Jag behöver prata.
21:20
Suck. Var ska jag börja? Känner mig helt utmattad. Dränerad, tom och orkeslös som efter en dag på sjukhuset med Abbe. Eller som efter en begravning; det är kanske en referens som fler har när jag tänker efter.
Vi har en kund som heter Göteborgs Räddningsmission. I förmiddags var vi där för att träffa de personer som jobbar med en verksamhet som de kallar för Solrosen. På Solrosen hjälper man barn med en förälder i fängelse. Det kan handla om att hantera känslor som de här barnen bär på som skuld och skam, men också praktiska saker som att ha någon som följer med till fängelset för att besöka pappan – i nio fall av tio är det pappor som sitter inne.
Det var tungt. Otroligt tungt. Familjepedagogerna på Solrosen möter barn vars pappor har gjort hemska saker. Narkotika, droger, våld och elände. Vi snackar pappor som kanske mördat någon. De träffar barn vars mamma inte får följa med till fängelset på besök eftersom pappan misshandlat henne. Ibland när barnet sett på. De hjälper barn att hålla kontakten med pappor som gång på gång sviker, och åker tillbaka in på anstalt. Barn som säger att det känns bättre när pappa är i fängelset, för då vet de i alla fall var han är och att han inte gör något dumt.
Jag försvarar inte brottslingar. Många av dem har gjort sig skyldiga till hemska saker och förtjänar säkert sina straff. Men hur gärna de här barnen än skulle önska att deras pappor inte var kriminella, att deras liv såg annorlunda ut, så är det den pappa de har. Den pappa de älskar. Tänk på de konflikterna i ett litet barns känsloliv. Det är tunga saker att bära.
Kan Göteborgs Räddningsmission och Solrosen hjälpa bara ett enda av de här barnen att bryta den onda cirkeln som så ofta går i arv, så känns allt lite mer meningsfullt. Och kan vi hjälpa dem att dra in pengar till den här verksamheten så ska jag med stolthet fortsätta att göra deras reklam.
Tack. Jag var tvungen att få detta ur mig. Ni är så bra på att lyssna.
Andra bloggar om göteborgs räddningsmission, solrosen, barn, fängelse, kriminella, svåra känslor
18 kommentarer
Tungt. Men ni har ju gjort storverk för dem tidigare, så de har nog i allafall den bästa hjälp de kan få.
SvaraRaderaja, räddningsmissionen gör ett fantastiskt jobb och önskar att fler kunde förstå det! Växte själv upp med två missbrukande föräldrar som lämnade livet för tidigt och det är inte lätt att vara barn och förstå varför ens föräldrar väljer bort sina barn mot droger och alkohol!
SvaraRaderaDet behövs både stöd att få genom att vuxna lyssnar och finns där och fångar upp de barn som behöver stöd samt en massa familjer för de barn som av en massa olika anledningar inte bör vara med sina biologiska föräldrar!
Mina föräldrar var trots allt elände just mina föräldrar och något av det käraste jag hade och jag hoppades in i det sista att de skulle välja mig och min bror före drogerna och välja livet men så enkelt är det ju inte!
Bra att du skriver om de känslor det väckte hos dig och vi får hoppas att fler stödjer organisationer som jobbar så som Räddningsmissionen gör!
Känns som om Kv har en del i detta också. Mycket de kunde göra med mer omfattande pappagrupper och bättre besöksmiljö för barnen. Får pappan lära känna sina barn också (många har ju bara sporadisk kontakt) så blir de ju mer manade att ta emot den hjälp som fängelset faktiskt sträcker ut och engagera sig i barnen när de muckar. Men ja... det är en svår cirkel att bryta.
SvaraRaderaSå fint att de finns just för de här barnen!
SvaraRaderaEtt sådant enormt viktigt arbete!
Kramar om...
Vad märkligt. Jag känner EXAKT likadant. Kan det vara för att jag var med på samma möte?
SvaraRaderaKram
SvaraRaderaJag känner så för dessa små. Det är en oerhört orättvis start på livet de får. All min beundran till dem som oförtrutet jobbar på Solrosen och andra ställen som jobbar för samma sak.
SvaraRaderaHej,
SvaraRaderaNu har jag läst igenom alla inlägg och den tiden det tog var verkligen värt det. Men vad ska jag göra nu när jag inte längre kan läsa 100 inlägg av Abbepappan på en dag, jag vet inte.
Du och din familj visar en otrolig livsglädje som inte måga har.
Du är en förebild!
Du är en otrolig Abbepappa!
Jag läste nån gång om en svensk fängelsepsykolog som berättade att han inte hade träffat på en enda tung kriminell man som hade haft sin pappa närvarande som liten. Tror det är viktigt att både pojkar och flickor som små har en bra relation till någon av samma kön och ska man tro fängelsepsykologen är nog räddningsmissionens jobb väldigt viktigt.
SvaraRaderaDet finns så många barn som har det svårt utan att man ens tänker på det och alla barn borde få älska sina föräldrar utan att behöva känna skuld osv. Förstår att det känns tungt, men tur att det finns människor som engagerar sig och gör sitt bästa för att hjälpa de här barnen.
SvaraRaderaSå tungt. Herregud så tungt. Tänk att det finns människor som orkar hålla på med sådant här. Viktiga människor.
SvaraRaderaFörstår att det dränerar dig.
Wow. Gud vad glad jag är att jag hittat den här bloggen. Du skriver på ett otroligt behagligt sätt och tillsynes alltid om saker som berör och känns. Mer mer mer!
SvaraRaderaDu brukar ibland säga att Abbe/Storebror är så söta att du bara vill äta upp dem.
SvaraRaderaUngefär så känner jag gentemot din blogg. Jag vill äta upp den, alternativt sätta upp den någonstans, jag vill spara varje inlägg, jag vill vara i varje inlägg.. du förstår vad jag menar. Jag hoppas innerligt att du säkerhetkopierar allt du skriver så att Abbe och Storebror en dag ska få känna som jag, och faktiskt inse att det handlar om dem. Mäkta stolt jag skulle bli ifall det var jag.
det är alltid barnen som råkar ut värst. Det är det sällan nån som tänker på.
SvaraRaderajag måste bara säga att din sons namn är så fint. har sparat det där namnet i flera år nu, och planerar att döpa mitt barn till det när han nu kommer. hoppas min abbe blir lika häftig och stark som din abbe!
SvaraRaderaAtt ha en närvarande pappa är så oerhört viktigt. Hade en nia för två år sedan där 9 av 10 saknade en närvarande pappa, vilket skapar så mycke oro hos dessa härliga, men mkt splittrade pojkar som är på väg ut i vuxenlivet. Pojkar snackar inte av sig kring känslor likt tjejerna gör i den åldern, vilket innebar att många höll skenet uppe gentemot varandra fast de enskilt i samtal påvisade känna precis samma saknad. Det finns så många öden i ett klassrum som man ser var dag...så det gäller att man själv ger alla någon positiv uppmärksamhet så ofta man bara kan.
SvaraRaderaVill tipsa dej om: http://familjenkorb.blogg.se/2009/september/tips-som-garna-far-spridas-vidare.html
SvaraRaderaDu får gärna tipsa vidare om detta, du behöver inte alls länka mej, är inte ute efter reklam för min blogg även om sånt är trevligt.
Vill bara få ut denna information till flera!
Skulle ha varit fint att ha nar jag vaxte upp med en pappa i fangelse for ran, mord, narkotika brott, och en mamma som var for psykist svag for att orka med sina barn. Minns langa buss och ta resor, pa egen hand, till fangelser for besok. Skammen av att kopa tagbiljett pa SJ med en kupong som det stod kriminal varden pa samt nagot om barn/foraldra besok. Tack for att du gor reklam for den har gruppen. Du hjalper dem och de hjalper barn i behov.
SvaraRaderaVill du kommentera men har ingen egen blogg? Inga problem. Välj "Namn/webbadress" under "Kommentera som:" och skriv bara i ditt namn. Eller välj "Anonymt" om du hellre vill det.