Jag tycker det är du som är imponerande, att orka skriva samtidigt som ni har varit mitt upp i allt detta!
Ge ut bloggen som en bok! :)

Du är enastående! HEJA ER!!!

Jag gjorde det för ett halvår sen och ångrar det inte alls för sen dess är jag fast.
Nu sträckläste jag inte utan tog det mer som en bok, ett par kapitel om dagen men det var som en spännande bok som var svår att lägga ifrån sig.

Jag ser heller inget alternativ, ska jag börja följa en (för mig) ny blogg så vill jag ju veta vad som har hänt innan jag hittade dit. Om jag inte läste ikapp så skulle ju det innebära att jag bara kunde börja följa nystartade bloggar..

gör en till er själva också, i så fall :)

Kommer inte ihåg den dagen jag började sträckläsa din blogg för att hinna ikapp och läsa hela historien, men sen dess har jag inte kunnat sluta läsa eftersom varje inlägg är så bra, även om det ibland "bara" är en bild och några meningar. Släng gärna in några fler tecken allteftersom ni lär er, tycker det är lite extra kul att se abbe teckna eftersom jag nyss lärt mig teckenspråk och han är så himla duktig!

Om det inte varit för ditt enastående sätt att uttrycka dig hade jag aldrig spenderat dagar åt att läsa alla inlägg från början,
ditt sätt att skriva är gripande och jag har både skrattat och fällt en tår över dina texter!
Jag älskar verkligen att följa er genom dina uttryck, fortsätt så! :)

jag måste bara tillägga att det inte varit bortkastad tid alls att läsa igenom allt från början. Du skriver vackert och gripande och jag har genom inläggen blivit rörd till tårar både av vemod och av glädje. Abbe har en underbar pappa som är få förunnat. Och han och storebror har tur som har dig som stöd i sitt liv. Jag hejar på er allihop för att ni ska få ett långt och lyckligt liv.

Jag fick förra hösten tips om Din blogg genom en tidningsartikel i Aftonbladet (?) tror jag det var. Var vid det tillfället nyopererad o hade god tid att läsa igenom hela bloggen - vilket jag gjorde rätt snabbt! Ditt sätt att skriva är helt underbart o gripande så är det någon som ska ha guldmedalj är det Du! Abbe & inte minst storebror med sina klockrena kommentarer tillhör en av De få bloggar jag känner att jag vill läsa i princip varje dag.

Heja Abbefamiljen, önskar Er en härlig sommar!

Hälsningar Stina

Heja Abbes pappa, att sträckläsa den här bloggen var som så att när jag var klar var jag nästan besviken att det inte fanns mer ;)

Jag vill hellre ha en t-shirt med Abbe och brorsan på, än en guldmedalj. ;-)

..och gärna fler teckenspråksfilmer och sånginslag.

Det är klart att man måste läsa HELA!

Jag njuter av att läsa om ert familjeliv.

Att läsa dina tankar om bl.a. Abbe och storebror och att få se dina bilder/foton ser jag som en investering för framtiden helt enkelt som en del i livets skola.

Du tillför oerhört mycket gott i vår värld.

Tack Abbes pappa för din insats.

Det där med en liten idolbild på Abbe och brorsan hade varit en god idé! Guldmedaljen tycker jag verkligen ni ska behålla själv. Det är ni så väl värda! Att sträckläsa bloggen var underbart. Inte jobbigt alls. Snarare roligt, sorgligt, intressant och spännande.

Och vinnaren av guldmedaljen är....

..... Abbe och familj!!!!

Jag har läst alla inlägg från början till nu. Och (det verkar som) jag till skillnad från dig FÖRSTÅR varför så många gör det. Det är en otrolig blogg!!! Heja er!!!

Eller ett Abbe-stipendium?! ;)

Hej!
Jag gjorde med så. Läste allt från början till slut. Fast det var ett tag sen. Det blev en sen kväll (natt). ;)

Jag läste också hela, uppdelat på två kvällar. Det är svårt att lämna bloggen efter första besöket. Man vill veta allt på en gång och ditt fantastiska sätt att skriva gör att man bara sugs in. Medalj ska ni i familjen själva ha - varsin.

Du borde få en guldmedalj! Du, din fru och era underbara sönder. Tack igen för att du delar med dig av era dagar.

Som flera har påpekat, detta är en exeptionell blogg genom språkhanteringen och att den är spännande och känslosam.

Ihop gör det bloggen väldigt läsvärd så det är inte någon större "plåga" att läsa igenom allt!

Jag fick tips runt december nångång om din blogg via en Frida-tidning, så jag började från början och läste lite varje kväll. Du skriver så gripande så man både skrattar och gråter:)

Det var nu några veckor sedan jag blev klar med läsandet av alla tidigare inlägg, det tog rätt lång tid.. Men det var lätt värt det! Jag kommer att fortsätta läsa länge till.

Redan när jag läste första inlägget så var jag fast... Kunde inte sluta läsa allt vad denna blogg hade att erbjuda; skratt, tårar, finurligheter, livets små mirakel, tråkigheter, ja du fattar. Men framförallt. Inte många människor kan röra vid ens hjärta enbart med skrivna ord. Det ska du ha en eloge för. Och allt det andra. Bara tack. Jag fortsätter heja vidare på Abbe.

Jag tar gärna en guldmedalj.
Sen ska jag göra en till dig.

Du ska ha en guldmedalj för att du låter oss vara detaktiga på så vis att du så flitigt & välformulerat uppdaterar bloggen vareviga dag.

Jag hittade hit för två veckor sedan och det är en helt otrolig historia som jag och många andra har fått tagit del av. Att det är många inlägg avskräcker inte när de första är så gripande, du har gjort så att det är omöjligt att sluta läsa.
Du och din familj enastående.

Jag kommer knappt ihåg hur det var jag hittade hit men jag gjorde det vilket är viktigast av allt. Har varit magsjuk några dagar nu och har tagit mig igenom hela bloggen mellan toabesöken. Fortsätt kämpa säger jag bara! Ni är fantastiska =) All kärlek.

jag har läst hela din blogg. gjorde det på två dagar under min graviditet.. jag satt som klistrad, och nu kan jag inte låta bli att att gå in här varje dag..

Den här kommentaren har tagits bort av skribenten.

Det är svårt att inte beröras av din, Abbes och familjens berättelse, av kärleken du ger uttryck för och av modet ni alla har och måste ha för livet har gett er utmaningar att hantera.
Att läsa är inspirerade och upplyftande - även de gånger ögonen tåras och hjärtat gör ont. Så att läsa bloggen från början är ingen stor sak. Det du gör genom att dela med dig - det är en stor sak.
/Maria

Det va värt varenda inlägg och varenda sekund. Det ger en så mycket att få ta del av erat liv. Heja familjen!

Jag tycker det är du som är värd guldmedaljen, och Abbe och storebror och abbemamman! Fastän jag inte känner dig/er så berikar den här bloggen livet.

När man har läst första inlägget så är man såld! Då måste man bara läsa HELA bloggen. Men det är det klart värt!

Ja, även jag läste hela bloggen. På ett par dagar. Vi hade själva en ganska jobbig start med vårt första barn. Att ta del av dina reflektioner var som att ge själen lite balsam. Det var skönt att få perspektiv på saker och ting. Alla olika grader av helvete och allt det där.

Kämpa på!

Det är DU som ska ha medalj som skriver
en så underbart fin blogg!!
Tack för att vi läsare får ta del av er värld! :-)

Heja hela familjen!

Soliga hälsningar,
Dakota

Jag läste hela bloggen inom ett par dagar efter jag hittade den, men det kändes så självklart att jag aldrig sa nåt om det, men vankas det guldmedaljer vill jag ha en. ;)

Jag men du skriver ju så bra, direkt från hjärtat och gripande att man inte kan nåt annat än gilla det du skriver. Heja du!

Att läsa igenom hela bloggen var fantastiskt. Jag slogs av hur ni kämpar, vilka fina barn ni har men kanske framförallt över vilka fantastiska föräldrar och människor ni verkar vara!

Pax för en - jag är beroende och fullkomligt äääälskar er allihop !

När jag hittade hit läste jag vartenda inlägg. Tog halva natten. Men jag slapp tvätta bort mascaran sedan. Brabrabrabra blogg!
Så du vet.

Ja detta är en av få bloggar man inte får missa ett endaste inlägg av, och det är väl tack vare dig och ditt sätt att skriva på. Ge medaljerna åt dig själv!

Jag har hittills kommit till slutet av 2007 och ser att nästkommande år innehåller mer än 600 inlägg. Tänker att det blir ett projekt för semestern om ett par veckor. Men igenom det ska jag. Och ja.. det är ytterligare en hon som talar nu :)

Det behövs ingen guldmedalj till oss. Att få del av Abbes liv, se honom utvecklas, se honom vara lycklig med er, se föräldrar som kämpar för sina barn det är en medalj iaf till mig. Det är inte många föräldrar som pallar trycket, men du vänder på det, ni vänder på det så man ser det ljusa i det också. Abbe är en fantastisk fin kille som kämpar .. Han kommer aldrig ge upp, inte med ett sånt stöd som han har ifrån sin familj!
Ni är värda en guldmedalj!

Du skriver så stört bra att man inte vill annat än läsa.
Men guldmedaljer vore ju lite häftigt.
Jag vill ha en i silver tack.

apropå det såg jag en mormor och ett barnbarn idag på jobbet (jag är kassörska (vad flott det lät då =) ) ) och hon (mormodern) tecknade till honom (barnbarnet) en liten kille med oj vad heter det... d. a w n s. någontings syndrom, medan hon pratade. Sjukt häftigt. Jag var oartig ch ouppfostrad som vanligt och stirrade nyfiket på dem som jag gör med allt som intresserar mig, men med ett leende på läpparna, för de var det sötaste som hände på jobbet idag.
(förutom när jag spreyade en kund med en lokaflaska som gick sönder)

Jag är kille, 27, har inte barn än, men läste hela din blogg under några dagar (och nätter) i våras. Redan vid "Han måste ha ett namn. Ifall" så insåg jag snyftandes att jag var fast, och läste från början till nutid (som är dåtid idag såklart). Det gick inte att släppa din blogg, och även om den är mest intensiv i början så har den alltid varit alldeles otroligt fin.

Dessutom är den snygg och otroligt väl skriven. Din vana och talang - dels för layout och utseende men framför allt för hur man når fram till människor, märktes direkt. Jag tänkte nog till och med "Vadå, jobbar han typ med reklam eller?" någon gång innan du ens nämnt det, men det var nog mycket för att jag hittade hit genom Silverfisken. Jag har som så många andra både skrattat och gråtit stup i ett, velat skriva "Heja!"- ca 100 pers som varit bra och skälla ut ett gäng också. Mitt favoritinlägg än idag är det om hur bloggen fick sitt namn, med en av alla dina fantastiska beskrivningar i slutet, av en känsla som inte är lätt att sätta ord på.

Sen i våras har jag tittat in då och då för att se hur det går för killarna. Det känns bättre att spara ihop lite mellan besöken, och jag kommer alltid vara intresserad. Helst vill jag veta hur allt är med er när Abbe fyller 15 också, och jag har tänkt mycket på vilken gåva och ball grej det kommer vara för Abbe och storebror att ha den här bloggen i framtiden. Det är kanske med glimten i ögat det enda negativa, att dina ungar är så pass små att man liksom inte har så där en 31 år kvar av ditt bloggande att läsa.

Varje varmt ord är väl förtjänt, och så länge du fortsätter skriva kommer folk fortsätta att läsa. Tack så mycket!

Johan

Tar gärna en när jag är klar

Jag är en av de som läst på det viset du beskriver i inlägget. Men jag tycker att det är du som ska ha dig en guldmedalj för att du håller din blogg så jordnära, kärleksfull, familjär, intim - att du håller den levande och intressant. Den är svår att släppa...

haha vad roligt med detta inlägget med tanke på vad jag skrev innan!

Ja nu har jag hunnit hit i varje fall men det verkar visst vara några inlägg kvar att läsa! ;)

Fast nu vaknar dottern min och vill ha mat, så det blir till att läsa vidare en annan dag.. eller natt!

jag är på god väg att komma ikapp nu iaf =) Började med sammanfattningen och sen ville jag veta mer om början.

Här är en till som kämpar för att komma ikapp
Gott Nytt År till Abbe familjen

Fantastisk upplevelse att läsa bloggen från start. Det är som att läsa en riktigt fängslande bok, fast bättre - att dessutom ha länkar till dagsaktuella händelser gör det till en liten tidsresa.
Faktiskt ett härligt sätt att läsa på.

Instämmer i tidigare inlägg, är som att läsa en bok fast bättre! Har nu plöjt från början och hit, inser att jag har två fantastiska år kvar att läsa! Jag skrattar, gråter och läser emellanåt högt för min man. Nu ska jag fortsätta njuta av att få ta del av dig och dina killars tankar och funderingar.