En fin tradition på killarnas skola är Valborgsloppet. Hela gänget traskar iväg till ett torp ett par kilometer från skolan där de springer runt en liten bana i skogen. Allihopa, från de små fyraåringarna på förskolan och upp till stora sjätteklassare. En dag som den här blir kan det ju inte bli annat än lyckat i det kanonfina vårvädret.

Banan i skogen när de väl kommit fram till torpet är drygt 1,5 kilometer lång. Någon säger 1,6 någon annan 1,7 men låt oss säga en och en halv kilometer för enkelhetens skull. De minsta ska springa eller gå ett varv åtminstone, men om någon orkar eller vill kan de ta flera. Abbe tog sitt varv och nöjde sig med det och jag måste säga att det är fantastiskt så det räcker. Först ett par kilometer dit, sedan ett varv runt och till slut hela vägen hem till skolan igen. Det blir ju ändå dryga fem kilometer sammanlagt. Om jag tänker tillbaka då han knappt orkade gå från vårt hus till garaget utan att vila, så är det magiskt.

Men den som imponerade mest på mig idag var ändå Abbes storebror. Han sprang/gick hela sju varv runt banan. Åtminstone enligt hans egen utsago. Han säger att det finns massor av lärare som kan intyga det och att jag får se själv när han får sitt diplom på måndag. Jag måste säga att han är ganska övertygande, så jag tror honom. Det är bara det att sju varv betyder att han sprungit drygt en mil! Det är ju knappt jag orkar det. Och lägger man till dit- och hempromenaden blir det nästan en och en halv mil.

Det är inte bannemig dåligt för en liten spinkig åttaåring.