Inte sett programmet. Men med bra stöd och så fina föräldrar finns förutsättningar för Abbe. Det är jag säker på.

VIsst är det underbart, ja herregud!

Abbe kommer klara sig fint med en sådan farsa :)

När jag gick i högstadiet så fick min mamma en fråga från en av mina lärare. Är han efterbliven? Efter att ha hört det så har jag alltid slagits underifrån, trots dyslexi och ordblindhet har jag försökt att skriva mycket och söka info om allt.

Jag har sedan dess renoverat hus och lärt mig allt om VVS, El, betong, isolering mm. Idag har jag inga problem då jag vet vad jag kan och känner inga begränsningar, jag försöker att hålla mig med många vänner på FB i alla länder för att förstå deras kulturer och skriver även på flera språk, så det är aldrig för sent att bevisa att man duger till, precis som i Petters fall, han är en stor förebild för många.

Ha det gott och njut av dina barn, jag ser mina allt för sällan, den äldsta, en gång per år, den yngsta mer sällan då jag inte ens vet var han bor.

För några år sedan fick jag diagnosen bipolär sjukdom. förra året, några år över trettio, asperger syndrom. Det är förklaringen till i stort alla bekymmer jag har haft under min uppväxt. Bipolär sjd visade sig när jag var femton, Asperger har jag haft hela livet.
Jag har alltid varit högpresterande, akademiskt framstående men vissa grejer har inte funkat. Jag har inte fattat det sociala spelet. Jag tänkte att jag var lite "egensinnig", något att leva med. Med en diagnos i bakfickan har det blivit så mycket enklare att leva. det finns stöd, det finns riktad hjälp. Jag stretar fortfarande lite med hur utbredda svårigheterna med Asperger har varit nu när jag ser tillbaka. Några månader efter diagnosen konstaterade jag att jag nog faktiskt inte ville vara med om det här. Jag måste, och har, förändrat mitt liv på många sätt. Det känns ibland som om jag ger efter, att det borde vara mitt primära mål att fortsätta vara "normal" även om det inte funkar. Jag vill inte ge diagnoser så mycket vikt men faktum är att det blir enklare av att veta, att hitta en bra blandning av utmaningar och anpassningar utifrån egna förutsättningar.

Ingen av oss är summan av våra diagnoser eller andra förutsättningar. Det blir bra mycket enklare att leva när man vet vilka förutsättningar man har och hur man bäst kan fungera. Det sparar mycket självkänsla och man kan bygga upp bra självförtroende.

Jag förstår dina tveksamheter när det gäller Abbes förmåga att hänga med. Han verkar inte ha några problem alls i den vägen. Men det är klart att problemen kan visa sig senare. Fast, vi är ju många som inte har några diagnoser, sjukdomar och sånt mer än att vi är normalstörda som också har svårt med en del. Jag är ju till exempel en kratta på matte men det har gått bra ändå. Och med rätt stöd kommer det nog att funka för Abbe-palten också.

Hade precis samma känsla, var uppriktigt nervös för hur det skulle bli när de andra gjorde Petters låtar. Så blev det så himla bra. Satt och nästan grät, och Petters berättelse om hans skolgång var väldigt fin. Som han sa ironiskt att han skulle jobba med svenska språket.

Åh vilket klockrent inlägg. PRECIS så där är det man behöver ha det...min man fick EN stödjande lärare för sin dyslexi EN gång (alltså en lektionstimme) under sin skoltid. men det räckte för att han skulle ta till sig hennes tips ("Läs mycket") och nu har han läst så mycket att han har två akademiska examina och fortfarande läser han en kvart varje dag minst.

Säkert ligger Abbe inte efter de andra och kommer säkert inte att göra det heller. Men OM ja då har du ju Petter att hålla i handen =)

Att ha barn är ju en ständig källa till oro. Hur ska det gå i skolan, har dom kompisar, får dom den hjälp som krävs, när dom blir sjuka oroar man sig, när det är dax för körkort kommer oro för olyckor... Men man får ta livet som det kommer, fast det inte alltid är så lätt. Väntar just nu på att läkare från SS ska ringa och tala om vad äldste sonen har i ryggen som inte ska vara där och orsakat smärta i 2 år. Han är myndig, men i alla lägen mitt barn!
Jag är säker på att med trygghet och kärlek kommer man långt. Det ger ni era barn,och tänk så mycket fina ord och tips ni får från era läsare som kan vara till stöd och hjälp! Egentligen borde alla föräldrar ha en blogg ;o)

Petter ja, vilken kille!!! Och ett sånt toppen program. Bästa som visats sen Hylands Hörna tror jag... För min del kunde det få sändas 7 dagar i veckan =) Värme, öppenhet och goa artister, som gör varandras låtar till sina egna på ett sätt man inte trodde var möjligt. Ja, det är bara att njuta! Så får ni njuta av Abbe och brorsan där dom är idag, för varje dag har nog av sina egna bekymmer som får lösas efter hand! Kramar till Er

Jag är 21 år och fick förra året veta att jag är på gränsen till Adhd. Fast jag blir inte aggressiv utan har koncentrationssvårigheter. Det förklarar så mycket från min barndom. Att jag inte visste det tidigare!
Vad jag menar är att ibland kan det vara bra att veta, för då förstår man. Jag har aldrig förstått. Lärare och föräldrar har aldrig förstått. Jag har bara varit "efter" eller "dålig" eller ja, "jobbig". Nu vet jag varför jag har varit/är "sån".

Petter och Petra är helt fantastiska! Jag har inte tittat på detta programmet men nu kikar jag igenom alla låtar. Underbart!

Och jag satt där i min soffa 6 tänkte som du ang min dotter

Detta blir bra!!!!!

:)

Heja Abbes pappa, med en pappa som du kommer allt att bli bra!

Klart det blir bra! Och som många redan vittnat om - även med diagnoser i bakfickan, blir det bra. Kanske i vissa fall annorlunda - men definitivt bra.

I gymnasiet fick jag specialundervisning i svenska språket, jag var ganska mager på den tiden. Var gång jag stavade rätt fick jag en bit choklad, när jag slutade skolan var jag ännu magrare.

Till slut träffade jag en svenskläare som såg de värsta felen och jag lärde mig några få regler utantill och nu fungerar det bra. En del ord slår jag upp, en del stavar jag fel och andra har jag lärt mig utantill.

När jag flyttade till en ny ort som vuxen startade jag ett Skrivarkollektivt, jag var ledare för det i sex år - nu har andra krafter tagit över kollektivet.

Jag tog kontakt med ett reklamblad och för dem skrev jag kåserier en gång i månaden under sex år. Vilt främmande människor kom fram och berättade hur mycket de uppskattade det jag skrev och hur mycket de hade skrattat.

När det gällde matematik fick jag höra "det är inte lönt att du frågar för du förstår ändå inte".

Jag trodde på alla de där människorna. Lärare är auktoriteter och det de säger är sanning. Fast - om en lärare är bra så lär man sig i alla fall. Se bara på mig! För jag lät göra tester i vuxen ålder och det fanns inget som tydde på att jag skulle ha större problem, därför gjorde jag det värsta jag kunde göra - jag gick en teknisk utbildning på högskolan och kom ut med höga betyg, bland annat högsta betyg i matematik (Analys i en variabel).

Vad vill jag ha sagt med det här?

1) Jo, det finns många olika sorters intelligenser.
2) En bra lärare är viktigt, han eller hon ska kunna ge sina elever olika sorters bilder och inte förklara samma sak på samma sätt om och om igen.
3) Jag hoppas lärare är bättre än de var på 60- och 70-talet.

Jag förstår din oro, men det finns olika sorters att tackla inlärningsproblem med. När jag såg Petter i lördags nickade jag och höll med i det han sa.

Lärare är viktiga, de kan hjälpa och de kan stjälpa.

Kram.

Mina killar har en "lindrig" grad av funktionshinder på pappret. Hindren kommer ju i det verkliga livet för den stora killen som börjar förskoleklass nästa år. Redan nu sitter vi med "magsår" för att vi vill att han ska hamna rätt redan från början. Han har ju ingen grav "skada", klarar sig hur bra som helst med rätt förutsättningar. Den lille har några år kvar, inte samma problem som storebror men han är ett "geni" för sin ålder har läkarna sagt med tanke på att han inte förmedlade sig alls för 1,5 år sedan. Men skolan är en skrämmande värld för oss. En djungel!!

Petter var helt suvverän!!

Sitter och läser igenom er fins blogg och känner så starkt att jag måste skriva en rad eller två. Jag fylls med glädje när jag läser dina ord,vilken passion och vilken förmåga att tänka och formulera tankar. Verkligen imponerande inte minst, inspirerande! Genom att läsa inläggen och kommentarerna förstår man att det finns så många människor som har så mkt att ge men som kanske inte alltid kommer till sin rätt. Men,genom en sånhär blogg kommer alla människor till sin rätt. Bara genom att läsa dina ord börjar tankar, minnen och förhoppningar att leva. Hatten av för dig och dina ord, de är inspirerande för många människor och att ha den gåvan är underbar. Jag önskar dig och din familj all lycka!