Svar sexton.
23:16
Fråga: I inlägget från den 12:e dec så berör du ju saker som är verkligt tunga. Hur gör du/ni för att undvika att hamna i orosträsket och vad gör du/ni när mörkret faller på och det enda som verkligen finns i kroppen är oron (läs skräcken) för framtiden? Tunga frågor som inte behöver besvaras om du inte vill!
Svar: Jag ska försöka. Det är inte helt enkelt att svara på, men jag ger det en chans.
När Abbe var nyfödd sattes hela vår värld i gungning. Vi var fruktansvärt rädda och visste inte ens om vi skulle få behålla honom. Men mitt i allt det där kände jag att jag behövde vara stark. Abbemamman var nysnittad och hade ont, fullt av hormoner i rullning och själen i bitar efter beskedet om att vår nyfödde bebis skulle dö om han inte opererades omedelbart. Hon behövde mig och jag ville vara där för henne. Jag kände att jag skulle vara stark och hålla min älskade under armarna när allt runtomkring rasade. Försökte vara trygg och stadig på utsidan, men inuti var jag precis lika rädd och ledsen. Så jag tröstade på dagen och grät på natten.
Jag har blivit lite klokare sedan dess. Det går inte undvika att mörkret faller ibland. Man kan inte alltid vara stark, då går man sönder till slut. Jag har försökt, tro mig. Kanske var det därför jag ramlade ihop i februari. Nu har jag lärt mig att det är viktigt att tillåta sig själv vara ledsen ibland. En dyrköpt erfarenhet.
Men jag är trots allt bra på att se saker ur ett positivt ljus. Jag vågar påstå det. Jag menar inte att jag slätar över och låtsas som att problemen inte finns. Men livet blir liksom inte enklare för att man fokuserar på det negativa och jobbiga, som jag ser det.
Så här till exempel: Jag läser om Abbes 22q11-syndrom att studier visar att hälften av barnen har en utvecklingsstörning i någon grad. Nära till hands att bli orolig och deppig. Jag vill inte att Abbe ska ha det mer jobbigt i livet, han har redan fått sin beskärda del. Men då tänker jag istället att, om hälften har en utvecklingsstörning måste det ju betyda hälften inte har det. Det är ju strålande, eller hur?
Nu vet jag knappt om jag svarade på frågan men jag säger som en klok kvinna sa en gång:
Njut när du kan. Uthärda när du måste.
5 kommentarer
Jag minns när David Lega var hos oss och föreläste. Han sa att han var så förbaskat trött på alla journalister som frågade om han inte tyckte att de höga trottoarkanterna var jobbiga, och att han alltid undrade varför han skulle tycka att dem var jobbiga, det var väl bättre att se ett annat sätt att ta sig dit man ville än att fokusera på trottoarkanterna.
SvaraRadera(Okej inte ordagrant, men innebörden var den samma)
Fint skrivet. Och sant (har själv en son med 22q11).
SvaraRaderaNjut när du kan, Uthärda när du måste.
SvaraRaderaMycket bra sagt, det snor jag helt utan dåligt samvete
GENAST !
=))
Man vänjer sig vid allt, och till slut blir det naturligt. Jag är t ex knappt 1.60, och har alltså inte kunnat bli fotomodell, flygvärdinna eller polis, men det är inget jag går och tänker på eller saknar. Jag kan inte bli pappa heller, jag är ju inte man. Men det känns ju inte som något problem alls. Och så kommer inte alla mina barn att ta studenten, gifta sig och skaffa barn, skaffa ett toppjobb, utan istället får vi komma och hälsa på i ett särskilt boende så småningom. Och så har det visserligen inte alltid varit, vi trodde ju något annat när vi blev föräldrar, men nu har vi vant oss vid detta också. Efter ett par år av chock och förtvivlan har vi ställt om våra liv, och har det bra idag. Våra barn kommer att ha helt olika framtid, men sånt är livet, inget att hänga upp sig på. Vi tänker helt enkelt inte på att vårt liv är så olikt många andras. Lika lite som David Lega tänker på trottoarkanterna.
SvaraRaderaDu är fantastisk! Det har jag nog skrivit innan, men det är verkligen så. Klockrent med citatet från den kloka kvinnan!
SvaraRaderaVill du kommentera men har ingen egen blogg? Inga problem. Välj "Namn/webbadress" under "Kommentera som:" och skriv bara i ditt namn. Eller välj "Anonymt" om du hellre vill det.