Det finns att vara rent fysiskt udda och så finns det att inte synas. Och jag vet inte om det senare var snäppet värre faktiskt.
Men jag hoppas att ni får en bra balans på det, både på att jonglera Abbe ut i den vingliga dagisvärlden där han mer och mer kommer att få hantera fördomar och samtidigt inte låta sin oro ta över. Det måste vara en mycket svår avvägning som förälder.

jag vet inte hur Abbe kommer reagera på sitt ärr då han blir äldre men jag kan bara säga de att jag är stolt över mitt.
Jag har träffat många andra via hjärtebarnsföreningen/GUCH som skäms över sina ärr och tycker dom är fula.
Men mitt ärr är jag stolt över, och jag står för att jag inte är som alla andra. Mitt ärr och många av upplevelserna från då jag var yngre har bidragit till att forma mig till den jag är idag.

Jag tänker på det du skriver om att du har varit "dum" mot skolkamrater när du var liten/ung. Om det var mobbning eller inte är nog inte upp till dig att bedöma, det beror helt på hur de personerna upplevde det. Du kan inte avgöra om andra är mobbade eller inte, du vet bara vad du själv har gjort, inte hur det upplevdes av motparten.

Nu är Abbe väldigt liten än och naturligtvis tror jag att du har koll på om han är mobbad eller inte. Men...

Först blev jag ledsen när jag läste vad som hänt Abbe (fast han kanske inte alls upplever det så) och nu blev jag ledsen när du skriver "mobbade, det är lite väl hårt". Jag undrar om den killen och den tjejen håller med. Jag hoppas att du inte resonerar så om dina egna barn är inblandade, vilken sida de än råkar vara på.

Jag var inte mobbad i skolan. Nej mobbad är man när någon slår. Det var aldrig någon som slog mig. Däremot dansade några barn runt mig i ring och sjöng en sång. En annan kille brukade spotta på mig. Men jag hade ju kompisar. Och ingen slog ju mig. "Det var ju bara på skoj" sa en av killarna till mig i vuxen ålder. "Vi var taskiga mot dig men det var ju inte mobbing, sånt som barn gör bara".

Visst ska barn få vara barn och inte hållas till samma moraliska standard som vuxna, men varför ska de behöva ta så mycket mera skit?

Jag vill bara säga: Stå upp för Abbe och förminska inte obehagliga upplevelser!

/Lisa

@Lisa Jag tycker inte att barn ska behöva ta skit från någon. Och inte går då gränsen för mobbing vid att någon slår. Att inte få vara med, att folk tystnar eller går därifrån när man kommer osv är sannolikt betydligt värre.

Men som du och "anonym" säger det handlar naturligtvis om hur den som blir utsatt upplever det.

Det där har jag pratat mycket med storebror om när han berättar om "kompisklubb" och liknande. Låt alla vara med i era klubbar och i lekarna, tänk på hur det känns om man inte får.

När det gäller mina gamla klasskamrater så kan jag naturligtvis inte vara säker. Jag har träffat båda i vuxen ålder och sagt hur jag känner. De tyckte inte det var så illa och den ena har jag daglig kontakt med på Facebook.

Men ändå. Mitt samvete säger att vi kunde varit snällare.

Usch, vad svårt det där är. Men, samtidigt så tror jag på att "stämma i bäcken".

Jag är t ex väldigt noga med att mina barn inte får märka ord. Om någon säger fel eller uttalar fel så säger jag bara om de kommenterar det: Förstod du vad h*n sa? Ja, då så - då spelar det väl ingen roll, hur h*n sa det?

Dottern hade en kompis på dagis som lät bli att prata. Orden liksom fastnade i munnen på honom till slut, för att han inte tyckte att han kunde som de andra. Han var sen att börja och när han skulle börja så kunde många så bra, och inte han - och då lät han bli helt och hållet tills han var bra stor. Det är jag rädd för att kommentarer skall hejda - glädjen i att kommunicera. Att föda en osäkerhet kring om någon kommer att skratta, som kanske då gör att jag hellre låter bli - och hämmar massor i det sociala livet. Just det där språk-pikandet tycker jag själv så hjärtligt illa om.

Att skratta åt någon, hur han eller hon säger något, eller så - likaså. Jag försöker lära barnen skillnaden med att skratta MED och skratta ÅT. Jag och dottern som snart är 9 år pratar en hel del om det. Det är ju en hårfin skillnad, och människor är olika känsliga för sådant. Därför skall man ALDRIG, som jag säger till henne. Även om en del kanske inte visar utåt - så tar man ofta in det och bär på det.

Mina pojkar är ju jämngamla med Abbe och jag tror att anledningen till att han inte tagit illa upp av det som hände NU var för att det var storebror som var med och han mer såg det som en kul lek - en kul lek där han fick vara med de större killarna.

Men, nästa gång kanske storebror inte är med. Kanske någon av kompisarna gör något eget, ihop med några andra som inte Abbe känner - och gör likadant. Då är jag inte lika säker på att Abbe tycker att det är OK, hur liten han än är.

Därför tror jag inte att er reaktion kan göra det större. Jag tror det är jätteviktigt att reagera blixtsnabbt medan det fortfarande ÄR harmlöst och ingen har blivit "skadad" av det. Så att de redan nu lär sig att inte göra så igen - för nästa gång, med ett annat barn så kan det bli en stor grej. Hur skall de veta NÄR det är OK och inte, annars?

Hej Abbes pappa!
Jag är en tjej som blev "mobbad" i skolåldern. Det jag kan säga är att man inte kan säga var gränsen går, det kan bara den som råkar ut för det. I mitt fall var det nog inte så allvarligt.. men det fick mig ändå att springa hem från skolan och bara låsa in mig hemma. Det tog väldigt lång tid att komma tillbaka och faktiskt för mig krävdes det att jag åkte till ny ort med nya vänner som såg mig för det jag var.
Jag håller tummarna hårt för att Abbe är en stark kille som säger ifrån när det går för långt, för den enda som kan bestämma var gränsen går är nog han. Egentligen.

Heder åt dig som reflekterar över hur agerade där i högstadiet. DET är det få som gör, tro mig. Jag har träffat en del av mina mobbare och de fattar, så här 20 år senare, inte alls att de faktiskt gjorde skada, även om den inte var fysisk.

Bra att du reagerar utan att överreagera på vad som händer. Med den klokhet, kärlek och värme som förefaller finnas i er familj rustar ni båda killarna så bra det bara går för det de kommer möta framöver, gott som ont.

Hej Abbes pappa och alla som kommenterat!
Det gör ont i hjärtat att läsa om situationen när ni hämtade Abbe på dagis. Jag kan väl tänka mig alla tankar och känslor som snurrar i huvudet på er. Har själv en vuxen dotter med förvärvad hjärnskada och på något sätt så lever man ju med tankar och funderingar för framtiden. Rädsla för att hon ska bli utnyttjad, utestängd, inte klara sig ekonomiskt osv. Trots att hon är urduktig och klarar sig bra!
Anonym - inte 17 går gränsen för mobbing vid fysiskt våld! Kanske är det det psykiska våldet det som sätter djupast spår, glåpord, att inte få vara med, menande blickar ...
Det verkar ju som om ni har verkligt professionell personal på ert dagis, bra att de tar tag i detta. Kanske ni kan prata med barn och föräldrar vid något tillfälle och berätta mer om Abbe!

Ett av mina barn var illa utsatt i mellanstadiet i skolan och jag sa till en lärare som slog på stora trumman och kallade ihop mobbingteamet och allt blev mycket värre efter det. Jag tror att det är bra att stämma i bäcken. jag tror aldrig man ska avvakta men precis som du resonerade kan en för stor grej göra det värre. jag ska bara säga att sonen som är nummer 2 i en barnskara på 4 är en populär, framgångsrik, glad 21-åring idag med stark självkänsla. Det vände i 14 års åldern när han gick sin egen väg. Började dyka, träna kampsport och blev lång smal och snygg. men det mest påfallande med honom är att han är trygg och nöjd. Jag förstår vad du menar med ärret men jag har svårt att tro att ärr på en kille framförallt inte är annat är coolt. mina pojkar har flera ärr efter diverse olyckor (hundbett, ramlat i dräningsgrop, slagit med hockeyklubba, ramlat från bordet) och de gillar sina märken. jag förstår att Abbe ärr är gigantiskt men desto coolare då.

Jag är själv anställd inom barnomsorgen.

Jag kunde i gårdagens text känna igen mig till fullo i er förälrars upplevelse och rädslor. Det är inte så stor skillnad faktiskt i hur man som personal eller förälder upplever en sån här sak. Samma rädslor finns. Samma skräck för att göra fel, göra det värre eller större än det är & samma rädsla för att inte handla rätt, inte handla alls. Alla händelser som denna, eller tendenser till måste avstyras.

Som personal har vi samma funderingar; hur avstyr vi på rätt sätt. Rätt för alla inblandade, utan att förstora eller negligera och utan att syskon eller föräldrar kommer i kläm på något sätt.

Abbe och storebror kan skatta sig lyckliga för så öpnna och samverkansvilliga föräldrar de har. Finaste föräldrarna i världen!

Hej! Jag arbetar som förskollärare på en avdelning med 6 barn med grav språkstörning integrerade i vanlig barngrupp ( logoped är hos oss en dag varje vecka).
Det är INTE acceptabelt att stå i ring och låta barn med språksvårigheter vara " papegoja", ABSOLUT INTE!!!
Inte att härma heller, vi betonar för de andra barnen att de istället skall säga orden rätt och hjälpa sina kompisar, alla är bra på olika saker!

Annika

Skrev en del här igår och ska lägga till några ord. Var gränsen går för mobbing kan, som sagts, bara uttalas av den som är mobbad. Men kan ändå känna att de som mobbar sällan behöver stå till svars för sina handlingar. Ofta skyddas det och gullas med dem av olika anledningar. Får killarna i ringen inte lära sig vad som är ok, så hur ska de veta det framöver? Fick veta häromdagen att i sonens klass (9an) pågår kränknigar och könsord, så till den grad att mobbningsteam och rektor nu är involverade. Mitt barn är inte utsatt och hans kompisar är inte mobbare, det är ett skönt gäng goa killar. Men de vet vad som pågår. Som läraren påpekade kan man vara aktiv ändå, genom att inget säga. Man låter det ske. Mobbaren i den klassen får nu egen undervisning, vilket han förstås inte kan få hela vårterminen. Men man försöker lugna situationen genom att inte ha honom i klassen just nu. Detta påverkar alla, genom sämre resultat, då det tar tid att få tyst och lungt i klassrummet innan lektionen kan starta. När jag pratade om det hemma, fick jag till svar av mina tonåringar: -Men herregud, könsord får de väl stå ut med!!! Och att så allvarligt är det ju inte. Tycker jag har pratat mycket om hur man behandlar varandra, talar till och bemöter. Men är skolans värld och nivå så låg att detta är vardagsmat för de, har det blivit alldeles galet. Dessa barn och ungdomar ska ta hand om oss när vi blir gamla. Hur ska det gå till om de har en sådan vriden syn på varann?? Man behöver inte göra en höna av en fjäder, men att det är vanligt med kränkningar och många vuxna som inte bryr sig är en katastrof. Att i vardagen tala om vad som är ok och inte, att bry sig om och våga säga ifrån är vårt vuxna ansvar. Kan inte vi reda ut och ta tag i situationer som uppstår, av rädsla eller andra anlednigar kommer inte världen att bli en trevlig plats att leva på för dom som ska bli vuxna om 10-20 år. Har jag fel??

är lite insnöad på lagar och texter om just kränkande behandling för jag pluggar det i den här kursen. Skollagen §2 kap2 2. "aktivt motverka alla former av kränkande behandling såsom mobbning och rasistiska beteenden. Lag"

Själv blev jag mobbad för ett medfött talfel som inte är speciellt tydligt. När jag var mindre var några bokstäver svåra och jag kan fortfarande inte säga R "rätt". Men tack vara att min familj var en stor trygghet för mig så brydde jag mig inte utan minns mer att jag blev arg då mina klasskamrater ljög och var löjliga.

Abbe har en enormt stark familj runt sig som kan ge honom kärlek och minska smärtan om någonting skulle hända i skolan.

Hej Abbepappan
Jag vet och förstår att det inte är lätt för er. Det är inte lätt för någon som råkar ut för sånt här:(
Jag arbetar själv på en skola med barn i 6-9 års åldern. En tanke som dyker upp är hur vi har gått till väga vid händelser som denna.
Du säger att du inte vill utsätta storebror för samtal om man skulle ta upp händelsen.
Men skulle man inte kunna ha en samling tillsammans med barnen utan eller med brorsan. Där personal eller ni föräldrar berättar för dem om Abbe. Visa bilder, prata, lyssna in frågor som de garanterat har. Detta ger barnen ytterligare en bvild av Abbemannen. Barn är som du vet : väldigt smarta, intresserade och snälla. Om man informerar dem tror jag att de inte skulle fortsätta på samma sätt som nu.
Bara en tanke=)
Ni e bäst
Kram Helena

Jag tycker är det är bra att ni sa till personalen faktiskt. Som du skriver, gränser är hårfin och när har man passerat den.
Man vet ju själv hur man försöker få sin son att säga något, för att det låter roligt eller gulligt. Min son lever (än så länge vad vi vet) utan handikapp.
Jag funderade mycket på det du skrev i förra inlägget och det här inlägget och tänker först som du, ingen harm i det hela, de tycker att Abbe är en kul prick och Abbe tycker att det är kul att det är kul. Funderingarna går sedan vidare till om hur pass medveten är Abbe att han är annorlunda. Hur medveten är han om världen där ute som särbehandlar annorlunda människor på ett negativt sätt, när blir man medveten om det?
Jag minns själv, jag var annorlunda bland barnen, och hur ont det gjorde när jag insåg att jag var inte som alla andra. Jag levde inte som alla andra. Då kom smärtan i ett huj och finns kvar än idag i en liten del av mig.
Men för att återgå till där jag började är det bra att göra omgivningen medveten om att man undrar var gränser går. För när man står där själv och skojar och belönas med skratt, vet man själv vart gränser går mellan skoj och pennalism? Hör man själv i hjärtat när man snuddat över gränsen.
Man ska väcka tankar.

Det är alltid viktigt att sätta gränser, tidigt. Det är inte alltid så lätt för barn att avstyra någonting som från början var en lek eller någonting som inte var illa menat när det går överstyr.
Jag tror inte att alla barn är ute efter att skratta på Abbes bekostnad. Några är kanske det. Det är lätt för barn att dras med av den stora massan, särskilt om det är äldre barn. Och därför är det så viktigt att man sätter gränserna tidigt och markerar vad som är ok och inte ok.

Min son har ett neuropsykiatriskt handikapp, en bokstavskombination i gränslandet mellan adhd, add, asperger och autism.
Han är tack och lov inte aggressiv utan väldigt väldigt snäll. Han tycker om barn. Jättemycket.
Särskilt särskolebarnen. Så pass mycket att han får vara fadder åt ett av dem. Fast han bara går i tvåan.
Det är fint.
Ett av det här barnen har ett väldigt särskilt sätt att hälsa på. SOm hänger i hop med det handikapp barnet har.
Under en period så härmade min son det här andra barnet väldigt mycket. Som i andras ögon uppfattades, även mina, som ett "hån" mot barnet med ett större handikapp än min sons.
Då vi pratade med min son och då hans lärare och särskolepersonal också pratade med honom bryter han i hop och blir alldeles förtvivlad av gråt och skam.
Det visade sig att han i hans värld inte retade eller gjorde narr av det andra barnet. Han tycker bara så väldigt mycket om det här barnet och ville liksom vara lite mer som just detta barn.
Inget illa menat alls, men uppfattat som en slags mobbing av oss.

Så ibland är det inte lätt för barnen heller, även om de vill väl eller menar väl så kan det uppfattas fel av oss vuxna. Likväl som det kan vara utstuderat elakt och manipulativt, det de gör, våra barn.

I Abbes fall fanns det säkert barn som tycker att det låter roligt, att han är rolig och som inte skrattar åt honom, på hans bekostnad. Likväl som det kanske finns dem av andra sorten.

Hur som helst så måste gränser för vad som är ok och inte ok markeras direkt.
För det är ju så, om ingen vuxen markerar att det här är fel, när en situation uppstår, så säger vi indirekt att det är ok.

Ha en trevlig helg!

Hejsan. Jag tror att ni tar tag i det här på helt rätt sätt.Vad har Abbe själv sagt efter händelsen? Har han reagerat? Har storebror? Tror i bland att vi föräldrar reagerar och tolkar händelser helt annorlunda än vad barnen gör. Med det vill jag inte på något sätt förminska händelsen som sådan, men ibland gör det ondare i oss föräldrar än i våra barn. Önskar er en mysig helg. I morgon har dom lovat sol jippi..

Det jag läser i ditt inlägg är mycke rädsla av omtanke ligger hos Er. Vilket är underbart att se då det bara påvisar att ni är närvarande föräldrar. För ni är bara rädda för att han ska råka ut för sånt då han kan bli ett lätt offer.
MEN..min poäng är den att jag tror att Abbe kommer hantera situationer som ett profs.

Hej Abbepappa

Du skriver så fruktansvärt bra. Jag blev pappa för 3 månader sedan och sedan jag blev pappa har jag så svårt att läsa din blogg. Får klump i halsen så ofta. Min tjej klarar inte av det alls. Jag får berätta för henne vad du skriver om...

Dina barn kommer växa upp som trygga individer. Det är jag övertygad om.

Vill bara säga tack. Tack för att du gör att jag inte känner mig ensam med mina tankar och min oro.

Mvh Philip

Hej. Jag är född med läpp och gomspalt. Där för blev jag mobbad. Jag minns barn som var så söta, önskade ofta jag var som dom. Men även dom blev mobbade. Varför det förstod jag aldrig. Kanske är det så att en del bara blir hackkycklingar uan att vara anurlunda.

Annelie

Om jag utgår ifrån min situation, som pedagog i förskolan (dock inte Abbes), så är det värdefullt för mig att få vetskap om såna här saker från er föräldrar, även om ni kanske inte tror att det är illa menat. Tyvärr är vi ju bara människor vi också och även om vi ofta är uppmärksamma på såna här saker så finns det sånt vi missar. Då är det viktigt att ni som föräldrar hjälper till genom att berätta vad ni ser och upplever. Det finns egentligen ingen anledning att lägga någon värdering i berättelsen, din fru upplevde situationen som väldigt obehaglig och då är det det hon ska berätta.

Jag instämmer till fullo med den pedagog som sa att det aldrig är okej att bete sig på det sättet. Barnen kanske inte menar något illa just nu, men det är vi vuxna som måste sätta gränser för och visa dem vad som är rätt och fel och vad som inte är acceptabelt. Det kanske inte nödvändigtvis behöver bli en stor grej av det men det är ändå viktigt att sätta ner foten och markera redan tidigt.

Jag har inte läst de andra kommentarerna så noga men jag tror personligen att det är viktigt att vara tydlig och öppen mot barnen och göra dem medvetna (vilket jag tror att ni redan har gjort?) om att Abbe har en svårighet med språket och att de faktiskt har utmärkta verktyg att hjälpa honom med.

På avdelningen där jag arbetar har vi en pojke med språksvårigheter och det händer även hos oss att andra barn kommenterar hur han uttalar vissa ord. Vi brukar då uppmuntra dem till att hjälpa honom; framför allt genom att visa att de faktiskt ändå förstår (för det gör de oftast), men också genom att upprepa orden korrekt så att han hör hur det "ska låta" (även om han kanske är fysiskt oförmögen att forma dem just nu).

Genom att göra de andra barnen delaktiga i barnets språkträning (i alla barns språkträning för den delen) kan man "vända" situationen till något positivt och upplyftande istället för att fokusera på svårigheter och skillnader.

Jag hoppas att det här inte blev allt för osammanhängande nu och att du förstår vad jag vill ha sagt.

Tack för en fantastisk blogg!

Hei!

Jeg vil fortelle litt om hvordan det er å vokse opp som et annerledes barn.

Jeg er født med en betydelig hørselsskade, jeg må bruke høreapparater, og diverse andre tekniske hjelpemidler. Dessverre, eller heldigvis er det sånn at når man er barn, så ser man ikke alltid at man er annerledes, i hvertfall gjorde ikke jeg det før jeg begynnte på skolen. Mine foreldre og alle de voksne (og barna) rundt meg behandlet meg som alle andre, de sørget diskret for at jeg fikk med meg det som ble sagt, men gjorde ikke noe stort nummer ut av min funksjonshemming. De har vært min store støtte gjennom hele livet og kjempet seg gjennom byråkratiske murer og alt som virker være til bare for å gjøre hverdagen til et funksjonshemmet barn enda vanskeligere.

Som sagt, jeg tenkte ikke noe videre over at jeg var annerledes før jeg begynte i 1. klasse. Da begynte mobbingen som varte i mange år. Jeg skriver ikke dette for å skremme noen, men for at du kanskje kan se fra barnets perspektiv. For selv om skolen og barna der til tider kunne være grusomme, hadde jeg en ballast med meg hjemmefra, og jeg var veldig heldig som hadde så god støtte i mine foreldre. De sa igjen og igjen at de elsker meg akkurat sånn som jeg er, at alle er forskjellige. Pappa fortalte meg om Stephen Hawkins, og han viste meg et bilde av Nelson Mandela der man kan se at han også bruker høreapparater. Etterhvert klarte jeg å overse mobbingen, takket være mine foreldres hjelp til å få meg til å forstå at vi alle er annerledes, hver på vår måte. Og noen har fysiske og synlige handicap mens andre kanskje har foreldre som krangler, eller en pappa som drikker seg full hver helg.

Det jeg vil få fram her er hvor viktig det er at dere som foreldre snakker med deres sønn om det å være annerledes, og at noen mennesker ikke skjønner bedre, og at de dermed tror at det er greit å plage andre. Men det aller viktigste er at dere forteller Abbe hvor uendelig glade dere er i ham, og hvor glade dere er for at det var nettopp HAM som kom til dere, og at Abbe ikke ville vært Abbe uten arret sitt og sin måte å prate på. Noen har dype, brummende stemmer, andre har lys pipestemme, men det er bare en liten del av oss, det definerer ikke hvem vi ER!

Til sist håper jeg av hele mitt hjerte at Abbe slipper flere slike opplevelser, men om det skjer igjen, snakk med ham, sørg for at han forstår at det er de andre som har et problem, ikke han. Si at dere er på hans side, uansett!

Hilsen i fra Norge

Hade tårar i ögonen efter förra inlägget och blir så glad över att läsa det här. Du träffar förstås något som alla föräldrar oroar sig för och man vill framför allt undvika att det blir ett permanent mönster.

Jag tror kanske inte att situationen i sig behöver tas upp med pojkarna, utan att det är viktigare att skolan pratar mycket om hur man generellt beter sig mot varandra och jobbar vidare på den linjen. Det går ju att prata om utan att nämna Abbe eller hans storebror.

Det vi alla kan tänka på, rent generellt, tror jag är att prata med våra egna barn om empati.

Det blir ju ett slags träning hemma när man har flera barn (jag är själv uppväxt som enda barnet), nu uppstår ju retsamheter och småsaker i familjen, och man kan prata om dem, man kan "öva" hemma. Som förälder tycker jag att det funkar att prata även med andras barn direkt om sådana här saker när ag tror att det behövs, men jag förstår att ni inte gjorde det i upprört läge och när ni såg att Abbe själv verkade glad över uppmärksamheten så länge situationen inte eskalerat.

I vårt fall gäller det mest mindre konflikter med två-tre stora sjuårspojkar som vill leka och lillasyster som vill vara med, men ändå, det kan snabbt bildas en liten "varning-för-nära-mobb-risk-känsla" på kort tid i eftermiddagströtthet. Bara det att det är flera större, som tycker något tillsammans, med en mindre på andra sidan som antingen gör, eller inte gör som de säger ...

Vi försöker både lära ut att det är duktigt att säga ifrån när någon försöker köra med en och man inte vill längre, och att de som är på andra sidan är duktiga när de kan lyssna och tänka på hur det känns att vara den som känner sig i underläge. Vi pratar om hur viktigt det är att läsa av signaler för att ge utrymme åt den mindre personen, därför att man då också lär den personen att våga säga ifrån i en större grupp när något är fel.

Det här funkar på storebror, för han är så jätteglad när lillasyster vågar höja rösten och protestera när han själv inte törs. Han tycker hon är modig "Nu vågade hon faktiskt säga att hon inte ville det, till dig som är så stor." och hans kompisar brukar förstå och hålla med (de är ju nöjda med att vara stora och skräckinjagande och ändå snälla), detta även när de tror att vi inte hör.

Sex- till åttaåringar lyssnar ju faktiskt bra när man väl byggt upp en viss kontakt till dem (det kanske större barn gör också, men jag har ingen större erfarenhet av dessa åldrar). Det kan ju också vara en fördel om några av kompisarna till storebror är hemma och hälsar på en i taget, så att de känner båda syskonen och kan bygga upp en relation även till det mindre syskonet. Jag tror att man senare har nytta av att ha grundlagt den här kontakten, när barnen har blivit äldre och i högre grad gör saker utan att vuxna har kontroll över dem på skolan.

Alltså, jag tror att både om man har någon med handikapp i familjen och om man inte har det, så ska vi lära våra barn att alla är annorlunda i några sammanhang och på något sätt (sonen har svåra allergier, dottern är ju bara annorlunda utifrån att hon är mindre och tjej när hon leker med storkillarna) och att annorlunda är BRA, men att det någon har som är annorlunda sällan är det ENDA den personen vill bli uppmärksammad för, för den personen vill också få vara barn och leka och ha kul och göra saker som de andra barnen (eller vuxna) gör. Då är det ganska lätt att förstå.

Det här går ju också att prata om när ens femåring pekar på människor på gatan och frågar varför de är ovanligt korta, tjocka, skalliga eller tatuerade eller vad det nu är ... "Ja, tänk vad häftigt att människor är så olika. Och ändå så lika ..."