Jag förstår att han gillar dig! :-)

Åhhh, gos.

Minns så väl med pojkarna den nattliga (eller kvällssena) ritualen. Så mysigt.

Nu dröjer det väl än några år, men snart är det dax att göra det samma med lillfisen. Det där snosandet i nacken, det är alldeles underbart!

Den här kommentaren har tagits bort av skribenten.

Jag förstår också att han gillar dig.

Det är svårt att inte tycka om Abbepappan :)

Åh, jag blir så lycklig av att läsa här.
Så mycket kärlek fångat i ett så fint språk!

// Ellen

Mysigt!
Klart han gillar dig, med den omsorgen & med den kärleken.

Det är kärlek det!

Underbart! Då blir man som förälder varm i hjärtat♥. Mysigt!

Jag har en likadan ritual med min dotter! Det är så mysigt!
Och när sånt där händer känns det som att själen blir för stor för kroppen!

För över tjugo år sen hade jag samma ritual med mina små.. Men känslan av den varma och sömntunga lilla kroppen.. ja, den känns ännu i mig när jag läser dina rader.. Så härligt..

Åh men vad fint =)

Så gör jag med vår dotter också! Så mysigt. Jag begriper bara inte hur hon kan sova sig igenom hela proceduren :-)

Jag tycker det är så vackert att han hela tiden ger dig kärleksförklaringar. Måste kännas underbart.

Dessa stunder som gör det värt allt att vara förälder. Då glömmer man bråk och tjat och tiden stannar en stund. Man blir varm i hjärtat av att läsa =)

Så fint skrivet. Jag som inte har barn kan ändå föreställa mig den fantastiska känslan.

Ja, det där är ju den bästa stunden på dagen. När det lilla slappa sovande barnet lägger armarna om ens nacke och bara sover så nära, så nära. Väldigt fin beskrivning du skrev.

*tårögd direkt*
Kärleken till ens barn är så svår att sätta ord på.. Du lyckas och det gör mig imponerad.

På pricken! Man kan tro att ni har varit hemma hos oss! Fast vi måste passa tiden ordentligt - före 23 är för tidigt, och efter 24 kan det vara för sent. Vår tappre lille gosse sätter sig upp och går upp ur sängen så fort man rör honom, trots att han inte öppnar ögonen. Det är som om han fattar att det är dags att gå och kissa, fast han inte vaknar. Så sitter han där och svajar lite på toalettstolen, med fötterna dinglandes. Man får hålla om honom så att han inte dråsar i golvet, och då lutar han sin silkesmjuka kind mot min hals och hans hår killar mig lite. Sedan går han ut ur badrummet och säckar ihop i soffan, på en stor mjuk älg som vi har på golvet eller vinglar in i storasysters rum som ligger bredvid hans, så man får varsamt leda honom, och ibland bära, för att han skall nå fram till sin egen säng. På morgonen vaknar han själv och går och kissar, och sedan kryper han ner i vår säng och väcker oss genom att gosa in två iskalla nakna skinkor mot min mage. Lilla älsklingsgubben!

Och det är just då, när han meddelar att han vill ligga i mitten och sedan somnar med ett plopp på min kudde, som vi påminns om varför vi så gärna ville ha ett barn till. För just då är han mjukast, gosigast och sötast i världen.

vad fint skrivet! fick en tår i ögat. känner igen mig så i det du skriver. den varma lilla nacken och den tunga trötta kroppen.

*mys*

/ Helena

Du kan beskriva den vardagliga kärleken som få andra. Kram kära abbepappa.

Minns en lustig händelse ur en liknande situation. Precis såhär höll vi/jag på med min drygt tio år yngre syster. En gång då vi varit på sent besök hos morföräldrarna, där hon somnat, hände följande: Halvt sovande lyftes den lilla 4 åringen ur soffan, bars ut i hallen och placerades i mormors knä. Mormor satt på en stol i hallen och tänkte tråckla ner lillan i sin overall men... positionen var den samma som vid de nattliga toabesöken och så fort lillan sattes i knäet så blev mormor genomblöt....

Vilken tur de har. Dina söner.
Inte något kan ersätta en bra pappa. Never ever.

Det låter som tankar som blir till ord från ett hjärta till ett hjärta som sitter ihop. :-)

Ett ögonblick i sänder.

Det gäller att ta vara på dessa unika ögonblick fulla av kärlek.

Det är så man blir tårögd. Goa mysiga Abbe.

Annelie

Åh. Du skriver alldeles fantastiskt. Jag kikar in på din blogg, då och då. Inte så ofta som jag skulle vilja, om jag ska vara ärlig. Jag orkar inte. För ditt sätt att skriva och sätta ord på saker, skjuter mig rakt i hjärtat. Och jag blir så fruktansvärt känslosam. Tårarna rinner alltid på mina kinder, när jag klickar mig vidare.

Och just det här inlägget. Varenda ord är ju så sant, så på pricken. Det är löjligt nästan.

Mejlade dig för ett år sedan eller så, då min son hade liknande talsvårigheter som Abbe. Efter ett år, med besök hos logopeden varje vecka, har det fortfarande inte hänt mycket. Men vi kämpar vidare. Och slåss för honom. Så mycket det behövs.

Kommer fortsätta kika in, när orken finns.

En lite märklig fråga kan tyckas: För ett par år sen läste jag detta och tyckte att det var så fint. Nu gör vi precis exakt så med vår dotter, snart 5 år. Det börjar dock bli lite tungt och jag undrar därför om du har nåt bra tips på hur man slutar med detta? ;-) Hur gjorde ni (om ni har slutat vill säga)?