Det är inte rättvist. Först kämpar de som galningar med att försöka få barn, sedan ger de sig in i IVF-cirkusen. Den är jobbig, det har vi förstått inte minst av efter hennes egna beskrivningar. Och så tar det sig. Ett litet pyre börjar växa där inne och den nio månader långa längtan börjar. Och med den illamåendet.

Jag minns så väl hur jävla illa min fru mådde, både när vi väntade Abbe och hans storebror. Hon kräktes så gott som dagligen i mer än ett halvår, och jag tyckte så himla synd om henne. Samtidigt står man som man ganska hjälplös bredvid och försöker lindra så gott man kan. Ett arbete förenat med livsfara när man har med en hormonstinn kvinna att göra.

Jag trodde knappt det var möjligt men Linda verkar ha dragit ett ännu kortare strå. Hon har kräkits så mycket att hon nu blivit inlagd på sjukhuset med dropp för att få i sig näring. Uff.

Kan ni inte gå in på hennes blogg och skriva något fint som han kan läsa när hon kommer hem igen? Det kan hon behöva.