Eh. Det här med bedside manner alltså.

Jag blir så arg när jag läser detta och skulle vilja säga SÅ ARGA FULA ORD OM DEN IDIOTEN TILL LÄKARE!!!! Men det hjälper ju inte... Skickar styrkekramar i massor istället.
Anette

UPPRÖRANDE! Är vad det är. Jag blir förvånad att människor som jobbar inom vården inte tänker sig mer för än vad de ibland gör. Självklart långt ifrån alla men 1, 2, 3 stycken är 3 för många.
Tycker du kunde hänvisat henne till din blogg. Så hade hon kunnat se en kämparnas konung. Abbe the man! Verkligen förstått vem han är.... Ett barn som alla andra. (men lite lite goare;)
Han kanske hade en dålig dag, var rädd som du sa, eller bara inte hade lust! Vem är hon att lägga värdering i det. Nej du Abbepappan. Lyft huvudet högt, sträck på ryggen och var stolt. Stolt över att ha en riktig kämpe i familjen. Han kände väl förstås på sig att hon i rummet inte var nåt kul! Klart men krånglar då.
Du vet, Abbemamman vet brorsan vet och VI vet.
Abbe är inte gnällig! Abbe är HÄRLIG!
Kramar i massor till er alla
Helena

Även om läkaren kanske inte menade det han sa ordagrannt,så tycker jag det är väldigt oproffsigt att bemöta en familj som gått igenom så mycket.....fy säger jag!Jag tycker det är storstilat av Abbe att han fixar allt så himla bra som han gör!! och ni som föräldrar ska ha all eloge i världen för ni har två underbara grabbar.Så stå på er! Ni vet ju vad nivart med om tillsammans med Abbe,så låt inte någon inkompetent läkares bemötande göra er nedslagna.Ni är värda all kärlek och styrka i världen!

Verkar ha varit ett "stolpskott" till läkare! Jobba med barn och använda sådana kommentarer?! Finner inte ord...

/ Stina

Jag är helt paff. Mållös och kall.

Är det så här illa?

Man vill ju gråta. En fyraåring. Med Abbes historia. Min 60-åriga mamma upplever en vanlig spruta som en form av ett övergrepp. Det är den typen av människa man måste ha som utgångspunkt när man möter en vuxen eller ett barn.

Jag hoppas att de inom sjukvården som läser denna blogg tar med sig dessa insikter till sin arbetsplats och sedan gör sitt yttersta för att få till stånd diskussioner och samtal kring detta. Någon måste ju ha ryggrad nog att ifrågasätta kollegers förhållningssätt. Om inte i stunden så efteråt.

Kom igen...man måste få vara hur djävla gnällig man vill oavsett ålder, puckoläkare!

Det är inte behagligt att gå till läkaren, oavsett hur gammal men är. Bemötandet från läkaren är oacceptabelt!!
Men skönt med positiva besked!

Heja er;)

Det framgår inte av berättelsen hur gammal läkaren är - men med tanke på den utbildning som krävs skulle jag gissa på en bra bit över fyra å - så är inte denna läkare lite gnällig för sin ålder?

Jag tycker du ska skicka din berättelse till klinikchefen/föreståndaren eller patientnämnden. Det är fan inte okej att inte fatta att ett hjärtebarn gått igenom skitmycket och har rätt att vara hur upprörd som helst. Och bli bra bemött.

men gud, jag sitter här och vill nästan böla av ilska nu. hur kan en sådan människa ens fundera på att ta ett jobb som innehåller daglig kontakt med människor. okej att hon kanske inte menade något illa med sina kommentarer, men jag tycker att man kan kräva lite social kompetens, empati och förståelse från en läkare. är det inte därför man väljer att arbeta med människor? för att man vill hjälpa, inte för att man ska dömma/förklara för föräldrar hur deras barn borde vara. det här kanske är ett tecken på att det är FEL att bara folk med 2,0 i gymnasiepoäng kan bli läkare... hur man relaterar till och läser människor borde också få spela in.

visste hon om abbes tidigare sjukdomshistoria? har hon träffat honom innan? om svaret på dessa frågor är ja så är hennes beteende ännumera otroligt för mig.

förlåt för mitt svammel, men jag blev uppriktigt förbannad!

gud vad arg jag blir nu. jag förstår inte hur man ens kan fundera på att bli läkare om man tycks ha en sådan bristande empati/förståelse för männskligt beteende som den läkaren hade! herregud.

visste hon om abbes tidigare sjukdomshistoria, vad har gått igenom och så? om hon gjorde det så blir hennes kommentarer ännumer knäppa... och även om hon inte kände till hans historia så är det knäppt. klart en unge kan vara gnällig och tycka det är läskigt! bara sjukhusmiljön kan ju skrämma en liten knott, lägg på massa konstiga grejer och folk som vill ta på en också. skitsamma att han var med om det förut, det är väl läskigt ändå.

Usch, jag tycker läkaren låter som en riktigt otrevlig typ. Hon borde ändå ha kunnat förstå er i er situation och tänkt över vad hon sade. Dessutom är det väl helt normalt att barn är rädda för att gå till läkaren, oavsett om det de ska göra gör ont eller inte. Det är en konstig miljö full av konstiga grejer och främmande människor. Det finns ingen åldersgräns för det.

Jag grät när jag skulle ta blodprov för två månader sedan, för jag var så rädd. Jag är snart trettio. Det får du berätta för Abbe om du vill.

kramar till er allihop!

En del läkare är inte "barnläkare", de är läkare punkt slut. De saknar viljan o förmågan att sätta sig in i barnens värld. Eftersom min son är öronbarn (fem operationer hittills) har vi stött på en hel del olika läkare. Som TUR är, är prinsens öronläkare Carina alldeles underbar. Hon har lagt sig på knä och pratat direkt till sonen ända sedan han var 1,5 år gammal. Alla krångliga saker hon egentligen skulle säga till mig sa hon till honom medan hon såg honom i ögonen. Han stod där med sin snuttefilt och mumlade hmmm, hmmm. Han fattade nada, men Carina FÖRSTOD att det var viktigt att han behandlades som den person han är.

När vi skulle in på återkoll efter första operationen mindes prinsen att det hade med Carina och rummet att göra. Han kröp in under en fåtölj i väntrummet och skrek som en stucken gris. Det krävdes mycket lirkande, många kramar o pussar innan han förstod att idag skulle inte den där hemska narkosmasken på igen. Carina var fantastisk. Det handlar om att etablera ett FÖRTROENDE för vården.

Precis som det finns hemska exempel även i vårt fall, finns det fantastiska människor vi mött på vägen. Som öronläkaren Gunnar - som ska suga bort svamp i sonens öra med en sug. Inte roligt. Prinsen mindes första gången hos Carina och nu fick Gunnar ta detta för C ville få prinsen att slappna av något. Gunnar pratar med sonen, är varm, och trots att prinsen gråter och svettas under hela ingreppet håller sig läkaren lugn. Sedan lägger han sig ner på knä, suger in min son i famnen, med snuttefilt och gosehund och håller om honom. Länge. Torkar av tårarna. Säger att han varit en duktig kille. (Blir alldeles tårögd när jag skriver, för det är SÅDANA ögonblick som jag aldrig kommer att glömma.)

Det är så viktigt att även små barn behandlas som människor med respekt. I alla sammahang.

Jag känner med er, ända in i hjärtat. Och någonstans på vägen tror jag det är viktigt att ni sätter ner foten o tar ett snack med läkaren om vad hon i fortsättningen får eller inte får säga i samma rum som er son.

Kram!

Varför var läkaren så gnällig?

Inte alltid hamnar människor på rätt plats i sina yrken; utan ofta är det betyg och studiebegåvningar som finnsi de yrken som verkligen skulle behöva personer med insikt och förmåga att sätta sig in i andras situationer...
Så konstigt att säga sånt.

Ha en fin dag!

Hej på dig, Abbes pappa!
Jag har följt eran blogg ett tag nu, såhär i det tysta. Men när jag läser detta om hur läkarn behandlade er, så kände jag att jag var tvungen att lägga in en kommentar.

Jag jobbar själv i vården och det är absolut inte okej att man uttrycker sig så som hon gjort. Visst kan man ha dåliga dagar även som vårdpersonal- men skillnaden i detta läget är just det- hon är PERSONAL. Sina dåliga sidor just den dagen får man ta ut på vattenkokaren eller vad som helst- det är aldrig okej att uttrycka sig så som hon gjorde.
Så, var stolta över eran påg, han sköter sig superbra och det gör ni också som föräldrar! Ej att förglömma storebror (vars bok om riddarn jag fortfarande ler åt, jag surfar in här lite då och då när jag har en dålig dag, just för att läsa om den där boken. Han har en framtid inom twitter- det är jag helt säker på!)

Jag hoppas att ni får en bra dag idag, kämpa på och ta dagen som den kommer. Det är ju det enda man kan vara säker på; det blir aldrig som man tänkt sig, och då kan man lika gärna ta det som det kommer.
Kram på er!

vilken otroligt oförskämd läkare. jobbar man med barn så bör man veta bättre. Abbe verkar vara en jättestark unge med integitet. bra så. åsikter och egen vilja är ett friskhetstecken hos barn!

Du är alldeles för förstående pappan. Hon är läkare och borde vara professionell i sin roll. Så gör man bara inte!

Men herre gud vilken korkad läkare!!

Ja, men jösses... Även jag som lekman vet ju att man kan få trauman av tidigare erfarenheter.

Vad är det med en del läkare?

Det finns då folk till ALLT...ibland funderar jag på om läkare inte borde gå en kurs i barnpedagogik...Hoppas ni möter någon trevlgare nästa gång...

Varma höst hälsningar till Abbe och resten av familjen

Jag blir så förb---d när jag läser hur läkaren bar sig åt!
Abbe om någon är väl inte gnällig det vet ju jag som känner honom.

Farfar

Ni ska förstås kontakta läkaren och tala med henne om det här. Kanske skriva ett brev till närmsta högsta vederbörande?

Så här får man inte bete sig som läkare, och det ska de få veta. På ett tydligt och trevligt sätt. Det brukar vara det bästa när man vill få fram kritik. ("Jävla pucko!" brukar folk ignorera. ;-))

Läkare verkar vara ett släkte för sig...

När jag föddes insåg läkaren att han hade hittat sitt första fall av ej fungerande sköldkörtel (han hade nyss gått en kurs inom detta) Han j u b l a d e när han talade om för mamma och pappa att de inte skulle få åka hem med mig utan skulle direkt till barnavdelningen på ett annat sjukhus för att prova ut rätt medicin. Så klart blev mamma och pappa helt knäckta. Där låg jag i 6 veckor.

När jag som tonåring fick mollusker (en typ av vårtor) i knävecket talade min läkare om att det inte var något farligt - hans hästar hade likadana. (!)

När jag genom jobbet som personlig assistent var med min brukare (med hjärnskada) på akuten för att sy ihop såret efter en skada, försökte jag få brukaren att slappna av genom att prata om att vi sedan skulle gå och köpa ännu en del av nationalencyklopedin (kan köpas med Expressen och är det stora glädjeämnet för närvarande). Läkaren sa till oss "vem vill ha de böckerna nu, man kan ju söka på nätet." (väldigt mycket besser wisser-ton) Det var bara att börja om med avledningsmanöver med nåt annat så han kunde göra det han skulle....

Tyvärr är detta inte de enda exempel jag har på läkare som är på fel plats.

Den läkare som ni träffade m å s t e fundera på hur man beter sig. Det är ju självklart att en liten 4-åring inte uppskattar sjukhusbesök - s ä r s k i l t om han redan har opereat massa och gjort hur många skrämmande undersökningar som helst.
Ni är hjältar. Kämpa på. Och jag hoppas verkligen att ni får en annan läkare- som förstår sig på rädda barn nästa gång. Och jag hoppas att ni orkar stå upp för Abbe i fortsättningen också.

Fy bubblan! Hans beteende tjänar dessutom ingenting till. Abbe blir inte mindre gnällig och rädd, läkaren får inte ett lättare jobb, ni blir inte gladare.

Men roligt med positivt besked!

Det är inte OK! Fy vad ledsen jag blir när jag läser sådant. Vi som jobbar i vården har ett otroligt ansvar när det gäller bemötande av patienter och anhöriga/närstående.

Hon - läkaren - lägger sin oförmåga att möta sin patient - Abbe - på honom! Nä, det är verkligen inte OK.

Har jag inte sagt det innan så gör jag det nu: Dina reflektioner om möten i vården borde definitivt användas i utbildning av all vårdpersonal. Det finns ju tack och lov ett och annat bra exempel oxå, även om just detta hamnar i den andra kolumnen.

Abbe är en jätteduktig kille som fixar såååå mycket. Och det är ni föräldrar & brosan oxå!
Heja Abbe!

Nä det är verkligen inte ok. Är läkare själv men i detta fallet spelar det ingen roll. Det handlar ju för sjutton om sunt förnuft!! Hur fasiken kan man jobba med barn utan att fatta att det är normalt att protestera när det blir för mycket!! Blir arg.

Hejsan,

Jag kan inte förstå att läkaren sa sådär. Hon måste ju förstå att barn i just den där åldern påverkas mycket av sjukhus.

När jag som tioåring blev opererad i hjärtat fanns en lite pojke på avdelningen. Han började gråta hysteriskt bara om någon kom in i deras rum för att byta lakan och såg ut som en sjuksköterska el. läkare.

Dessutom kan jag säga att det faktiskt gör ont när de gör ultraljud av hjärtat, och det borde ju läkaren veta...

-Jenny

förlåt för dubbelkommentaren tidigare. bredbandet kraschade när jag skulle posta och jag var osäker på om det hade funkat, så jag skrev en till. sorry!

Alla läkare som skall arbeta med patienter och inte bara forska borde göra inträdesprov, samt ha empati på schemat.
När man hamnar i en sådan situation som ni gjorde blir man bara mållös.
Mitt råd: Bråka, tala om vad ni tycker för sjukhusledningen och kräv att få en annan läkare.

Men HERREGUD! Jag är mållös. Vilket pucko! Hon måste vara fullständigt känslokall och sakna empati. Obehagligt.
Hoppas "Heja Abbe" används i utbildning av vårdpersonal (läs: läkare)

Och det viktigaste: Härligt med lugnande besked!

Nu försöker jag kommentera igen! Jag tror att vissa läkare, vårdpersonal, inte ska jobba med barn! Varit med om en liknande händelse när min dotter, då ett och ett halvt, skulle göra ultraljud på urinvägar och njurar. Sex personer höll fast henne den timme undersökningen tok och någon tyckte att hon var kinkig!!! Man blir som förälder väldigt ledsen, det är respektlöst både mot barn och föräldrar!

En instrumentell inställning till jobbet är fullständig katastof i synnerhet när det gäller personal inom vården.

Nä, det är inte okej.

Lyhördhet inför individen och dennes behov och unika situation är a och o när man jobbar med människor. Visst misslyckas man ibland, men efter den första kommentaren borde läkaren ha insett sitt misstag och inte insisterat vidare utan istället lyssnat på Abbe och er föräldrar och utgått från det när hon skulle genomföra undersökningen (och inte från någon standardprofil om hur en fyraåring "ska" vara - Abbe är precis som han ska vara och ska behandlas därefter).

Men jag blir alldeles stel. Vad är det för fel på folk? Jag tycker att ALLA barn som är fyra år har rätt att vara gnällig, vare sig det är hemma eller i okänd och läskig miljö. Om man då dessutom tvingas genomgå diverse olika undersökningar, som ibland gör ont och ibland inte, så har man väl ÄN större skäl att förstå att barnet tycker det är jobbigt.

JÖSSES.

Så tråkigt att ni skulle behöva höra det där.

Just det där har vi mötts av mången gång - dessvärre.. Trots att vi förklarat och förklarat att ni får inte hålla fast henne för då får hon panikattacker. Anmälde vårt hemsjukhus sista gången vi var där.

I vårt fall har det handlat om att sjukvårdspersonal inte lyssnat på oss som vuxna utan anser sig vara experter och att de är så bra på barn - och sen har det ju blivit som det blivit.

Att det ska vara så svårt att förstå att barn liksom vuxna bär med sig saker de gått igenom, vore enormt intressant att samla ihop dylika historier om "gnälliga" barn och deras bakgrund och se till att den boken sedan ingår i grundkursen för personal som skall arbeta med barn inom vården.

Knepiga kommentarer har vi också fått förutom oförståelsen, eller vad sägs om denna, sagt till föräldrarna till en liten ledsen 3-månaders tjej:
"Kan ni se till att den håller tyst och ligger stilla" SUCK
//Veras mamma

Nej, det är inte okej att bete sig på det sättet!

Jag tycker dock att det är skönt att du har en förstående inställning "Alltså jag tror inte att det var illa menat. Jag tror inte att hon ville vara elak. Jag tror hon gjorde helt tokiga ordval, utan att ens reflektera över det. Jag tror inte att hon ens förstod att det hon sa gjorde oss fruktansvärt ledsna."

Just därför tycker jag att du ska höra av dig till läkaren och säga hur ni uppfattade det hela. Om ni tror att det inte var illa ment finns det ju ingen anledning att bråka och leva om högre upp i organisationen, informera istället den person som betett sig taktlöst om hur beteendet uppfattades. Hur ska hon annars kunna förstå hur hennes beteende och ordval uppfattas av en familj som gått igenom så mycket som ni har gjort?

Kramar till er alla

Knäpp läkare! Kontakta avdelningschefen! Ett sådant bemötande är INTE ok.

En sak jag tycker är rolig och intressant(och ganska pinsam) är att flera kommentarer skriver om läkaren som "han", trots att det i inlägget tydligt står "hon". Är det så ingrott att en läkare automatiskt är karl?!

Oj vad trist att få ett sådant bemötande i en sådan situation. Jag förstår att ni blev mållösa.
Säkerligen menade inte läkaren det så illa som det lät, men jag tycker ändå att ni bör ringa upp hene och på ett fint sätt få henne att förstå hur hennes ord tolkades. Det leder kanske till ett mer genomtänkt formulerande vid nästa tillfällen och kanske kan ni bespara någon annan familj ord av liknande "sårande"grad som träffar samma läkare.

Och hurra för hjärtat!

Å. Den där känslan känner jag så väl igen. De allra flesta man möter är helt underbara och inkännande, men så nån gång stöter man på någon som slänger ur sig saker som gör en så förtvivlat ledsen...

Sen är det inte helt enkelt att veta hur man ska bete sig alla gånger tycker jag. Å ena sidan är det viktigt att säga ifrån (om man nu har någon ork till det) och å andra sidan är det viktigt att ha bra relationer till de som man är beroende av...

Hursomhelst är Abbe världens modigaste kille!

Kram till er

Blir oerhört ledsen att återigen höra hur man inom vården inte fokuserar på patienten coh de anhöriga utan bara är ute efter att optimera sin egen process. Stor beundran för att ni går genom allt med moraliskt högt burna huvuden även om läkaren här gjorde er lite gamnackade.

Ni har rätt! Läkaren har fel!
Lycka till om ett halvår också.

Min syster (som själv är läkare) fick ett sånt bemötande när hon skulle kolla sonens (fyra och ett halvt år gammal) hjärta från vilket det hade hörts blåsljud. Sonen blev, liksom er Abbe, rädd och ville inte riktigt vara med. Syrran försökte lirka med honom men då avbröt läkaren och undrade om "hon inte hade pli på ungen?". De fick åka hem utan någon undersökning... Min syster bor i Göteborgsområdet, kan det vara samma galna läkare? Man hoppas nästan det, för att det skulle finnas två likadana vill man liksom inte tänka på. Sen blir man ju tokig på folk som pratar över huvudet på ens barn (som faktiskt fattar precis allt som sägs). Vi har en jättebra läkare som vi går till med vår eksemkille. Doktor Holger pratar alltid direkt med barnen och vi föräldrar får sitta lite bredvid och lyssna (och så brukar vi få lite instruktioner i slutet i stil med "nu ska vi berätta för mamma vad hon ska få hjälpa dig med"). Behöver jag säga att vår son älskar att gå till sin doktor Holger?!

Usch vad upprörd jag blir. Först kände jag instinktivt att ni borde kontakta läkarens chef och berätta hur illa bemötta ni blev. Spydiga kommentarer om att "med så lång utbildning borde man ha lite mer social kompetens" osv dök upp i huvudet.

Efter att ha läst inlägget igen och tänkt lite mer tycker jag dock att ni (om ni orkar) ska kontakta läkaren själv och förklara hur illa hon betedde sig. Om det var så att hon inte menade nåt illa så är det ju bra att hon får veta hur felriktade hennes kommentarer var. Och är det så att hon faktiskt menade det hon sa så är det ju bara ännu viktigare att hon får veta vad hon faktiskt stod där och sa och hur det uppfattades.

Kämpa vidare!

Men det var en djävla gnällig och kinkig läkare. Hon borde inte jobbat den dagen, och hon borde absolut inte få göra sig till tolk för hur någon annan, absolut inte en fyraåring, känner eller ska känna och reagera. Har svårt att tänka mig, tyvär att hon inte menade vad hon sa, tänker absolut inte tolka det så välvilligt.
Usch för hennes sätt. Och synd för er.

Det värsta är väl dock inte orden utan att hon talade över huvudet på Abbe. Minns själv att det var det värsta jag visste som barn. Grrrrr!

Det var det SJUKASTE jag har hört! Han är FYRA år för bövelen. Och man får vara gnällig även om man är 25, eller 43.

Vilken riktig idiot. Hur tror hon att Abbe kände sig, han måste ju ha hört? Snacka om att bygga upp för en större aversion mot läkare än han hade från början..

*kram*

Håller med Ann-Katrin, man minns så väl de gånger man som liten blev ignorerad av nån vuxen som pratade om mig med mina föräldrar istället. Fy vad obehagligt det var! Och man förstår ju redan i mycket tidig ålder väldigt mycket om hur människor är.
Tycker också det kan vara värt att ringa läkaren och snacka om hennes ordval. För ni stöter ju säkert ihop igen förr eller senare.

Hej!
Jag heter Caroline Stenman och jobbar på Debatt, SVT, Göteborg. På torsdag har vi en debatt som jag tror kan intressera dig. Hör gärna av dig på min mail: caroline.stenman@svt.se
eller på 0708255594.
Hoppas vi hörs!
MVH Caroline

USCH vilken hemsk läkare!!! Har människan ingen medkänsla alls???? Abbe som har varit med om en hel del redan.. så ska han träffa på en sådan okänslig doktor till på köpet...
Jag skulle också ha blivit lite kinkig av ett sådant bemötande av doktorn!
Heja Abbe!!! Håller tummar och tår för den lille gossen!!
//Maria

En läkare SKA förstå vilken effekt olika ordval har. Det ingår i en barnläkares uppgift att kunna plocka fram silkesvantarna när det behövs, kunna kommunicera på ett vettigt sätt med föräldrarna och för guds skull kunna prata med barnet.
Skönt att ni fick positiva besked och hejja Abbe!

Det är verkligen synd att en så obetänksam läkare skall få er att må så dåligt! Jag blir alldeles tårögd när jag läser det här! Man borde ju inte bry sig! Men hur kan man låta bli det? Att ni ömmar för Abbe och allt han fått utstå är ju självklart! Läste hon inte hans journaler? Abbe har all rätt att vara både orolig och ifrågasättande ALLTID, det är ju för f*n en sund reaktion från hans sida! Jag känner verkligen med er! Fina föräldrar!♥

Jag blir så ledsen då jag läser om hur läkare kan vara så fruktansvärt opedagogiska och oförstående. De bör verkligen tänka på hur mycket deras ordval påverkar patienter (kanske framför allt barn) och anhöriga!

Jag har själv en lillasyster som har en rad olika funktionshinder m.m och som varit med om stora operationer genom åren. Jag har sett hur mina föräldrar fått kämpa och strida för att min syster ska få den vård hon har behövt. Det har varit många samtal till läkare som många gånger uppträtt på ett oacceptabelt och nonchalant sätt och använt ordval under all kritik som sårat och upprört. Ska det få vara så?

Jag ville bara flika in detta men också tacka för en bra blogg! Du har verkligen förmågan att genom ord och bilder beröra, då du berättar om Abbes och hela familjens resa.

/"En storasyster"

I bet att det var den där ragatan som innan Drottning Silvias var professor i Oxford. Hon blev fly förbannad när Emilia behövde byta blöja... hur mycket styr man över det... sen gick hon loss på att jag hade en ärftlig hjärtsjukdom,vilket jag ju inte har... men enligt henne hade jag det visst... och den kanske E fått... men jag har ju strålskador på hjärtat... De är duktiga men några få vet inte om att de jobbar med barn, kanske någon som glömt att berätta det för dem. Kram till hela familjen // M

Jag mailade om när vi vid upprepade tillfällen själva fick höra tveksamma saker, men också höra några som ej hade svenska som modersmål bli förudmjukade i Lund. Vi mailade och skrev av oss om detta och fick ett samtal två dagar senare efter de haft mötte om vissa rutiner och tveksamheter jag komemnterat. Man har ju legat på flera sjukhus med sitt barn och ser när det funkar och dessvärre inte. Hon var helt underbar, denna högre chef att lyssna och påpeka vad som inte alls var acceptabelt. Många av de ting jag kommenterat hade de på känn men nu äntligen på papper sa hon. Tyvärr finns de de som slänger ur sig helt fel ting och just orden- gnällig för sin ålder" Har man barn med en diagnos med många funderingar orkar man inte höra sådana kommentarer som än mer ska påpeka en skilllnad från andra, när det faktum är så att våra kämpar klagar så sällan...
Ge en bamsekram till er lilla hjälte. Vem skjuten skulle vilja utstå allt våra barn fått bita ihop under???

vem sjutton ska det stå. Ibland är man för trött=)

Hon menade säkert ingenting illa som du säger. Skulle det hända några fler såna där dåliga ordval från till exempel en doktor så kom bara ihåg att om det inte vore för abbes kämparglöd så hade han inte mått så bra som han faktist gör. Låt ingen annan människa få dig att ens tänka tanken på att tveka om att Abbe beter sig lite sämre. Efter allting han har gått i genom så har han all rätt i världen att vara rädd och inte vara 100% sugen på att samarbeta. Låt ingenting stoppa er från att vara den glada familjen som ni är skapta för att vara!

Det är BRA att protestera lite när man inte känner sig trygg och bekväm. Det är bland det viktigaste vi kan lära våra barn!
Vilken skitläkare som bara tänkte på att göra sin egen situation så smidig som möjlig!
Tack för en fantastisk blogg!
Go Abbe!

Läser och läser i det tysta... Med idag måste jag bara säga...
Jag tycker ni är så starka! All heder till er alla fyra! Skickar all styrka och värme jag bara kan...

Jag tycker det är tråkigt och konstigt att man väljer ett vårdande yrke med barninriktning om man inte verkar gilla barn. Min son opererade bort tänder som satt som extra tandanlag på Eastman institutet. Själva barnpedagogikens högborg men när han var där på ett pedagogiskt besök veckan före och var lite nervös och hoppig sa övertandläkaren-en hon i 60-årsåldern: har han adhd han verkar så okoncentrerad. jag blev helt ställd. nej han har inte adhd och om han hade det så var det väl inget som blev bättre av att hon påpekade det. En riktigt gammaldags ondskefull barnhatare som hittat sin rätta plats.

Hej!!

Inte för att hänga nån, men hade möjligtvis läkaren en liten finsk brytning? Hon är ständigt sur tycker jag det verkar som.

Har inte kommenterat på länge nu men vi läser om Abbemannen VARJE dag och tycker det är så spännande hur han utvecklas. Förresten så var han ju hur söt som helst i glasögon - min favorit var nr 1.

Ha det så himla gött så hörs vi!
kram josefine

Underbara, modiga Abbe. Som fått stå ut med så mycket, som varit med om så mycket. Underbara, modiga föräldrar till Abbe!

Jag har också en fyraåring. Som är gnällig hos läkaren. Han har inte alls varit med om sådant som Abbe varit med om. Han gnäller ändå. Det är inte så mycket jag kan göra åt det.

Att läkaren inte har förståelse för att Abbe kanske protesterar ibland kan jag bara inte fatta. Tänk om man själv utsatts för allt det Abbe varit med om dessa fyra år av hans liv.

Modiga, modiga Abbe. Mina två barn här hemma är såååå imponerade av dig, Abbe!

Hoppas att läkaren hade en dålig dag...

Tänk om ni i situationen hade funnit er för att svara, "doktorn är lite gnällig idag... Doktorn är lite för gammal för att vara så här gnällig."

Inte möjligt i praktiken, antar jag. Varken att finna sig så snabbt att man finner orden, eller att kaxa sig så när man är sårad. Eller att vara så "uppkäftig" mot någon som man är beroende av...

Men det hade varit kul! :-)

Heja Abbe, världens coolaste Abbe!
Och heja Abbe-pappan! Världens bästaste pappa för Abbe och storebror, och bloggare för oss andra...
Det känns som vi får vara en del av er vardag, och det är stort!

Heja Abbe-mamman och storebror också!

Sent 60-tal var jag inlagd på sjukhus, jag var 3 år första gången och 4 den andra. Jag var en "omöjlig" patient (läs: jag var barn) och ett av de minnen jag har är att sjuksköterskan beklagade sig inför en kollega "nu har hon vänt sig IGEN så droppet har åkt ut". Som om treåringar ligger blickstilla hela nätterna?

Den gången grundlades en sjukhusskräck som sitter i mig än idag.

Att läkare var oförstående då, det visste man väl. Nånstans.
Att läkare är det än idag, det är oförlåtligt.

Heja Abbe! Heja Abbefamiljen! Ni är kämpar och det är fantastiskt att få följa er här i bloggen. Tack!

Tycker verkligen ni ska ringa kliniken och bara berätta hur ni kände efter us.
Arbeta själv på en fysiologisk klinik (för vuxna) och självklart arb vi mycket med att tänka hur patienter/anhöriga känner och är oroliga om att prata med patienten och inte "över huvudet". Jobbar men dessutom med barn måste man verkligen förstå att att allt är jobbigt även om det inte gör ont och självklat måste man förstå att föräldrarna är oroliga (trots pos. besked)spännda och har varit det ett tag innan denna us.
Du behöver ju absolut inte sälla eller peka ut någon utan bara ringa/maila/lägga i ris&roslåda om hur ni kände och upplevde besöket. Perfekt för dem att ta upp på ett APT och diskutea runt.

Lykca till

/Anna-iS thlm.

Förbannad jag blir när jag läser.

Jag kan inte fatta att det fortfarande ska behöva finnas läkare som har skolkat från lektionerna i medmänsklig psykologi.

Har varit med om många liknande situationer - och det är fullt förståeliga reaktioner som ni fick.

Fy fan vad illa.
Och du..
..du behöver inte ursäkta dina reaktioner!


må så gott och HEJA ABBE!

Svar till Josefine (kan man göra så??): Den läkaren med brytningen på finska var den som till oss yttrade om inte "Vi kunde se till att den låg stilla och tyst" ... Vi har även haft flera incidenter med den kvinnan, bland annat kallade hon oss för nojjiga mm, när vi var oroliga efter en operation. Hon fick iallafall mig att gråta hejdlöst den gången, tack och lov då för all underbar personal på 323:an!! Men det ska ju inte vara deras jobb att plocka ihop föräldrar för att läkarna är så opsykologiska. Fast enligt personalen var det inte första gången för hon gav sig tydligen på allt och alla. Sen om det är medvetet eller inte - men hon skulle behöva en kurs i bemötande.
//Veras mamma

Så skönt att få läsa om hjärtat!

Så oerhört tråkigt att höra om den totalt opsykologiska läkaren. Och dessutom över huvudet på Abbe. Trist.

Hej Abbes pappa och mamma, vad skönt att allt ser bra ut.
Han FÅR vara gnällig, det är en mångfaldigt opererad och traumatiserad grabbs "privilegium". Det vore konstigt om han inte vore det. Jag förstår er frustration och förtvivlan. Trösta er i att Abbe mår rätt bra och kommer få znygga googlar.
-och muta er fram... prata med Abbe och ge honom möjligheten till en muta i förväg nästa gång. Det gjorde jag då mina ungar skulle sluta suga på tummen (5 och 6 år -innan de riktiga tänderna skulle komma) De fick välja vad som helst i hela leksaksaffären, och kunde sen se på och hålla i denna sak, då det blev jobbigt. Båda två slutade i ett nafs att suga på tummen!

Alltså presangten/ mutan i förväg! Så har han något att pilla med då undersökningarna blir jobbiga. Vissa smärtsamma delar måste ju bara genomföras och då kan det vara bra att Barn är såna underbara materialister. (berätta för storebror och kompensera honom på annat sätt, en bio med dig eller så)
Lycka till!
Kram

Som förälder till ett barn som ofta behöver besöka sjukvården blir man lika förvånad (och ledsen) varje gång man stöter på läkare osm uttrycker sig klantigt - men ändå inte, på något konstigt vis.

Ja vad säger man, det känns så TUNGT när man läser om Abbes läkares klantiga kommentar. Som "förälder" skriver ovan, ibland orkar man inte ens bli förbannad, knepigt. Man bara tar emot än det ena än det andra. Varför?

Det är ju sååå jobbigt i de lägena då ens barns läkare, eller för den del alla annan personal som man träffar, inte lever upp till ens förväntningar. Som man vet att man kommer träffa åter och åter igen.

Hjälp så arg jag blir! Morr..