Snackade i telefon med min kompis knytkalaset vi skulle ha senare på eftermiddagen igår. Då tar vi med ditt och så har ni datt. Och så vidare. "Hur har vi det med snaps, ska jag köpa det eller?" sa polaren. "Nej nej, det behöver du inte" sa jag. "Jag köper ju akvavit varje år till julkalaset, men det blir ju alltid inställt nu för tiden, så jag har massor". Vi skrattade gott det förbannade ödet med vårat julkalas de senaste två åren, och sa att då finns det ju mycket snaps nu, och vi ses om några timmar. Det blir trevligt.

Det skulle vi aldrig ha gjort.

Framåt eftermiddagen kom Abbes storebror in, slak, hostig och varm. Tempen visade 39°C när vi provade den. Fan! Han som sett fram emot kalaset och att vi alla skulle sova över.

Det var bara att ringa vår vänner och säga som det var. Vi får ställa in.

Men de var inte rädda för att smittas och storebror ville väldigt gärna försöka. Så det blev Alvedon och lite lägre tempo än vanligt. Och taxi hem istället för övernattning.

Andra bloggar om skrattar bäst som skattar sist, sjukdom, feber, typiskt, barn