Tvåhundratjugosju.

21:10

Jag sitter på flygplatsen i Bryssel och väntar på min flight hem. Nu är det lite över en vecka sedan jag såg Abbe och storebror. Det är nio och en halv dagar sedan jag gav dem några extra långa hejdåkramar när jag lämnade dem på dagis på morgonen. Tvåhundratjugosju timmar sedan för att vara exakt.

Om allt går som det ska kan jag om tre timmar smyga in i deras rum där de ligger och sover. Jag kan snusa på dem och pussa deras små pannor och kinder. Det finns ingenting i hela världen jag hellre vill just nu.

Mitt juryäventyr i Cannes har inte varit någonting annat än en fantastisk upplevelse som jag har med mig hela livet. Men.

Tvåhundratjugosju timmar är alldeles för länge.

6 kommentarer

  1. LÄNGTAN så stark och så innerlig. Jag tror det finns två små glada killar som längtar minnst lika mycket. Skulle kunna ge mycket för att få höra deras glädjetjut när de märker att pappa är hemma igen.
    Visst är det HÄRLIGT med barn!! De får en att känna sig som den mest betydelsefulla personen i hela vida världen.....
    Grattis till utmärkelsen!!!
    Kram Helena

    SvaraRadera
  2. Hoppas du kom hem ordentligt och utan förseningar. Jag kan föreställa mig hur fina de var i sina sängar!

    SvaraRadera
  3. Visst är det länge, jag förstår att du längtar. Och jag är övertygad om att två killar där hemma längtar lika mycket de. Kramas ordentligt nu och ha det så gott!

    SvaraRadera
  4. Hej :-)
    Så mysigt att få krama sina killar igen efter alla dessa timmar :-)
    Stort Grattis oxå!!!
    Lotta

    SvaraRadera
  5. Åh vad jag förstår längtan!

    Idag är det 8 dagar jag såg senast såg mina små. Det längsta någonsin! Det gör nu fysiskt ont i hela kroppen att vänta in de sista timmarna då deras pappa lämnar dem till mig.

    SvaraRadera
  6. Vad tycker du om årets sommarplåga Promoe - Svennebanan? :D

    SvaraRadera

Vill du kommentera men har ingen egen blogg? Inga problem. Välj "Namn/webbadress" under "Kommentera som:" och skriv bara i ditt namn. Eller välj "Anonymt" om du hellre vill det.