Jag tror du oroar dig i onödan, jag tycker ni verkar hitta på en massa skoj! :) Känner pojkarnas mamma att hon också får för lite tid med storebror?

Men du, om ni nu ska ut och resa så måste jag göra lite reklam för mitt hemlandskap: Östergötland! Där finns massa skoj för barn: Kolmårdens djurpark, Fenomenmagasinet, Flyvapenmuseet, Trollegater, stor simhall i Linköping, chokladfabrik, Busfabriken... Djurpark, flygplan, grottor, choklad och bus- vad mer kan ett barn önska sig?! ;) Som sagt- det finns så mycket att se i Sverige! :)

Oavsett vad ni gör så tror jag det blir Toppen! :) Hoppas nu bara ingen skvallrar för storebror... ;)

Ja så kan det ju vara...att det ligger mer hos dig. Men gör det någon skillnad egentligen? Hitt på nåt kul:)

Jag tycker att du verkar vara en riktigt schysst farsa.

Jag måste vara den som säger att syskon som tar ett steg åt sidan ofta är mycket väl medvetna om det.
De menar självfallet inget illa men det kan, nota bene KAN, bli något som skaver senare.
Jag är funktionshindrad. Jag växte upp i en familj om fyra syskon där två var fullt friska och tre av oss har ett medfött syndrom som främst drabbas hörsel och syn. Mina föräldrar gjorde med all önskad tydlighet allt för att hålla ett normalt liv och för att mina syskon inte skulle få stå åt sidan. Det är ändå så de har upplevt de i vuxen ålder. Varken min mamma eller pappa lever längre och den ena av mina friska syskon dog i samma olycka som dom. Ingen var elak, det var ingens uttryckta mening att vara elak, det bara blev så med tre ungar med särskilda behov och två som inte hade det. I tonåren exploderade ett syskon som en vulkan. Ni bryr er bara om de andra och jag får INGENTING! När det väl exploderade gjorde det det med råge och en aning till.

Ni måste självfallet göra vad som känns bäst för er men jag skulle tala med habilitering om syskongrupper. Nu är det ärftliga syndrom som finns inom familjen starkt men ojämnt fördelat, ändå har det varit en prioritet för alla. Ta hand om syskonen, just för att förhindra det där med explosioner. Man kan inte rå på alla känslor, men man kan få lära sig att det är okej att känna dem.

Fem syskon. Jag kan inte räkna.

Synd om?? Skärp dig...
K

Jag tycker att du har tagit ett bra beslut. Ensamtid med bara storebror är viktigt. Jag har öronmärkt viss tid till storasyster - sist reste vi bort i fyra dagar. Till vardags brukar jag hämta henne tidigare från skolan. Då är det bara hon och jag. Det blir lätt annars att hon hamnar lite i skuggan när lillasysters funktionshinder tar överhand.
Storasyster uppskattar det väldigt mycket och till min förvåning pratar vi ganska mycket om lillasyster. Ibland kan hon förstås medge att hennes lillasyster är riktigt jobbig och att det är tråkigt att hon inte är som alla andra. Men det är okej, storasyster måste få tycka så. Hon ska iallafall inte gå ensam och bära på de känslorna.

Om du väljer mellan tält och London så skulle mitt barn-jag ha valt tältet! Att fiska, grilla korv över öppen eld och käka godis i tältet halva natten med pappa är snäppet bättre än storstad =)

kan det vara så att du behöver lite egentid med storebror?? Det kan vara en av världens bästa anledningar att åka till London!

Jag måste medge att jag håller med alla lite.
Egentid varje vecka är otroligt viktigt, och det verklar som om storebror får det, även om abbe kanske får mer.
Men i mina öron (ögon) låter en londonresa som n riktigt bra idé. För långtidsfokus och att riktigt, riktgt få vara ensam om all uppmärksamhet, utan varken avbrott eller stress är också en fantastisk upplevelse (säger hon som varken har syskon eller ungar :P)
och hitta på aktiviteter och ta honom till spännande platser, men glöm inte att även ta det lugnt och inte göra för mycket saker. Ta det lugnt och mys och passa på att prata med varandra på riktigt. det betyder jättemycket.

Ja, bättre att förebygga eventuella problem genom att ta sig egentid med storebror, för det lindrar din egen ångest samtidigt som det faktiskt (tror jag) är viktigt för honom att ha flera såna minnen.

Heej!
Jag har växt upp med en lillebror som var (är) svårt sjuk. Han har åkt in och ut på sjukhus och har alltid behövt en massa extra uppmärksamhet ¨(tid för medicinering flera ggr om dagen, special kost osv osv). Dessutom var han nära att dö flera gånger. Jag trodde inte att jag led så mycket av det under min uppväxt men har nu när jag blivit vuxen förstått hur mkt jag försakade.
Jag tror att ni lägger mycket mera tid på storebror än vad ni är medvetna om men jag tror att det aldrig kan bli för mycket! Jag tror att det här med att resa bort är en jätte bra idé, då är det bara han och du.
Kram fr Storasyster

Det är ditt Jobb som förälder Att oroa sig, Att ha separations ångest, ha vak nätter, att ständigt tänka...TÄNK OM...det händer något?

Jag tror att ni två kommer finna ett inre lugn, ialf hos dig, medan din son känner harmoni.

=)

Hej!

Jag är en storasyster med en lillebror som fick mycke uppmärksamhet som liten och en sjuk liten kille .Så jag och min pappa var och spelade badminton varje vecka. De tycke jag var en jätte bra grej och så var de kul. Ni kanske borde börja med nått sånt. Inte kanske de men de finns så mycke man kan göra som är en bestämmd dag och tid varje vecka. Då har man nått att gå och längta efter=)Sen så var jag och min mamma gå gympa en gång i veckan . De är en grej man med kan börja med.

P.S En jätte fin blogg.