Oh vad jag gillade slutet: "...då jag slutade vara mig själv. Eller började." Det är precis den formuleringen jag saknat i mitt sökande efter vad som hände med mig, vart jag tog vägen efter det att jag fått mina barn.
Tack!
Tänker vara så fräck att jag stjäl den rakt av till mitt "visdomsord på vägen"-arkiv.

Jag tror du gjorde helt rätt som sjukskrev dig på halvtid istället för heltid. Forskning visar att vi blir friska på arbetet och inte hemma. Det gäller precis som du säger att bygga in tid för återhämtning för sig själv och att ha handen på nödbromsen och faktiskt dra i den när signalerna kommer.

Och jag känner precis som du att det är en viss sorg över aldrig mer få vara den där typen som klarar precis vad som helst. Även om vinsterna med att leva lite långsammare är stora.

Gott nytt år till dig och din familj!

Ta hand om dig!

Heja Abbes pappa!
Du uttrycker dig så bra när du skriver att du började vara dig själv. Jag har sökt med blåslampa emellanåt för att försöka hitta migsjälv som jag var, men har nu kommit till insikt att livet är föränderligt, konstant. Jag är så här. Nu. Det kommer ändras utefter hur livets skeden passeras, händelser påverkar mig. Jag har slutat leta, och försökt komma till ro med mig där jag är. Nu känns det som ett smart drag för det blev mycket lugnare i min kropp, när jag förstod, och lite enklare att bara vara. Det kanske är åldern som gör oss visare ;-)
Jag önskar din fina familj ett fantastiskt 2011.

Det är VERKLIGEN skönt att du mår bättre.
Det är bra att du tänker mer på dig själv och drar ner på tempot.
Hjärnan har en förmåga att verkligen säga att nu jävlar räcker det! Om du inte tar det lugnt så ser jag till att du gör det och pang så ligger man där och tar sig inte upp.
Ta hand om dig själv ordentligt nu. Familjen inkluderad naturligtvis.

Vad skönt att höra att du känner att du börjar hitta en väg, och att du inte desperat försöker komma tillbaka till det som var. Det var ju det livet som gjorde att du nästan gick omkull, så det tror jag är klokt tänkt, att du inte ska tillbaka dit. Som någon tidigare skrev, livet är föränderligt och det måste vi acceptera.

Det här med att prioritera är det svåraste som finns och samtidigt det viktigaste. Jag har själv haft svårt för det. Jag jobbar heltid, pluggar heltid på distans, har en dotter på snart fyra och en man med ett tidskrävande enmansföretag. Om jag inte prioriterar fungerar ingenting, så jag sätter mig ner med jämna mellanrum och skriver upp - i rangordning - vad som är viktigast, och vad jag kan göra för att förbättra dessa viktiga saker.

Har jag begränsat med tid eller energi eller både och så lägger jag den på det som står överst på listan och sedan på de andra punkterna i tur och ordning om det finns någon ork eller tid kvar.

Klokt skrivet. Som förälder har man ju alltid ett konstant sömnbehov och man oroar sig för en massa saker. Som förälder till ett barn med handikapp, vad än det må vara, så är man ännu mer utsatt. Jag tar till mig dina erfarenheter och skall verkligen försöka att hitta tid för att ladda batterierna ibland.

Kram min vän. Och du ska veta att jag har fått äran att lära känna en helt fantastisk. Var rädd om dig.

Ett gott slut och en god början. Särskilt efter omständigheterna.

God fortsättning!