Rutiner.
22:15
Det är lustigt med små barn. Gör man något som de tycker är kul så måste man göra det igen. Inte en, utan tusen gånger till. Man får upprepa den roliga saken tills man spyr på den, tills den sedan länge slutat vara rolig.
Det har väl med tryggheten i det som är känt att göra, kan jag tro. Den där grejen är kul, det vet jag ju. Låt oss göra den igen istället för något nytt; det nya okända kanske är tråkigt. Har man en gång haft salta pinnar och popcorn på en fredagskväll, så ska det vara salta pinnar och popcorn varje fredag. Och Blixten McQueen såklart.
Lämningen på förskolan är kantad av rutiner. På vägen från parkeringen till entrén MÅSTE Abbe först gå på två långa trappsteg längs en av byggnaderna. Upp på det ena, balansera på det och så ett halvmeters skutt över till nästa, balansera hela vägen till slutet, hålla mig i handen och så hoppa ner. Sedan följer en utstakad väg upp för en rullstolsramp, hopp ner för trappan, balansgång på slipersen och slutligen springtävling från grinden till dörren. Varje dag.
När Abbe gick på lilla avdelningen och vi skulle kramas hej då en dag, fick han för sig att vi skulle ha en kudde mellan oss för att det skulle bli mjukt och gott. Där och då föddes en orubblig rutin. Varje morgon var det "unne-aaam" som gällde. Nu går han på stora och kuddekramen är ersatt av en "yä-ee-åån aaam" varje morgon. Abbe ska ha så hårda kramar så att han nästan tappar andan. Det får han gärna, för jag är glad att han fortfarande vill ha mina kramar.
Sedan ska det vinkas i fönstret. Rutinen som gäller är att vinka både i ett fönster på stora avdelningen och i ett på lilla. Det ena sitter på långsidan, det andra på kortsidan. Varje morgon säger jag att han inte har en chans att hinna springa genom huset från det ena fönstret till det andra innan jag hunnit göra detsamma på utsidan. Och varje morgon vinkar vi i fönstret på stora avdelningen innan jag rivstartar i riktning mot det andra. Sedan stannar jag en stund där han inte ser mig så att jag säkert vet att han hunnit genom hela huset och fram till fönstret på lilla avdelningen. Så står han där och tittar när jag kommer springande runt hörnet i full fart. Nöjd. Abbe vann igen. Precis som han gör varje dag, trots att jag är kaxig och säger att han inte har en chans.
I morse sprang jag, för skoj skull, hela vägen. Jag stod vid fönstret på lilla avdelningen och väntade när han kom ångande på insidan.
Gissa om han såg förvånad ut.
Andra bloggar om barn, rutiner, trygghet, kramar, förskola
14 kommentarer
Haha :-)
SvaraRaderaKänner igen mig och påminner mig om att rutiner inte nödvändigtvis är det man tror. En av mina grabbar fick tidigt en autismdiagnos, numer omgraderad till asberger (alla dessa fack), och han vägrade under hela dagistiden vara med på samlingen. Det var det värsta av jordens samlade skräck och riktigt ångesladdat.
SvaraRaderaEn dag frågade hans assistent om han ville sitta med de andra barnen och säga hej istället.
"okej" Blev svaret. "bara ingen samling!"
Påminner mig om en pojke som gick på ett dagis där jag var vikarie.
SvaraRaderaVarje morgon när hans mamma lämnade honom så skulle han visa en traktor för henne i fönstret.
Och en dag kom de lite senare, när vi redan var ute.
och när det då var så att han inte fick visa denna traktor för mamma i fönstret så blev det nästan världens undergång (som det så ofta blir med små barn).
och nu när ja är au pair så har jag en liten tjej som tycker det är otroligt kul (antar jag) att hon ska låtsas sova och jag då ta det gosedjuret hon har just då och liksom "oooohhh jag har *vad det nu är för djur*" och hon ska se sur ut, och ta tillbaka den från mig och jag utbrista ett "Vaaaa? nääääeee.". och så säger hon glatt "Igen!".
Igår sa jag att "näää, idag ska jag sova". Haha, oj va sur hon blev.
Vilken härlig beskrivning! Ser er framför mig när jag läser. Så brukar det vara med dina bloggar.. Alltid så levande :)
SvaraRaderaKram Nina!
Hehe, bara du inte måste springa varje dag från och med nu ;-)
SvaraRadera*hahaha* jag känner igen det där. Nu har ju min son precis börjat skolan, men jag brukade säga att de roligaste filmerna kan man spela in utanför dagis vid lämning. Både hjärtknipande (min son grät nästan varenda dag flera år i sträck) och roliga (som er variant). Föräldrar som inte vet om att de har åskådare är precis hur roliga som helst :-)
SvaraRaderaojojoj, vågat.
SvaraRaderarubba Abbes cirklar så...det blir fett med pengar i terapiburken det där :)
så mysigt att läsa dina kärleksfulla inlägg.
Säger som Happy, du har nog tyvärr skapat en ny rutin och kommer få springa nu...:-)
SvaraRaderaHahaha, ni är ju för söta:)
SvaraRaderaHaha, stackars Abbe. Fast det minns jag så väl från när jag var liten att man förstod att föräldrarna lät en vinna och att det kanske inte var så svårt att hitta en när man lekte kurragömma som de låtsades som. Tack för kommentaren! Är ganska nöjd med designen själv :)
SvaraRaderaUNDERBART
SvaraRaderaHahaha. Fantastiskt! Och vågat!
SvaraRaderaKom han ihåg det nu på kvällen? Och vad sa han om att du hann först?
sv. haha ...
SvaraRaderaUsh vilket hemskt förslag du kom med till mig...
=)
Ihihihihih!! :-D.
SvaraRaderaVill du kommentera men har ingen egen blogg? Inga problem. Välj "Namn/webbadress" under "Kommentera som:" och skriv bara i ditt namn. Eller välj "Anonymt" om du hellre vill det.