Hon har en fin blogg, Johanna. Och en väldigt bra idé!

För mig är det en självklarhet att donera mina organ.
Jag tycker att det räckar att ställa sig frågan, kan jag tänka mig att ta emot ett donerat organ?

Marie

Jag såg en dokumentär härom natten som gjorde mig riktigt förbannad. Där sitter en sjukvårdsmänniska och säger att ja nu måste man sitta och vänta på att någon ska dö för att någon annan ska få leva.
NEJ. Den som behöver en organtransplantation dödar inte sin donator. Donator och dess familj har snarare fattat ett starkt beslut om att ge någon annan en chans till en ny chans. Men att stå på transplantationslista ska aldrig få kokas ner till att man som transplanterad får det med sig. Att någon dog för DIN skull. Organdonation/transplantation är inte quid pro quo, det går knappast runt människor och dör p g a att människor på transplantationslistor önskar livet ur dem. Önskan att leva är bara mycket stark. Mycket stark. Vi hade en son som dog. Jag och min man hade diskuterat det innan och när vi fick beskedet att det inte fanns mer att göra, då tog vi genast upp frågan om donation. MIN treåring skulle inte komma hem igen, men andras små barn skulle få en chans att göra det. Man får inte veta så mycket om vad som händer efter en donation annat än operationerna för barnen gått bra. Sju eller åtta barn fick vidare med nya liv. I vår egen sorg var det en stor lättnad. Och vad som sades där, att man som väntande har en sorts skuld eller vad det nu var hon ville få sagt, det är bara fel. Mitt barn dog p g a en olika och sju/åtta oskyldiga barn gick vidare. De står inte i skuld till oss. Mitt i kaoset och sorgen var glädjen över det något som tröstade, att det fanns någon att hålla fast vid. Och det var en olycka som dödade vårt barn, en onödig olycka men änväl en olycka, det var ingen som önskade livet ur honom.

För mig och oss i vår familj har det alltid varit självklart att vi ska donera organen vid dödsfall. Kanske är det min påverkan, jag har alltid brunnit för detta, att hjälpa andra med det skal som blir kvar i denna världen då själen vandrar vidare till grönare nejder. Det kan bli många liv som förbättras om så många som möjligt skriver på FÖR organdonation, -kom igen, tänk efter och skriv på!

Jag har donationskort ifyllt och klart i plompan, samt registrerat mig på nätet. Såklart!

Jag har för länge sedan svarat JA till donartion. Låt inte era anhöriga ta den frågan. Hur ska dom i en svår situvation veta vad du vill? Antingen svarar du ja eller nej låt dina nära och kär slippa ta det beslutet.

Kram Annelie

JAg sitter i den sitsen att min dotter behöver en hjärttransplantation och självklart har vi anmält oss till donationsregistret redan innan vi visste att dottern var sjuk. Men nu känns det självklart extra viktigt att få ut budskapet så fler tar ställning!!

Hej Abbe, Storebror, Abbepappan och Abbemamman! Nu har jag läst hela bloggen. Från inlägg nummer ett och fram till det här. Det tog en dryg vecka med ganska många långa Abbe-stunder. Och storebror-stunder förstås. Många av höjdpunkterna har faktiskt varit Storebrorcitat. Om det är möjligt, ge ut bloggen som bok, eller böcker. Det är vad du kan göra för oss läsare. Att låta Abbe och Storebror flytta in i våra bokhyllor. Om jag tänker själviskt. Ska jag tänka ett steg längre, på brorsorna, så kanske det inte är rättvist mot dem. Men fortsätt blogga i alla fall! Jag är en läsare med många, många böcker i bagaget men mycket i den här bloggen är bland det bästa jag läst. Den har liksom allt. Hela registret. Så tack! Tack för att du delar med dig av dina fantastiska grabbar!

Hade bara ett litet kort i min röriga plånbok där det stod att jag ville donera. Nu har jag anmält mig till donationsregistret. Tack för att du skrev om detta, nu fick jag tummen ur.....

Oavsett om man vill donera eller inte tycker jag att man bör anmäla sig till donationsregistret. Man kan nämligen registrera även sitt nej, eller ja men med undantag, och då behöver inte de anhöriga fungera eller till och med bråka om något händer. Förhoppningsvis ska det inte göra det, men OM. Bara för klarhet.
Tack för viktigt inlägg!!!

Nu har jag oxå anmält mig till registret.

Tack!

Precis som Ann-Katrin säger så är det viktigt att anmäla sig och låta sin annhöriga veta vad man vill vare sig man vill eller inte vill donera sina organ. Det är viktigt att sprida information om hur man går till väga för att göra sin vilja känd; i Sverige ställer sig åtta av tio positiva till organdonation, men många av dessa individer vet inte hur de ska gå till väga för att göra sin vilja känd.

Här i Kalifornien har alla som skaffar eller förnyar ett körkort eller ID-kort frågan om de vill att vara organdonatorer. De som svarar ja för en liten rosa prick kortet. Det är ett enkelt system som når ut till nästan alla, och en av de få sjukvårdsrelaterade saker som faktiskt fungerar i det här landet.