Jag hörde ett radioprogram idag, på P1. Det handlade om lilla Molly, som föddes med ett hjärtfel som inte gick att fixa. Det hade behövts en transpantation, men olyckligtvis finns det inte så många hjärtan i spädbarnsstorlek. Eller lyckligtvis, kanske man skall säga. Strax efter att Molly somnat in fick föräldrarna frågan om de kunde donera den friska hjärtklaff som Molly hade, men nu inte längre behövde. De blev chockade och arga, men sansade sig efter en stund och insåg att de självklart ville göra allt för att andra små barn skulle få leva. En liten del av Molly lever vidare i ett annat barn, och själva har de sedan dess fått två barn till.

Deras berättelse var mycket gripande, och man fylls av en djup tacksamhet inför dessa människor, som i en stund av ofattbar sorg ändå förmådde lyfta blicken utanför sin egen lilla värld och ge något så värdefullt som en del av sitt hjärta, eller sitt barns hjärta, till en okänd behövande.

Ni som träffar så många hjärtebarn, känner ni Mollys föräldrar så hälsa gärna. De är värda all respekt, och jag önskar dem ett långt och lyckligt liv med sina barn.

Programmet finns här: http://sverigesradio.se/sida/default.aspx?programid=3832

Åh. Det måste ha varit en repris av programmet jag pratar om i det här inlägget.

Ja, det måste det vara. Gripande är bara förnamnet...

Ha ett gott nytt år! Ta hand om er, hälsa storasyster barnläkaren och gå en sväng runt Stamsjön i det fina vädret.