Jag är mållös som så många gånger tidigare, vill säga så mycket men kan inte formulera något meningsfullt.

<3

Fan. Vad jobbigt det låter. Tror ändå att barnen varken förstår eller menar att göra illa. Men vad fel det blir i slutet ändå. Abbe ska ju inte vara den man skrattar åt utan med.

Kanske är på sin plats med ett samtal med fröknarna.

Usch. Känner med er. Kram!

Det är värre för er, kom ihåg det. Abbe uppfattar det inte som ni och han kommer därmed inte att lagra upplevelserna på samma sätt som ni. Och det kommer inte att vara så här i framtiden. Prata med förskolan med en gång, kväv det i sin linda. Och kom ihåg att det finns massor av barn med funktionsnedsättningar som aldrig blivit mobbade. Och se till att få hjälp för egen del, så att ni inte spiller era känslor och rädslor på Abbe.

Faan vad trist. Jag kan förståss inte sätta mig in i er situation. Klart att ni blir ledsna. En närstående har just tagit tillbaka ett värdigt liv till sin son som mobbats några år och det har varit ett helvete.
När jag gick på fritids för hundra år sedan var det en (förvisso äldre) kille som hade Downs Syndrom. Vi gjorde precis så som killarna på dagis och det har jag ångrat många gånger när jag och förståndet växte till sig. Men jag vet att vi inte gjorde detta för att vara elaka. Det fanns inte för vår syn då.(Kanske ingen tröst för er iofs men et försök) Det lät roligt och vi skrattade. Han med. Vi hadde roligt. För att sluta ludda och komma till det jag vill ha sagt, så är det kanske inte för att vara elaka som de gör det. Det tycker bara att det är kul. Därmed inte sagt att dagis och föräldrar måste ta det med de som gör så. För det kan ju ta andra vändninagar.

Nu till trösten. Tänk om Abbe gör detta till sitt vapen. Han kanske har hittat sin grej, blir en riktig stå-uppare som gör succe på skoldanserna med uppträdanden, skolans stjärna.
Sen kör han en show på Berns, tar Las Wegas med storm och drar in en massa stålar och sätter guldkant på Pappas och Mammas åldrande, för att ni alltid funnits där. Med er oro, och med er glädje.
You never know.

även om det inte är illa ment så är det inte rätt. Det är på plats med ett samtal med de större ungarna.

@ruggighund Tack. Det räcker med det du skrev.

@cpmamman Jag tror inte heller att de menar illa. Jag tror de gillar Abbe. Men det bilden av ett värre scenario som är jobbig.

Jag pratade med fröknarna i morse. Dom är jättebra. Jag vill inte göra någon stor affär av det där alla ska prata om det. Det blir nog jobbigt för storebror. Men de lovade att hålla ett öga och avstyra när det sker istället.

Jag tror att det finns så mycket kärlek i eran familj att ni kommer att hjälpa honom lära sig hur man skiljer det goda från det onda samt ge honom en skal för att skydda sig från det onda.

@Lyran Du har rätt. På alla sätt.

@MrCrona Mm. tack för dina tankar. De värmde.

@Sarah Britz Det är som du säger. Och det var vad personalen på fritids sa också. Vi har pratat lite med killarna också. Sagt att Abbe inte kan prata bättre för att det är fel i hans mun, och att han ska opereras så att det blir bra. Då äger de "nää inte operera, han låter så roligt" Det stärker väl tesen om att det inte är så illa ment .

@Lorraine Tack. :)

ojoj, vad tungt. Vet inte heller vad jag ska säga mer än att jag känner starkt med er. Och att det är skönt att fröknarna verkar bra som tar tag i det. För det är nog viktigt att hålla ett öga på storkillarna. Kram.

Allt smart är redan sagt så jag skickar bara en varm kram till er men framför allt till Abbes mamma.

"Avstyra när det sker"
Varför samtalar inte fröknarna med barnen innan det sker igen. Barn förstår om de får rätt information och blir lyssnade på.

@Annika Tack.

@Soff Tack till dig också. Mamman behöver många kramar.

Annarkia: Det var jag som sa det till dem. Ville inte att det skulle bli någon stor som kan bli jobbig för storebror. Han har tillräckligt att fundera över i sin roll.

Du frågar: "Är det så här det kommer att bli?"
Nej - jag tror verkligen inte det!
Varför jag inte tror det vet jag inte, men jag ser Abbes framtid som stark och ljus.
Ni båda föräldrar förmedlar (genom texterna i din blogg) så mycket visdom, kunskap, styrka och förnuft så även om lasset känns tungt vid varje ny uppförsbacke så har jag så stark tilltro till er för Abbes (och Storebrors) framtid.
Ni (och många andra föräldrar) är så mycket mer fantastiska än vad ni ger er själva ork och tillåtelse att tro.
Kram

Det gör ont i mitt mamma-hjärta att läsa. Hoppas det löser sig till det bästa.

Abbe är en fantastisk kille med två underbara föräldrar och en toppenbror - jag tror faktiskt han kommer klara sej bättre än många andra i en liknande situation. Usch, mitt ordförråd är ekande tomt men jag känner med er och blir djupt berörd. Varma tankar och hälsningar till er

Mobbing kan komma oavsett handikapp eller icke-handikapp. Om det kommer till Abbe så är det lättare att avstyra eftersom det är så konkret. Svårare när det inte finns nåt specifikt att peka på. Jag tycker det verkar som att ni är inne i en svacka, tar allt personligt och alltför hårt (skrattande barn, glasögon osv). Det blir bättre, lovar.

Fan va jobbigt, jag förstår verkligen era känslor i det där. Jag hade nog tyvärr sagt ifrån, det kanske hade varit dumt men jag hade inte kunnat låta bli tror jag...

Fy fan!
Jag finner inte ord.
Detta kändes verkligen i magen.

Ajajaj.
Lider med er.

Styrkekramar,

Klaus

Även om det "inte är illa menat" är det tråkigt att läsa om det här. Och tyvärr tror jag det finns en stor risk att det är så här vi kommer att ha det. Det finns ett rätt så stort mått av gullifiering, även hos vuxna personer som anser sig vara "öppna", "respektfulla", "fördomsfria" etc. mot handikappade. Alla ville krama funkisarna i "En annan del av Köping". "De är ju sä härliga och varma" hette det. Själv tycker jag sådana uttalanden är kväljande. De är varken härligare eller varmare än andra människor. De har bara en funktionsnedsättning.

Det finns för barnen i Abbes omgivning ett gyllene tillfälle att lära sig detta. Och först då kan man tala om respekt, öppenhet och fördomsfrihet.

Vad lina säger ovan är givetvis fullkomligt aningslöst. Att komma åt mobbning och diskriminering av handikappade är oerhört svårt. Handikappade saknar t.ex. stöd i lagen när det gäller den s.k. hets mot folkgrupp-paragrafen. Och otillgänglighet är fortfarande inte diskriminerande i lagens mening. Lina kanske känner er personligen, men som jag känner er genom bloggen, verkar ni vara ovanligt välbalanserade och är långt ifrån någon "svacka".

Å, det högg till i hjärtat när jag först läste och jag kände så med Abbes mammas tårar. Men sen läste jag hur klokt ni hanterat det och så kändes det lite bättre...

Det är sannerligen inte helt enkelt det där med att vara annorlunda och bli sedd. Att ibland bli sedd trots sitt handikapp, ibland med det, men ibland också just för det. Och att låta humorn få utrymme, utan att respekten går förlorad. En svår balansgång...

Bra sagt cppappan!

(jag har försökt halva kvällen att formulera mig ungefär som du men lyckas inte.)

Nu hoppas jag bara att Abbe ska få sin operation snart. Så att ni i framtiden kan berätta för honom om hur gulligt han pratade när han var liten. Så att han kan få hjälp med sin mun innan det här på allvar blir ett stort socialt handikapp för honom.

Som särskollärare vet jag hur svårt det kan va för annorlunda barn med kompisar.Ofta har de inga på hemorten utan nästan bara där de går i skolan.Men genom integrationen lär sig vanliga barn till slut att möta annorlunda barn, och det blir inget konstigt längre.I alla fall där jag har arbetat har "mina" elever ej blivit retade eller mobbade för att de avviker. Men mobbning finns ju överallt,även bland vuxna. Bara lite funderingar,när jag läste inslaget.

Jag läste först och var sedan tvungen att sova på saken.
Kväv det nu medan det är en "liten" grej. De är barn, det är med all sannolikhet inget illa menat. Som vuxen med funktionshinder och alltför många negativa upplevelser relaterade till det kan jag mer än jag vill identifiera mig med er oro. Och nej det här behöver inte vara trailern till skräckfilmen ni inte vill se. MEN, och det är ett stort men tillsammans med ett kanske, man får inse att det som inte är normalt är inte normalt i dagens samhälle. Det vore skönt om det inte var så, om man slapp fördomar, och jag har dolda funktionshinder, må så vara att de är svåra men de är dolda. Det är inte läge att vänja sig nu, det är en process, och när jag är färdig med min egen process, då utfärdar jag en kommuniké.
Det går inte att komma runt att vara annorlunda, det ni kan tanka pojken med är en känsla av integritet och självkänsla.
Önskar er allt gott.

Men var är personalen???

Så många kloka ord ovan. En viktig sak, och varför jag tycker det kanske ändå är tvunget utsätta storebror för ett öppet samtal, är att dessa äldre barn bör/måste lära sig att stå i ring kring någon och skratta kan såra enormt mycket. Många som mobbat har just sagt sånt som "vi hade ju bara roligt" och "vi menade inget illa", och förmodligen menat det. Du och pojkarnas fröknar verkar vara bra så jag tror att ni kommer göra det bästa, oavsett vad det blir. Fyll Abbe och storebror med kärlek. Det skyddar inte mot ev. mobbning, men det ger en trygghet att återvända till.

Urk!
Kan iaf säga att jag var mobbad i den åldern och det minns jag inget av, dock mindes mobbaren det och när vi hamnade i samma klass i trean så kom hon fram och bad om ursäkt. Starkt gjort måste jag säga (sen började hon iofs vara elak emot mig när jag var 14 också... men det hör inte hit).
Tror jag börjar minnas mobbingen när jag var ca 5 - 6 år. Sen slutade den då när jag var typ 14-15...

Usch så jobbigt... Oavsett om det är elakt menat av de andra barnen så förstår jag att ni måste tänka väldigt mycket på hur det ska bli framöver. Hur resten av världen ska se på ens eget barn. Det kommer att bli situationer då man inte är där och det inte finns personal/förskollärare eller andra vuxna i närheten heller. Hur kommer ens barn klara sig då? Särskilt när man har ett barn som är lite "skörare" än andra. Tunga grejor...

Obehaglig läsning - men nyttig. Och vad många kloka synpunkter.

Tänkte på det här med minnen - vad vi kommer ihåg - och inte.

Det verkar som om vi har "kroppsminnen" som ligger lagrade. Dessa kan tas fram och hanteras om vil tillåter det - och vågar.

Rena upplevelseminnen och hågkomster är oftast framgentariska i tidig ålder och har inte sällan ett utifrånperspektiv - d v s jag ser mig själv vara med om något - som i en film.

Jag arbetar på en förskola och jag tror inte att jag skulle tillåta "mina" barn att skratta åt Abbe. Vi har ju Barn i behov av särskilt stöd integrerade hos oss och vi arbetar inte så. Man skrattar med varandra inte åt varandra. Men som det sagts förut här, jag tror inte att barnen gör det av elakhet.....än så länge. Det är vi vuxna som måste säga stopp.

Oavsett barnens "avsikt" så är era känslor äkta och viktiga att bearbeta. Sitter på jobbet och hör hur det grattas till en blivande pappa och en nybliven mormor. all lycka- här ska firas sägs det. Får tårar i ögonen, kontrasterna så stora. Själv kämpar man med sitt barn och de tankar det medför att ha ett barn med 22q11. Kontraster. Oavsett alla svårighter de fått oturen att få är de inget annat än mirakel som givit så mycket kärlek till andra på många outgrundliga vägar... Jag tror Abbe vore skön kille till min söta dotter=)

Du gör det som kommer att hjälpa Abbe mot den här typen av grejer i framtiden du ger honom tid och självförtroende. ett snack med personalen är på sin plats men det är alltid en balansgång. Att du skriver om det är bra. Ni är ju inte de enda som drabbas av den här typen av saker. och de är skitsvåra att komma åt. den klassiska mobbarkommmentaren är: vi bara skojade vadå blev han ledsen? barn är skitgrymma och är medvetet elaka men de kan lätt ledas i rätt riktning av bra vuxna.

Det är förstås oerhört svårt att veta hur det känns för Abbe nu och hur det kommer att påverka honom längre fram. Jag har en fyraårig son som brukar leka mycket tillsammans med sina äldre bröder och deras kompisar. Oftast slutar det med att det är "alla mot fyraåringen", oavsett om det handlar om kuddkrig, att jaga varandra eller om att de tycker att han säger "lustiga" saker. Hittills har jag ändå känslan av att han gillar läget, att han känner det som att han är med de äldre på samma villkor. Att han kan få dem att skratta. Självklart gäller det att vara uppmärksam och att sätta stopp om det går för långt, men jag väljer ändå att se på det positivt: Abbe är med, Abbe fixar att få de stora killarna att skratta. Jag tror helt ärligt att det kommer att ge honom en trygghet, göra honom starkare.

Man får ju hjärnblödning av att läsa det du skriver ibland.
Eller JAG får det.
Av sorg och förtvivlan och oro.

Men du.
Faktiskt.
Den bästa vaccinering man kan ge inför en sån situation - för den kan ALLA barn hamna i, med eller utan talfel - är kärlek. KärlekkärlekkärlekKÄRLEK.
Med kärleken kommer en god självbild och ett bra självförtroende.

Situationen kanske inte förändras: Ringen finns där runt det här barnet vi älskar så vansinnigt, men kanske träffar inte orden lika illa, kanske kanske har barnet kraft att säga: Ni är DUMMA!! och sen gå därifrån.

Kärlekkärlekkärlekkärlek.



/mcsarcne

Men för i h-e? Ser personalen ingenting?

Det här här min mardröm. Än så länge har den inte blivit sann. Nästa år däremot, då börjar f-klassen, och jag är så rädd för att det ska bli såhär.

Som nån tidigare kommentator skrev "jag vill formulera så mycket men kommer inte på något meningsfullt". Kan bara skriva att jag känner så mycket med er och med Abbe och med min lilla tjej som hittills inte suttit i den där ingen. Vad jag VET, vill säga.

Usch, jag har inga ord....
Jag känner bara hur tårarna tränger i ögonen..

Jag får tårar i ögonen när jag läser om hur Abbes mamma kände det vid hämtningen, ingen lätt situation.

Jag har förstås ingen aning om hur Abbe känner det. Jag har tre döttrar, en femåring är minst. Hon kan vara clownen ibland och tycka det är så roligt när hon får uppmärksamhet av systrarna och deras kompisar. Men det är en verkligt tunn linje för man får absolut inte skratta åt henne om hon inte själv är med på det.

Jag tycker absolut att man ska prata med personalen, och vara mån om att informationen når de andra föräldrarna. Hade jag varit förälder till någon av barnen som skojade med Abbe hade jag velat veta det.

Hoppas det löser sig.

En stor kram till Abbe-mamman! Mängder av styrka till henne och er andra i familjen!

Jag vill inte ens tänka på hur det skulle kännas att hitta mitt barn inne i den där cirkeln. Jag känner hur det rycker i hela mig bara jag leker med tanken.

Visst gör barn knäppa, knasiga, omedvetet elaka och ogenomtänkta saker - men det är väl därför det ska finnas uppmärksam personal där och avstyra det hela?! Bra att de tänker ta tag i det framöver, men jag hoppas ändå att de har vett att skämmas lite över att ha missat detta.

å det där har min 3,5-åring också råkat ut för på storebrors skola. just det där med ringen o hur han hetsades för att få storkillarna att skratta. det var jätteobehagligt att se så jag sa åt de större barnen att de inte fick göra så bara för att han är liten o inte förstår.

Ont, det gör så ont och man har ju ändå försökt att förbereda sig för det som man "vet" ska komma - men när det kommer så hjälper inte förberedelsen...

Nej det är inte okej. Det behöver inte vara en trailer till en skräckfilm men nej, det är inte okej.
Jag förstår att storebror har en roll som kan kännas komplex och att ni inte vill lägga för stort fokus pga det men jag skulle säga att det är den professionella personalens uppgift att hantera!
Det är inte ok att säga att de ska "ta tag" i det när det sker igen. När hellre än om. De ska nu direkt stävja och i den hetta som INTE är stundens samtala om värdegrund och respekt. Jag blir lite förvånad över deras reaktion faktiskt och det bekrfätas i alla fall av en person här i kommentarerna som säger att h*n arbetar på förskola.
Jag tycker inte att ni ska nöja er med det. Även om det är en fantastisk fallskärm som Abbe har i sin familj så är det inte okej. Det ska icke slätas över.
Ett barn i den åldern reagerar snart (inom ett - två år) på att andra skrattar åt och inte med. Det är det ena. Det andra är att förskolan bör/ska/måste se till att den "attityden" inte finns i barngruppen. Är det inte Abbe kan det vara en annan. Och när de där ungarna blir äldre så finns beteendet kvar om det inte (på förskolans mark iaf) tas om hand av personal.
Ställ krav Abbes pappa och mamma. Det där är inte ok.

vet du..
min son pratar ibland hur otydligt som helst - och mitt knep för att ta udden av "de där som kanske retas om det" var att istället göra mig själv till världens största idiot.
När sonen sa nåt så låtsades jag höra VÄLDIGT fel varje gång.
Och då skrattade han åt min konstiga reaktion.
Om han till exempel sa "titta bilen":
så svarade jag:
Va? Ska jag gå och tvätta pilen? Vilken pil? Hjälp! Nån skjuter med pilar på mig!
Osv.
Sonen tycker än i dag att den lilla leken är särdeles kul.
Idioten är jag. bara jag!

Jag har ingenting att säga om hur andra barn uppfattar er Abbe; barn är barn; de kan vara lika ljuvliga som de kan vara fulla av otakt.

Men texten är fin; känslorna vackert framförda, jag tycker om bloggen. I sin helhet. Och er historia.

Hej
Jag hade reagerat precis som Abbemamman, usch vad illa berörd jag blir när jag läser detta.
Nån kommenterade med: Var är personalen. Det undrar jag med. En sån "folksamling" bör alltid kollas upp på en skolgård, bättre en gång för mycket än en gång för lite. Jag tycker ni gör rätt som talar med personalen så de vackert kan avstyra nästa gång utan att göra en jätteaffär av det.
I dag har jag hämtat hem en sjuåring som blivit sparkad i huvudet av en kille i klassen. Helt oprovocerat för att hon vägrade säga att hon var en idiot. Han sparkade och sa: du får skylla dig själv.
Inte så värst käckt nej, men detta är ju så konkret, lärarna tar tag i det omedelbart, det är svårare att få bort det som händer verbalt... Hoppas att allt löser sig.

Men herregud har inte personal på dagis någon koll alls? Det borde vara deras förbannade ansvar att styra bort sådant där även om Abbe inte tar illa vid sig just nu.

STOR kram fraan en mamma till en mamma foerst och fraemst - detta faar inte haenda igen! En fundering: om Abbe INTE hade haft talfel - hade det kaenns laettare daa att se honom omgiven av stora pojkar som skrattade? Jag tror inte det. Det haer faar personalen tala med saavael stoerre barn som foeraeldrar om - INGET barn ska behoeva utstaa detta. Man skrattar MED, inte AAT andra barn - punkt slut.

Det gör ont att läsa för jag tror jag vet lite hur det känns... min grabb är snart 4 ½ och utelämnar en hel del bokstäver i sitt tal så det blir väldigt svårt att förstå honom ibland. Allra helst för de som inte träffar honom så ofta men titt som tätt för oss i familjen med. Han blir så ledsen när han försöker och försöker men vi trots allt inte fattar.. det skär i hjärtat på en!
Vill passa på att tacka för den bästa blogg jag någonsin har läst! Jag är fångad!!
Lycka till med allt - sötare än Abbe är det svårt att bli! Och som tidigare kommentarer har sagt, ni verkar ha otroligt mycket kärlek och värme i familjen - det kan man komma hur långt som helst med!!!

Förstår att det känns jättejobbigt men tror inte Abbe uppfattar det så utan som du skriver nog tycker det är kul att han kan säga saker som hår de att skratta. Jag hoppas verkligen att det är så. Men jag blir otroligt upprörd över hur ingen i personalen uppmärksammat detta och tagit tag i det. För även om Abbe just nu kanske inte tar illa vid sig så kanske den dagen kommer. Tycker att någon vuxen på förskolan borde pratat med de andra barnen om att det kan såra någon att säga sådanna saker. Har själv jobbat inom förskolan och visst kan man missa vissa saker men om det är något återkommande och som du skriver att flera elever står samtidigt och uppmanar honom att säga saker borde någon tagit tag i det. Hoppas det löser sig på bästa sätt. Stor kram till er alla

Abbe kommer växa upp och bli en helt underbar kille, precis så som ni uppfostrat honom. Man kommer acceptera honom för den han är och inte älska honom mindre snarare tvärtom. Det är insidan som räknas och lyser utåt, ser man inte Abbes aura i verkligheten är det någonting som är fel - han utstrålar så mycket glädje, värme och kärlek på alla bilder. Ser honom framför mig som klassens roligaste och populäraste kille bland tjejerna om några år, som inte vet vad han ska ta sig till med alla fråga chans lappar i skolbänken.
Alla är vi olika.. det är det som gör oss så unika. Och Abbe är unik.

Usch en tråkig historia. Jag hoppas den för något gott med sig och inte utvecklar sig till den skräckfilm ni befarar. Men det handlar ju till stor del hur personalen tacklar dessa situationer i fortsättningen. Väldigt trist att man inte reagerade direkt. Kram till mamman och resten av familjen, jag är helt övertygad om att ni får rätsida på detta.

För vår lilla fyraåriga Stockholmskille med samma submukösa gomspalt, för oss som också väntar på det där brevet med tid till farynx lambå-operation (tänk vad mycket läkarprat man har lärt sig) känns det som en kamp mot tiden. Vår lilla kille har nog(?) inte heller(?) förstått det avvikande ännu. Det gör inte heller hans dagiskompisar. Där är de ju flera som inte kan säga s, k, r... Skillnaden är att de kommer att lära sig. Och när barn blir äldre blir de, kanske inte elaka, men observanta på skillnader, obetänksamma inför hur deras skratt tas emot. (Jo, och elaka också). För precis som ni fick erfara är det från de äldre barnen som kommentarerna kommer. En äldre grannpojke som är vår killes "idol" i vårt fall. Kanske blir våra fyraåringar ledsna. Kanske är sorgen än så länge bara vår. I mitt oroliga hjärta vet jag dock att tiden när han kommer att förstå att de driver med honom inte är långt borta.

Det här blev ingen tröst. Kanske för att det inte går. Jag ville bara säga att vi här uppe på andra sidan Sverige känner med er. Fröknar kan säga till allt de vill. Man vill ändå inte ha sin pojke i ringen. Det enda vapen jag hittills har kommit på är att boosta hans självkänsla så mycket att hans egna rustning blir diamantstark.

Jag hoppas att vi båda får våra brev imorgon.

Man undrar var är dagisfröknarna, någon vuxen som kan stoppa galenskapen. Eller ser de inte, hör inte, vad som händer? Accepterar de detta?? Jag förstår inte något, inte första gången som vuxna av någon anledning inte vågar reagera.Varför ska man ta det sedan? Är det ok för att Abbe inte blev ledsen, eller för att han har sitt funktionshinder? Nej, det är aldrig ok att stå många i en ring runt några andra och skratta åt den. Jo, på Cirkus, men clownen där har valt sitt yrke och är vuxen.Hade ni velat se Abbe stå i den ringen och göra så mot någon annan i mitten, hade fröknarna sagt något då? Man kanske inte behöver göra en stor grej av det, men då ska man iaf göra en liten grej vid samlingen att prata om hur man behandlar varandra, för om det inte stoppas nu så vet man inte vad dessa barn gör i framtiden mot andra. Det är ofta ok att säga till om man tar en boll eller en cykel från kompisen, att säga till när bordsskicket inte är ok, att tala om att man kan inte få allt man vill ha osv. Men att tala om för små barn och ungdomar att de beter sig ruskigt illa ibland, det har vi svårt för, därför att "de menade nog inte så". Ska Ni själva behöva prata med era barn om att detta inte är ok? All värme och kramar till Abbemamman som var tvungen bli vittne till detta. Och till barnen som tyvärr var dagens medelpunkt av fel anledning!Och till pappan som har mod och ork att delge det.

Jag är helt, helt övertygad om att de tycker att Abbe är spännande, gullig och lite cool. De hade kunnat tycka att någon var helt ointressant och bara ignorerat den personen, och någonstans känns det som ännu värre. (Även om jag såklart får ont i magen av att läsa det du skriver, och jag förstår mammans och din reaktion till 100 procent).

Det jag vill ha sagt är att jag är säker på att Abbe gör intryck på alla han möter, och att de här pojkarna just nu väljer att skratta åt Abbes gulliga tal betyder inte att de alltid kommer göra så. De ser honom och de tycker om honom, det är jag säker på.

Sen blir det dagisfröknarnas ansvar att se till att det inte blir fel.

Har inte läst så mycket av alla andras kommentarer, men (som tidigare mobbad, och med två små ungar själv) jag tycker det låter extremt mycket som en projicering. Har man någon gång blivit mobbad så ser man saker och ting på andra sätt. Det är inte säkert att det är malignt i fallet som beskrivs, och man borde kanske inte utgå från att det är det....

Så fint skrivet (som vanligt) !
Jag blir så berörd och alldeles tårögd!

Jättekram till hela Abbe-familjen!!

Jag kan inte låta bli att undra var i h-e personalen finns i ett sådant ögonblick? Eller ögonblick. Det lär ju ha pågått ett tag, och därtill tycks det inte vara första gången. Hallå viktiga vuxna! Var närvarande för tusan.

Ska försöka hålla mig saklig här... Jag hoppar helt att reflektera över själva händelsen ty många har beskrivit det så bra redan så jag går på en grej som bara inte fick plats på twitter =)

Jag tror det är väldigt viktigt att som förälder inte bli ledsen och nedstämd över sådana här händelser även om det svider i hjärtat. Jag tror nämligen att för barn är det långt mycket värre att se sina föräldrar ledsen precis som det är tvärtom när man ser sitt barn ledsen. Att genom att man är så olycklig över en sådan sak på något skumt vis bekräftar en signal till barnet att man på något vis vidimerar att det är något fel som gör en svag. Det blir en stigmatisering.

Precis så tror jag många gånger att barn som hamnar i situationer som gör dem själva nedstämda så undviker de att berätta för sina föräldrar för att de vet att de kommer att bli ledsna, och den reaktionen vill de absolut inte ha.

Detta är väldigt generaliserande och definitivt inte mer än spekulativt. Men jag tycker mig ändå ha uppfattat detta genom min uppväxt både när jag ser till mig själv och även människor i min omgivning.

Eller så kanske det är bättre att inte vara så förbannat förnuftig, slå skrika och sätta skräck i folk i största allmänhet. De brukar ju få som de vill vare sig de har rätt eller ej. =)