Men oh, jag förstår precis. De där känslorna har jag haft ibland fast mina barn inte har några syndrom. Och det är så skönt att se att de har kompisar, att andra barn vill vara med dem. Inte alls banalt.

Inte ett dugg banalt. Värmde hela hjärtat att läsa.

Håller helt med Mymlan. Ibland känns det som man känner mer som barnen än vad barnen själva gör.

Min närmaste väns lillasyster sitter i rullstol och har en mycket svår muskelsjukdom. Hon har också haft talsvårigheter och barn har kunnat tycka att det varit konstigt att hon inte kunnat röra sig som andra.
Min vän har aldrig varit så glad som när lillasyster fått en bästis och delat ett "bästa vänner-halsband" med henne. Att hon fick vara med om det, att hon blev sedd som den fina tjej hon är. Så jag förstår att du är glad och lättad, och det är inte banalt någonstans.

Nej!
Det var väldigt fint. Min kusin som hade Downs Syndrom var alltid mer poppis än jag på dagis. Men så är jag ju lite konstig också!

Kram på dig.

/Klaus

Banalt vill jag väl inte säga. Gulligt, rörande eller fint är väl mer korrekta ord att använda ;)

Fint!
För mig är det tvärtom. Ingen frågar min dotter om hon vill följa med hem och leka. Jag hatar det, och minns min egen svåra, isolerade barndom i samband med detta. Det enda jag inte ville skulle hända henne är precis på väg att hända. Inkörsporten till tyngre ensamhet står på vid gavel. Tack för en bra blogg.

åh jag blev alldeles varm och glad inombords nu!

Det är ju härliga nyheter, även om man har ett helt "friskt" barn!
Och till anonym: Kan inte du fråga någon av barnen då, eller få din dotter att fråga någon? Vi kan ju hjälpa på traven menar jag...lycka till!

Hej Abbes pappa! Jag heter Tina Keränen, jag bor i Alingsås med min familj. Jag har 22q11-ds och båda mina barn har 22q11. ds, min man har inte syndromet men han är rätt "sällsynt" ändå. Jag förstår precis vad du menar, Sofie har precis börjat i skiolan, men det har gått jätteba och hon är väldigt omtyckt och har bra kompisar, Jagg själv var mobbad i skolan, så man har ju varit orolig för skolstarten. Jag har precis kommit ut med min bok som heter Som alla andra, en berättelse om hur det är att leva med en sällsynt diagnos 22q11 av Tina Keränen. Du kan beställa den på litenupplaga.se, Bokus.com, adlibris.com, boken handlar om mig och min familj och bla min skoltid. Du kan maila mig om du vill på praytogod@hotmail.com. Abbe är faktisk ganska lik vår Leo som fyller 3 år i dec.
Jag gillar din blogg jättemycket, jag försöker att göra blogg och hemsida men jag lyckas inte jättebra ännu.

Hälsningar Tina K med familj

Nä, det var inte alls banalt! Förstår precis!
Att ens barn räknas är jätteviktigt! Min flicka har aldrig blivit hembjuden..
Kram Nina!

Ett inlägg ganska långt från det banala. Det märks också på kommentarerna. Vad är det alla föräldrar önskar sina barn? Kärlek och vänner.

Jag förstår din glädje! Klart han ska hälsa på sina kompisar efter dagis. Fina Abbe!

Underbart! Tårögd före kaffet.

/Anna

Sixten är ju jämngammal med Abbe och det som gäller på dagis just nu är att "gå hem till den och den" - Och när då Sigge kommer hem och berättar att x och y vill att han ska följa med dem hem SAMT frågar om z och å får följa med honom hem, då blir man väldigt glad. För det är ju som du säger, oron för ensamhet finns ju där konstant...

Till Tina - jag och min fru har läst din bok och vi tackar för att du så öppet delar med dig av ditt liv! Som förälder till ett 22q11ds barn så försöker man ju suga in så mycket kunskap som det bara går.

Mobbning brukar beskrivas som att det drabbar annorlunda barn. Vilket skapar rädsla hos föräldrar " om vi inte köper detta så riskerar mitt barn bli mobbat..." Men mobbning beror på betydligt fler faktorer än att barnet är en minoritet; Barngruppens sammansättning, personal/skolans ekonomi och på barnet själv etc. Vissa barn kan vara hur annorlunda som helst och ändå var populära trendsättare. Andra barn blir mobbade oavsett vad de gör. Försöker de passa in så blir det bara värre. Det klassiska är ju när ett barn mobbas och kallas för tjock trots att det finns tjockare barn i klassen. Min son går sin egen väg, har sin egen stil och det har han alltid haft i kombination med ett gott självförtroende. Ibland har han gjort mig nervös, som när han ville vara julbock i Luciatåget på dagis. Måste erkänna att jag försökte avstyra det...men tror du inte att alla andra barn också ville vara julbockar:)( Till deras föräldrars förfäran för det är oerhört mycket mer jobb med att göra en julbocksdräkt än att köpa en tomtepyjamas på Åhlens:D )

Abbe är en trygg, rolig och social unge med god självkänsla! Jag tror det kommer gå bra för honom.

Åh, jag blir alldeles tårögd. Så glad jag blir å era vägnar, att Abbe är önskad även på dagis. :)

Bamsekram

Inte det minsta banalt. Jag känner lika inför mina barn, man blir glad när de är omtyckta och önskade som lekkamrater. Och har men då en oro blir det ju dubbel lättnad!

Inte konstigt alls. Klart att man vill hänga med Abbe (och brorsan så klart)
Men språket är inte alltid viktigast. Tänker på ungar som träffas under semestrar och leker utan problem även om de kommer från olika världsdelar och inte begriper ett smacka av varandras språk. Gött mos i alla fall
/Hanna

Hur kan du använda ordet banalt i något så stort och viktigt? Alla är oroliga för att ens barn, eller en själv, inte ska passa in - du har med all rätt kanske än ännu större oro.
Härligt att de andra föräldrarna tog kontakt, heja!

Hej Abbes pappa. Blev lite förvånad faktiskt, för att du måste be om ursäkt och varna för att ditt inlägg är banalt. Banalt betyder enl Wikipedia bl a: ytlig, alldaglig, utsliten, platt. Jag tycker inte att något av det stämmer på ditt inlägg. Och du verkar ju annars vara så säker på hur du använder språket :-) Stå för dina känslor som du brukar, önskar jag! Det är väl OK både i bloggvärlden och IRL att bli rörd? Kram från Katinka på www.farmorsbloggen.se

Inte alls banalt! Enbart en lättnad. Men vi visste väl att Abbe är omtyckt! ;)

För mig låter det som en dröm som går i uppfyllelse. Tänker jätteofta på o V kommer att få några kompisar, det är ju så viktigt med kompisar. Riktigta kompisar, inte bara vuxna och bekantas barn som kallar sig kompisar ( i all vämening förstås. Men en alldeles egen kompis är guld värd.

Något så viktigt kan aldrig vara banalt!
Så viktigt, så värmande.

Nina II

Ikke det minste banalt, bare veldig forståelig, og veldig FINT å lese!!

Det fann inget som var banalt i det...! Bara rörande.

Det är väl inte banalt! Att känna trygghet och glädje, för och med sitt barn måste ju vara bland det viktigaste som finns.
Skönt att de andra barnen ser över de eventuella uttalsskillanderna och ser lekkamraten i Abbe.

Nu har ju inte jag barn själv, men jag tror ändå jag kan förstå hur du känner.

Det fantastiska med barn är att det talade språket inte är så viktigt. Jag kommer själv ihåg när man var utomlands och lekte med barn från alla världens hörn. Inte förstod man vad de sa, och de förstod inte mig, men vi pekade och skrattade och lekte ändå.

Nu menar jag inte att barnen inte förstår vad just Abbe säger, utan mer att för barn är det inte så noga. Bara man får leka och ha roligt.

Självklart du blev rörd. Vem skulle inte blivit det?

inlägget är verkligen inte banalt. Snarare fint och rörande som dom flesta av dina inlägg :)

Det låter som en helt normal oro i mina föräldraöron. Kan själv känna av detta nu när dottern börjat i ny grupp. Så jag förstår dig precis:)
Kram Helena

MIN 3-ÅRING VILL OCKSÅ LEKA MED ABBE :)
Att de aldrig har träffats "på riktigt" eller det faktum att vi bor i Uppsala är inga hinder...

Hälsar Helena i Uppsala

PS Han tycker även att det är ytterst orättvist att han inte får göra lika tuffa musikvideor som Abbe får!

Så fint och så rörande! Roligt att barnen vill ha hem Abbe! Fina Abbe, klart att alla vill vara vid honom. Om än att han har talproblem och det, men hans insida lyser ju så det sprakar om det! Talfel hit och dit, Abbe är en toppenkille! Ha det bra!

Barn är underbara och krånglar inte till det som vi, vuxna gör.

Jag håller med anonym/Hanna och att tal är inte allt. Jag vittnade en gång två småttingar som var 4 år också, den ena pratade svenska och persiska och den andra italienska och ungerska (och tyska) och de hade inga problem med att inte tala samma språk, de lekte hela kvällen!

Jag är rätt säker att Abbe är duktig på att "kommunicera" med sina vänner. :)

Min flicka har aldrig blivit hembjuden, det gör väldigt ont i mig, frågan är om hon förstår det ? Pratar barnen öppet om det på dagis? Vill barnen bjuda med henne hem men det är kanske föräldrarna som tycker att det är olämpligt ? Personalen säger att hon är väldigt populär i gruppen. Är alla det, eller är hon verkligen det ? Jag tror att hon är det. Hur är det när de andra barnen fyller år, blir alla andra bjudna då ? Hon blir aldrig bjuden, förstår hon det ? När hon var liten blev hon bjuden men nu som 4-åring blir hon aldrig bjuden ? Är vi för udda nu ? Stör vi de perfekta barnkalasen med prinsessor & riddare bara för att vi är annolunda ?