Om barnakuten.
22:30
Jag läste en debattartikel i Göteborgs-Posten i veckan. En hel armé av underläkare vid Drottning Silvias Barn- och Ungdomssjukhus hade skrivit under på att situationen på barnakuten är ohållbar. Jag är den första att hålla med dem. Och jag vågar påstå att jag har tillräckligt med erfarenhet av sjukvården från patientens – eller åtminstone patientpappans – perspektiv vid det här laget, för att veta vad jag talar om.
I artikeln nämns siffror som är helt hårresande. Som att det under "infektionssäsongen läkarbedöms långt över 100 barn per dygn på barnmedicinakuten, majoriteten under kväll och natt, medan vårdavdelningarna är fullbelagda av barn som vårdas för bland annat svåra andningsbesvär, krampsjukdom eller efter organtransplantation." Till detta har man nattetid avsatt EN (ja, du läste rätt!) läkare att ansvara för.
Jag har så många exempel på att det här är en orimlig situation så att jag vet inte ens vilket jag skall ta ur högen. Men varför inte en liten historia om natten innan vi skulle åka till Stöten för att åka skidor i vintras. Jag orkade aldrig berätta om det då, av olika skäl.
På eftermiddagen fick Abbe plötsligt väldigt ont i magen och mycket hög feber. Det kom så hastigt och febern gick upp så fort att vi blev lite oroliga. Som vanligt konsulterade jag syrran (Abbes gudmor) som är barnläkare. Utan henne hade vi varit ännu oftare på akuten än vi är, kan jag avslöja. Hon tyckte ändå att vi borde åka in med Abbe till akuten. Med tanke på att han bara har en njure är det ju extra viktigt att vara på sin vakt mot urinvägsinfektioner t ex och syrran tyckte lät som att det lutade lite åt det hållet. Infektioner överhuvud taget ska vi vara vaksamma på. Hellre söka hjälp för ofta än för sällan är de förhållningsregler vi fått från Abbes olika specialister.
Vi skulle ju åka till fjällen dagen efter och fick släppa packningen, lämna av storebror hos våra bästa vänner och åka in med Abbe till sjukhuset. Som vanligt var väntrummet packat av familjer med sjuka barn. Efter någon halvtimme blev vi uppropade, så långt är det okej, så brukar det vara. Vi berättade för sköterskan hur läget var, hon tempade, lyssnade lite på hjärtat (här gäller det att hinna berätta allt först annars blir de förskräckta när de hör suset från Abbes hjärta). Vi sa att vi misstänkte urinvägsinfektion och hon bad oss fixa ett kisseprov.
Sedan hände ingenting. Och så ingenting. Sedan nada. Nothing. Helt dött i flera timmar. Och det är det här som upprepar sig VARJE gång man är där. Sköterskor slussar in i ett rum, "goddag goddag hur var det här då", de går ut, dörren stängs och den öppnas igen inte förrän många, många timmar senare av att en sönderstressad läkare kommer in och försöker göra sitt bästa av situationen. Sticker man ut huvudet utanför den stängda dörren och frågar hur det går säger de att de har lite mycket just nu. Jovars. Just nu, och samtliga andra gånger vi varit där. Och som sagt, det är många.
Jag klandrar ingen som jobbar på barnakuten. Det är inte deras fel. Det är verkligen ingen går och drar benen efter sig. Den stackars läkaren har inte bara ensam hand om alla sjuka barn på hela sjukhuset, plus de som kommer in akut med allt från livshotande åkommor till förkylningar, utan möts dessutom i varenda rum av föräldrar som är irriterade efter att ha fått vänta i många timmar.
Historien om natten innan fjällresan slutar med att vi åker hem igen efter fyra och en halv timme. Utan att ha träffat läkaren. Abbe blev piggare och piggare i det där rummet och febern gick ner. Jag gick och pratade med sköterskorna och frågade om urinprovet visat något och hur lång tid det var kvar tills det var vår tid. Vi hade då många fler patienter framför oss i kön än då jag frågat ett par timmar tidigare. Dessutom såg kisseprovet bra ut, så jag sa: "Hej då, vi åker hem nu".
De har någon form av prioriteringssystem, färger, siffror, bokstäver eller vad de nu använder för att markera vilken prio de olika patienterna ska ha. Det är självklart i mina ögon. Det vore vansinne att gå strikt efter kölappar när vissa är där för att barnet hostar och har feber och föräldrarna är oroliga, medan andra har någon form av livshotande organsvikt. Man måste ta de allvarligast sjuka först, så är det bara.
Men lyssna nu på Abbepappan kära sjukvårdspolitiker, för här kommer mitt förslag. Bemanna med en läkare till (minst). Låt den ena ta patienterna enligt prioriteringssystemet, sjukast först och så vidare, som ni gör idag. Det måste bara göras. Men. Låt den andra läkaren göra tvärtom. Om hon eller han betar av de patienter som går fort – "varsågod hostmedicin" och så vidare – så kan man minska väntetiderna med många timmar. Samtidigt tar man bort pressen från den läkaren som håller på med de sjukaste patienterna så att hon/han kan ägna sig åt dem utan att känna sådan stress.
Okej, det handlar såklart om pengar. Men jag antar att en läkare på natten kostar ungefär som två undersköterskor. Byt jämnt då är mitt förslag.
Vi kan inte ha en akutmottagning där föräldrar får sitta med små barn timma ut och timma in för att få träffa en läkare. Vi kan inte ha läkare som har barnens hälsa på sitt ansvar men som inte hinner varken ta en kort paus eller äta någonting på en hel natt. Vi kan inte ha läkare som när de går hem från sitt pass är lättade att både alla patienter och de själva överlevt.
Nej. Byt system. Ät korven i båda ändarna.
Andra bloggar om barnakuten, Drottnings Silvial Barn- och ungdomssjukhus, köer, debattinlägg
34 kommentarer
Som alltid, smart och insiktsfullt.
SvaraRaderaJag har liten erfarenhet, nästan ingen alls. Men kan ju spontant säga att ditt förslag låter så himla klokt!
SvaraRaderaKan bara hålla med. Dessutom ser det precis likadant ut på vuxensidan och där är genomsnittspatienten i regel ännu sjukare och har inte lika ofta anhöriga med sig. Oftast är det dessutom de nyaste, och därmed minst erfarna läkarna som går mest på akuten.
SvaraRadera//Underläkare
Ja det är fruktansvärt. Vi har ju också en hel del erfarenhet fast från barnakuten i Uppsala. Inte alltid positiva sådana. Nu ska vi ha möte med avdelningschef och medicinsk ansvarig läkare senare i veckan på grund av handhavande av patienter och anhöriga. Ska försöka komma fram till hur man vid akutmottagningen skall handskas med patienter som söker akut och är kroniskt sjuka och infektionskänsliga.
SvaraRaderaTa hand om er.
//Gunsan
Tyvärr..
SvaraRadera...har vi upplevt exakt samma situation, sannolikt lika ofta som ni, skillnaden är att vi befunnit oss i Halmstad...
Situationen runt om i landet är horribel och den stackars personalen kan ju inte göra mer än sitt bästa...pengar...ekonomi...denna STYGGELSE!
Jag har ett antal skräckexempel (liknande den med Abbe) som betonar problematiken och att något måste hända.Något radikalt. Och tyvärr är det väl ett antal tragiska händelser som ska till för att politiker osv ska se över situationen framförallt under kvällar, nätter och helger. Bemanningen då är...inte bra...
Något att göra gemensam sak åt och slåss för?
Kram
Niklas, Hannas pappa
Det är tragiskt att sjukvården ser ut som den gör, både för barn och vuxna. Jag åkte in akut för något år sen med svåra magsmärtor, som dom inte undersökte ordentligt pga tidsbrist, pumpade mig full med morfin och skrev ut mig dagen efter eftersom mina blodprover var bra.
SvaraRaderaHeja vilken bra text. Jag har redan sett mycket av liknande situationer och är bara kandidat än så länge.
SvaraRaderaWord, word, och WORD. Hur många gånger har man inte suttit på olika barnakutar och undrat om den här läkaren verkligen är pigg nog att ta ansvar för mitt barns hälsa?
SvaraRaderaHåller helt och fullt med!
Det ser lika dant ut här i Karlstad. Man får alltid vänta minst 4 timmar på läkaren. Ditt förslag låter väldigt bra.
SvaraRaderaBra skrivet! Har tappat räkningen på hur många gånger jag suttit med mina två barn på Astrid Lindgrens Barnsjukhus i Solna och väntat.
SvaraRaderaBra förslag Abbepappan! Jag är helt säker på att ett sådant system skulle fungera alldeles utmärkt!
SvaraRaderaDessvärre är det du beskriver ett problem som inte bara berör Drottning Silvias Barn- och ungdoms sjukhus, utan är symtomatiskt för flera akuter runt om i Sverige. Jag har haft förmånen(?) att besöka akuten med min gamla sköra mamma och stött på precis samma situation. Var på en föreläsning där föreläsaren menade på att man inte ska bygga väntrum - sådana ska inte behövas. Det handlar om att jobba smartare, och då ska inga patienter behöva vänta.
Håller helt med dig! Mycket bra förslag! :)
SvaraRaderaBra talat!
SvaraRaderaPå Astrid Lindgren har de försökt lösa delar av överbelastningen genom att i första hand hänvisa till den barnnärakut som ligger lite längre bort i byggnaden. Och det funkar jättebra när det handlar om något påtagligt öroninflammation eller så, mindre bra när det är något mer diffust.
Förra sommaren försökte vi i fem veckor få hjälp med en treåring som hade feber. Hela tiden. Vi var hos vc, närakut och akut (som hänvisade tillbaka till närakuten) en till två gånger i veckan. När vi till sist fick komma in på akuten, med en nackstel unge, kändes det som att vinna högsta vinsten. Äntligen någon som tog oss på allvar!
En del av det här problemet tror jag är bristen på vanliga barnläkare. Såna som man kan ringa och få en tid till, utan remisser och utan fyra veckors väntetid. Klart man vänder sig till akuten då, om det är enda stället man eventuellt kan få träffa en barnläkare!
Håller med dom andra, mycket bra skrivet!!! Hoppas ditt förslag iallafall kommer på talan!!!
SvaraRaderaTack för en underbar blogg!!!
Mycket bra tänk där, du!
SvaraRaderaBra förslag!!
SvaraRaderaOch samtidigt kanske man kan attackera problemet med mer info på BVC. Att åka till akuten för öroninflammation (som inte ens ska behandlas förrän efter flera dagar) är ju ganska onödigt. Många av dem som sitter på akuten skulle kunna vända sig till BVC eller VC på dagtid. Med mer information och med tryggare föräldrar som vågar stanna hemma, ge smärtstillande och se tiden an.
Sen är det en HELT annan sak med barn som Abbe. De ska självklart in till akuten! Vi hade en av var, en som vi klarade av på egen hand och en som vi måste åka in med oavsett (läkarnas order).
/ÅSA
BRA SAGT!
SvaraRaderadu tar orden ur munnen på en. som vanligt. bra sagt för 17 gubbar!
SvaraRaderaJättebra förslag, verkligen.
SvaraRaderaDäremot kostar en läkare mycket mer än 2 undersköterskor. Jourtid tjänar läkarna i mitt landsting 3 gånger timlönen mot ett dagpass vilket motsvarar ganska så mycket pengar.
Hos oss är det dock inte pengarna som är avgörande utan det faktum att det faktiskt inte finns tillräckligt med barnläkare eller läkare över huvud taget.
Vi hade på förslag hos oss att vi skulle flytta jourvårdcentralen till akuten för att på så sätt "solla" redan där.
Hostmedicin mm in till vc, allvarligare sjuka barn till akuten och på så sätt minska väntetiden på akuten.
Men icke, nix nej sa politikerna och menade på att anstormningen till akuten då bara skulle öka.
Vi hade också på försalg att BAM (Barnakut Medicin) skulle flytta ner till stora akuten där flertalet läkare arbetar, på så sätt skulle man kunna hjälpas åt med de mindre akuta, men även de urakut sjuka barnen men förutom barnläkarna är det ingen av "vuxenläkarna" som vill ta ansvar för BAM så det blev nej där också.
Så hopplöst och tröstlöst ibland. Och som sjuksköterska kan jag inte göra mer än det som nämns ovan, ta prover, prioritera, informera om att det tar tid innan läkaren kommer, få skäll för att inget händer och den onda cirkeln bryts aldrig.
Samtidigt som vår stackars barnläkare ska ha koll på alla inneliggande barn på avdelningen, ha neonataljouren, ha koll på infektions- och IVA-barnen vilket är = 6-7 timmars väntan för en titt i ett par onda barnöron.
Det är horribelt många gånger.
Håller verkligen med dig.
SvaraRaderaAstrid Lindgrens sjukhus i Stockholm har gjort något försök som liknar ditt förslag där de i anslutning till ordinarie akutmottagning finns en närakut för barn. Däremot är den bara bemannad mellan 8-22, den borde ha dygnet runt öppet, vilket skulle ge den effekt som du efterfrågar.
Har med intresse läst kommentarer från er som jobbar i sjukvården. Det vore intressant att veta hur stor del av fallen som kommer in på barnakuten som kunnat få vård på en vårdcentral eller t.o.m. bara stannat hemma? Har inte vi föräldrar ett ansvar för detta problem också? Är det inte så att en massa föräldrar baxar sina barn till sjukhusens barnakuter helt i onödan?
SvaraRaderaHåller med så mycket som man bara kan hålla med! Hur de bara kan ha EN läkare där nattetid har länge övergått mitt förstånd. Minst 2 men helst 4 - 5 stycken vore mer realistikst med tanke på trycket på barnakuten!
SvaraRaderaTack för en underbart bra blogg, som jag läser ofta men kommenterar rätt sällan.
Cppappan: Min man arbetade i ett par år på barnakuten och vittnar om föräldrar som kräver omedelbar vård för fullt friska barn som haft 38 graders feber i tre timmar eller fullt friska barn som kräkts en gång. Jag vet inga siffror, men det var många som sökte för sådana besvär.
SvaraRadera/Hanne
Aj aj, det var en konstig akut tycker jag. Hos oss, på vår barnakut måste man först ringa och få en tid. För gör man inte det ja då kan väntan bli väldigt lång. Bättre att vänta hemma då. Om det inte är urakut förstås...
SvaraRaderaOch en läkarlön är inte så låg som två undersköterskors. Idén att byta ut är annars god - men vem ska då göra undersköterskans/barnsköterskans uppgifter? Allt 'runt-i-kring', allt städ, tröst, svara på frågor och passupp? Om inte det funkar, vi som jobbar på golvet så att säga, ja då skulle det snart bli både smutsigt, ohygieniskt osv. (Städaren jobbar enbart dagtid och gör inget småstäd)
Låter som jag är en riktig surkärring nu och jag förstår att som kund eller patient så ser man saker på ett annat sätt.
Du skriver jättebra och jag kikar in så fort du uppdaterat. Tack för det du delar med dej!
A
cppappan - du har helt rätt!
SvaraRaderaA
AMEN!
SvaraRaderaTycker ditt förslag låter som en riktigt vettig sak! Motion till landstingspolitikerna kanske?
SvaraRaderaJag har ibland förbannat att vi bott i städer utan barnakut..man får alltså träffa en läkare som kanske inte har sån jättekoll på barns sjukdomar, MEN på dessa akutmottagningar har barnen oftast rejäl förtur framför vuxna (såvida de vuxna inte är svårt sjuka då såklart)
Min yngste vrickade foten rejält när vi var på klassresa i göteborg..efter blivit runtskickade på lite olika ställen så hamnade vi tillsist på Drottning Silvias barnakut..å fy fan säger jag bara..å han var ju inte jättesjuk utan behövde bara bandage och ett par kryckor..
Å blev ju då inte särskilt högt prioriterad..så vi fick vänta i flera timmar..tills jag tillslut gav upp och tjatade till mig kryckor och bandage av en sköterska ist mot löfte att söka läkare när vi kom hem.
Vår akut här är inte så tokig efter det, dessutom så får man en bokad tid på kvällen fram till 23. Visst kan det bli väntan iaf, men man behöver inte sitta särskilt länge iaf! men som sagt det är då ist ingen barnläkare man får träffa..
1 Juni...
SvaraRaderaHanna skulle fylla 8 år idag.
HON råkade ut för MÅNGA missöden på barnakuten...
8 år...
Gläds åt era födelsedagar...
Kram
Niklas, Hannas pappa
Grymt bra idé där!
SvaraRaderaNiklas, Hannas pappa, skickar en tanke och en kram till er...
Hei fra Norge. Vi har en gutt med Sotos syndrom, og kjenner igjen mange av hverdagssituasjonene. Må smile (og gråte). Takk for god blogg og fine bilder.
SvaraRaderaEtt bra förslag. och dessutom: skär ner överbyggnaden dvs landstingsbyråkraterna med 50 procent. det är de som kostar och de gör ingen nytta överhuvudtaget. Varje gång jag som journalist har nosat på landstinget har jag blivit mörkrädd. jag klarar inte av att skriva om landstinget eftersom man blir så arg att hela dagens sinnesfrid går spolierad. och som fyrabarnsmamma har jag tillbringat många liknande stunder på rum i väntan på på någon som inte kommer. Svensk sjukvård är under all kritik. Omöjlighet att få kontakt med, långa väntetider och en massa konstiga konstruktioner som antagligen kommit till för att landstingsparasiterna ska ha något att syssla med.
SvaraRaderaDet som är lite märkligt är att sådana som jag (17 år och reumatiskt sjuk, färdigväxt och går på vuxenreumaologen)ofta blir skickad till barnakuten. Varför? Jag är inte 18 än.
SvaraRaderaDet som blir så ironiskt då är att de flesta barnläkarna inte kan min bakomliggande sjukdom då det är en som oftast drabbar vuxna (normal debut 30-40 årsåldern). Så då blir jag tillbakaskickad till vuxen igen.
Eftersom jag har immundämpande medicin ska jag åka in så fort jag har haft feber mer än 24h och då det oftast inte är någon fara känner man sig som en jävla belastning.
Lite förvirrat men det är min erfarenhet av akutmottagningar.
Håller med dig helt och hållet, har spenderat många stunder på barnakuten med min lilleman. Vi har dock haft lite tur i oturen eftersom de på det sjukhus vi oftast hamnar på numera känner honom och vet att han är infektionskänslig som bara den. Så oftast är det snabbt in i ett rum och inte så lång väntan. Men innan de kom fram till detta och visste all historik utan att vi fick dra det hundra gånger så satt vi och väntade och väntade. Tycker synd om de läkare som får ta alla arga föräldrar, vilket varit jag själv många gånger, när de faktiskt gör så gott de kan under hemska förhållanden.
SvaraRaderaHittade just till din blogg tack vare en vän till mig och det måste jag komma ihåg o tacka henne för. Det här inlägget om sjukvården och ditt förslag är nog det vettigaste jag har hört på länge.. Jag har suttit timme ut och timme in med alla mina 3 barn på akuten och jag har själv legat där med olidliga smärtor utan att få hjälp. De enda som hjälpt mig har varit andra patienter som hört min gråt.
SvaraRaderaJag önskar att ditt förslag blir verklighet inom kort framtid.
Och jag hoppas att ni får en trevlig sommar hela familjen.
MvH Carola
Vill du kommentera men har ingen egen blogg? Inga problem. Välj "Namn/webbadress" under "Kommentera som:" och skriv bara i ditt namn. Eller välj "Anonymt" om du hellre vill det.