobba inom sjukvården. Hoppas att dom på något vis får höra om dina upplevelser för det här är nästan en avvikelse för min del. Så här får det faktiskt inte gå till. Hoppas att det blir en annan sköterska nästa gång och att det går bättre då.
SvaraRaderaDu skulle nog ha skrikit. Om inte annat för att maktspråk är det enda människor som utövar maktspråk är det enda som funkar. Och insistera nästa gång på att båda föräldrarna ska med in, just exakt för att rummet inte var en trång garderob.
SvaraRaderaFy fan! Hur kan dom få göra så här med Abbe. Alltså del 2. Skakar av ilska.
SvaraRaderaJag håller med alla andra här, länka eller ring till avdelning nummer 2, och berätta för de att ni inte blev trevligt bemötta. Jag förstår dig precis att du ville skrika ut det du skrev, men det hade kanske inte funkat. Så meddela de att när ni kommer till sjukhuset vill ni ha hjälp, och inte bara stressade sköterskor som pratar med Abbe som om han var vuxen. Abbe är ett barn, de borde låta honom vara det.
SvaraRaderaHoppas det löser sig.
Jag blir så arg och besviken när jag läser detta!! Kunde inte Abbe bara fått en positiv upplevelse av sjukhus besöket när det gick så fint i första undersökningen..... Arma barn, att dom skall behöva möta dessa osympatiska vuxna innom vården!
SvaraRaderaDet bevisar ju att man skulle haft rena barn sjukhus som tog hand om ALLT av barn utbildad personal.
Hoppas ni möter en mer pedagogisk person när ni ska tillbaka!!!!
//Sessan
Jag måste bara säaga att vissa människor inte är skapta för att jobba inom vården. Abbe väcker min beundran varje gång jag läser i bloggen, även hans bror o ni föräldrar. Ni är så otroligt duktiga allihop.
SvaraRaderaVadå -"vi har minsann tagit ledigt båda två från jobbet!" Varför skaffar man barn överhuvudtaget när jobbet ändå är viktigast!JO prylar, semester ,mera prylar och mera semester .
SvaraRaderaTänk ändå om alla människor hade hamnat på rätt plats här i livet !
SvaraRaderaAbbe har verkligen hamnat rätt då han "valde er till föräldrar"!
En liten människa har rätt att kräva av de vuxna i vården , i hela samhället förresten, bemötas med respekt och hänsyn.
Även en vuxen människa kan känna sig liten i sådana sammanhang !
Heja Abbe och familjen!
Till den fega Anonym - det är lågt med utfall när du inte vågar stå för vem du är OCH om du hade läst något mer i denna blogg skulle du (förhoppningsvis) förstå att det inte handlar om status överhuvudtaget.
SvaraRaderaJag vågar säga att det finns ett fåtal föräldrar som lägger så mycket av sina liv åt sidan för att deras barn behöver dem på det sätt som Abbes mamma och pappa gör !
Semester är väl ändå något man ska få unna sig som en paus från en ganska jobbig vardag för att vila upp sig ibland och prylar vet jag inte om jag någonsin läst att de jagar efter i denna familj (möjligtvis suktar Abbes pappa med jämna mellanrum efter en ny kamera för att utveckla de fantastiska bilder vi ibland får äran att ta del av)
Men vänta - jaaa .. nu förstår jag... du menar den nya elpannan de ska slösa flera tusen av sina pengar på (*ironi*) -- suck ...
Anonym - Var så vänlig och försvinn och sprid din galla någon annanstans - här behövs du inte !
Det sorgligaste när jag tänker på sådana här händelser och liknande, är att om man är sjuk, som vuxen men kanske särskilt som barn så finns det en klar smärtgräns. När det gäller just fysisk smärta och sedan reell ångest så kan jag som vuxen uttrycka det mer än ett barn kan. Nyligen, efter en lång vårdperiod på sjukhus som fortfarande pågår, fick jag frågan att man kunde ju göra en benmärgsprovtagning för att vara på den säkra sidan att blodproduktionen inte hade gått ner för produktion p g a den. "För att vara på den säkra sidan?", betyder det att det är nödvändigt? blev min fråga. Det var det inte, alltså hoppar vi över den. Jag kan sätta ord på min smärta och den ångest jag upplever, både över det att den poppar upp med jämna mellanrum och eftersom den är autoimmun vet man inte riktigt vad man har att förvänta sig. Sedan är sjukdomen sällsynt. Det är inte ovanligt att jag blir studieobjekt. Ni måste titta på den här patienten nu när ni har chansen för det dröjer särskilt tio femton år om ni alls ser en till under hela er karriär.
SvaraRaderaMan är mycket mer än sin sjukdom. Ofantligt mycket mer och det gäller oavsett om man är barn eller inte.
Om inte annat så fungerar er historia som ett lysande exempel på hur viktigt det är med kompetent vårdpersonal. Vilket sätt var det mest effektiva tro?
SvaraRaderaNågra få gånger har jag kommenterat i er fina blogg. Det var länge sedan sist...
SvaraRaderaNu bestämde jag mig för att ge er ett gott råd...HAH!
Det goda rådet hade redan första kommentatören gett!!!
När jag senast var irriterad över snorkigt bemötande, pratade jag med patientnämnden på sjukhuset. Begärde och fick ett utdrag ur journalen, fick en skriftlig ursäkt av den arroganta överläkaren(!), samt en remiss till en annan klinik.
Man ska ge både ros och ris - det för arbetet framåt.
Åh vad du skriver fint! Jag blev så glad av din första historia! Även historia 2 var jättebra läsning, men självklart för att den tog upp något så viktigt. Varför arbetar folk inom vården om de uppenbarligen inte är lämpade för det..?
SvaraRaderaMånga kloka kommentarer har redan sagts - men det ljusa i ert möte med avd 2 är ändå att Abbe har just er till föräldrar, som står upp för honom, finns där och är på hans sida och förstår att det inte funkar!
SvaraRaderaAlla föräldrar har inte den kraften eller erfarenheten, vilket kan bli förödande för barnet. Relaterar till vårt eget första möte med sjukvården då sonen var i Abbes ålder. Vi föräldrar och sköterskan grät innan doktorn insåg situationen och sina begränsningar. Det tog många år innan vi ö h t kunde besöka sjukvården igen utan trauma. Men där och då - vi förstod inte att följa våra egna känslor och intuition, utan litade helt på sjukvårdspersonalens kompetens och auktoritet....
http://aforum.genealogi.se/discus/messages/2450/7034.html
SvaraRaderaUsch, vilka människor det finns. Jag tycker att man borde lämplighetstesta all personal innan de får börja arbeta. Så här ska det inte gå till!
SvaraRaderaHeja Abbe och hans familj!
Hej. Jag är född med läpp och gomspalt Har därför varit på sjukhus en hel del. Har genomfört flertal operationer.
SvaraRaderaJag kan tänka mig hur Abbe känner.
När man är liten och rädd, hur ska man förstå att undersökningarna är för ens bästa? Jag förstod inte. Jag var bara rädd. Även jag fick gå till leksaksaffären efteråt.
Vid detta sjukhusbesök var inte Abbes fel att inte udersökningen gick genom föra utna den korkade sjuksköterskan nr 2. Hon borde söka ett nytt jobb.
Hälsningar Annelie
Detta är Varför jag söker mig till sjukvården.
SvaraRaderaSånna här kärringar måste jag utrota.
En fråga. Hur kom ni på att döpa Abbe till just Abbe?
Det är så beklämmande att jag får ont i magen när jag tänker på det ): När man jobbar inom vården ska man ha förståelse och tålamod varje dag, oavsett om man arbetar med barn eller vuxna, men SÄRSKILT om man jobbar med barn. Hur ska de kunna förstå allting de måste genomlida? Det är hemskt dåligt det här, jag hoppas att det får ett slut. Och att ni får er röntgenbild utan att lillen behöver vara rädd nästa gång. Kämpa på!
SvaraRaderaJag kan inte låta bli att skratta, inte för att vara elak utan att jag känner igen mig. Vi har en skrotiig son med mycket problem som innebär många sjukhusbesök. En del personal är ljuvliga men allt för många är tyvärr av den sista sorten. Vi måste nog våga vara lite otrevliga mot personal ibland. Vi är våra barns språkrör.
SvaraRaderaDen anonyma skribenten som babblade om hur man bör bete sig som förälder ang semester och grejor, den människan är tyvärr också ett objekt som jag måste skratta till. Vi föräldrar till barn med behov behöver också jobba och åka på semester, kanske mer än vanliga föräldrar som klagar på en maginfluensa..
Jag tycker precis som andra kommentatorer att du borde göra dessa avdelningar uppmärksamma på hur ni upplevde undersökningarna. Så onödigt att bete sig så!
SvaraRaderaTill Anonym som snackade om att ta ledighet från jobbet och semester mm. Du vet ta mej faen inte vad Du pratar. Om några fått ta ledigt för Abbes skulle så är det hans föräldrar. Du borde be om ursäkt för Din kommentar!!!! Den var så dum så hälften hade varit nog!!!!
SvaraRaderaAlingsåsarna
Usch, jag ryser..Stackars Abbe,Stackars er..
SvaraRaderaHon borde inte jobba med barn!
Gud vilken fin kille ni har. Och fan så förbannad jag blir när jag läser om undersökning nummer två.
SvaraRaderaNär min äldste son gick till tandläkaren första gången bad hon mig hålla fast honom medan hon kikade i munnen. Yngre och mer oerfaren gjorde jag ett försök, för jag trodde att hon visste vad hon gjorde. Aldrig mer. Jag vet bäst när det gäller mina barn. INGEN annan.
Och som så många innan mig: Ja! Skicka länken!
Det är inte bara ansvariga på de båda avdelningarna som borde få länken. Denna historia borde verkligen vara en del av utbildningen för blivande läkare, sjuksköterskor, röntgenpersonal och alla andra i vården. Empati är nog något av det viktigaste för vårdpersonal, men även det svåraste att "lära" sig.
SvaraRaderaJag kan inte annat än instämma i det som redan sagts. Jag hoppas att Abbes föräldrar ser till att framföra detta till rätt folk. Det enda sättet att bli bättre är att få veta vad man gör fel. Jag hoppas också att den undersökning som gick bra var den viktigaste för Abbe. Fortsatt hejja Abbe, och hela hans familj!
SvaraRaderaUrsäkta mig men vilken jävla idiot! Det är faktiskt inte fle att säga vad man tycker vid såna här tillfällen... Man behöver kanske inte skrika =) Men iaf säga hur det faktiskt ligger till. Jag har alltid trott att de e ingen idé att säga nåt, då kanske de blir ännu värre. Men det blir de inte. Man känner sig bara lättad av att ha sagt de =)
SvaraRaderaKämpa på!
Tack för alla stöttande ord och klappar på axeln.
SvaraRaderaVet ni vad? Jag har lite kontakt med en tjej på informationsavdelningen på SU om en annan grej. Jag mejlade henne länken till detta inlägget så får vi se vad hon gör.
Till dig som kommenterade anonymt om att ta ledigt från jobbet osv, vill jag bara säga att du nog missförstått en del. Det är ju just för att Abbe är viktigare än allt annat som vi båda tagit ledigt för att finnas med. Men då är det ju lite snopet att inte få följa med och stötta honom, när det fanns plats.
Jättekram till duktiga Abbe och hans föräldrar!
SvaraRaderaJag blir så ledsen och arg när jag läser om saker som ni var med om i del 2! :(
Stor eloge till dig, Abbes pappa, som kunde låta bli att skrika åt den där dumma kärringsköterskan!
Och en eloge till personalen i del 1 - tänk om all sjukhuspersonal kunde vara så rara och pedagogiska!
Det är verkligen på tiden att fler sätter sig upp mot läkare och sjuksköterskor. I alla år har dem fått oförtjänt respekt bara för att det följer med yrket. Det gör dem väl inte till övermänniskor el. små-gudar bara för att dom vet lite om bacillusker å prylar!? Nej för fasen, IFRÅGASÄTT och bli förbannade. Trots allt så är det som flera tidigare skrivit, föräldrar kan sina barn!! Sjukvårdens "erfarenheter" är ju oftast rent teoretiska.
SvaraRaderaStor stjärna i kanten till undersökning nr:1 som klarades på bästa pedagogmanér!
Vill du kommentera men har ingen egen blogg? Inga problem. Välj "Namn/webbadress" under "Kommentera som:" och skriv bara i ditt namn. Eller välj "Anonymt" om du hellre vill det.