Imorgon kväll ska jag på konsert på Göteborgs konserthus. Jag har varit där ganska många gånger tidigare och och lyssnat på grymma favoriter genom åren. Minns konserter med Simple Minds, David Byrne och Bo Kaspers Orkester bland mycket annat. För att inte tala om ett par fantastiska spelningar med Esbjörn Svenssons Trio innan Esbjörn omkom så tragisk i en dykolycka. Två säsonger i rad hade vi dessutom abonnemang jazz-serien och lyssnade till jazzens storheter en gång i månaden, både svenska och internationella.

Så jag kan med gott samvete säga att jag har fått vara med om en del magiska ögonblick i den lokalen. Men jag tror inget av dem kan mäta sig med det jag ska få vara med om imorgon kväll. Det är som en vacker saga och samtidigt som en käftsmäll till oss alla som någon gång yttrat "det går inte fattar du väl, det är ju omöjligt" – om vad som helst. Det jag ska få vara med om imorgon visar motsatsen. Ingenting är omöjligt.

Imorgon ställer sig Fredrik "Hellobrother" Toreskog på konserthusets scen inför en förhoppningsvis helt fullsatt salong och sjunger sina egenhändigt komponerade låtar. Bara 175 dagar efter att han satte sig ner med gitarren och började fundera över de första ackorden. Det, mina vänner, handlar om att tro. Att tro att det går.

Konserthuset är i det närmaste helt slutsålt imorgon. Det finns några platser kvar på balkong men annars är bara någon enstaka ströplats kvar i logerna av det som går att boka på nätet. De två första raderna på parkett går inte att boka via webben utan säljs vid entrén.

Och så finns en ledig plats bredvid mig. Jag köpte biljetter till oss allihop – killarna min fru och mig, men Abbe ville inte gå på konsert och bara sitta och lyssna på musik. "Jag vill dansa, annars vill jag inte gå på konsert" sa han och beställde barnvakt hos mormor.