Vi fick ett brev häromveckan. Ett brev som hälsar oss välkomna till familjehelg på Grötö för medlemmar i 22q11-föreningen. Den här gången känns det bara fint att åka dit, inte alls samma osäkra dubbla känslor som inför förra året. Men brevet påminner mig också om att jag helt glömde bort att skriva och berätta hur den förra Grötöhelgen var som jag lovade för ett år sedan. Hm.

Nu blir det ju lite knasigt att skriva det där inlägget, bara ett par veckor innan vi ska på årets familjehelg. Jag tror det får bli en kortversion och så får jag kanske göra ett nytt försök med en längre rapport efter årets tillställning. Men jag lovar inget, det är bäst så.

Redan vid färjeläget på Björkö fick jag en känsla av att det här skulle bli en speciell helg. Det kändes lite nervöst. Jag hade åkt ut på eftermiddagen med killarna och hälsat på mormor och morfar medan mamman jobbade hela dagen och anslöt senare. Nere vid bryggan stod folk i små klungor, några verkade känna varandra lite, andra var lika sökande som vi.

Några småkillar kastade stenar i havet och Abbe och hans bror var inte sena att hänga på. Jag hör en av de andra pojkarna ropa något till sin pappa och jag hajar till. Herregud, han låter precis som Abbe. Exakt samma avsaknad av konsonanter som Abbe och precis samma s-ljud genom näsan. Jag tittar på honom och inser att han faktiskt inte är helt olik Abbe till utseendet heller. Inte som tvillingar, nej inte så lika, men det finns drag hos dem som gör att de mycket väl skulle kunna ha varit bröder.

Det tar inte många minuter på den lilla färjan på väg ut mot Grötö förrän storebror kommer springande och berättar att han redan träffat en kompis. Och sådär fortsatte det resten av helgen. Allt jag varit rädd för kom på skam. Det blev inte en grupp med folk som ville berätta om sina egna problem utan tid att lyssna på andras. Faktum var att det kändes som att vi hellre pratade om helt andra saker än 22q11 när vi satt och fikade eller tog ett glas vin ihop.

Visst var det bitar som skrämde mig. Barn som hade större svårigheter än Abbe, berättelser om ont i kroppen och svårt i skolan när de blir lite äldre. Med mera. Men samtidigt en del som gjorde att vi kände oss lyckligt lottade trots Abbes jobbiga hjärtoperationer och andra problem.

Jag fick nya vänner. Människor i liknande situationer som jag. Inte vänner som jag sprungit ner dörren hos precis, men personer vars liv jag följer på avstånd genom de kanaler som bjuds idag, vänner vars liv jag har lätt att sätta mig in i. Jag har inget behov att att umgås med dem jämt, på samma sätt som jag inte tror att de har behov av att träffa mig varje dag. Både de och jag har våra egna nätverk, gamla kompisar utan barn med samma syndrom. Men samtidigt känns det skönt att de finns där, ifall man känner sig ensam i någon fråga eller behöver slänga iväg ett meddelande till någon som man vet förstår.

Vänner som jag verkligen ser fram emot att få träffa igen på Grötö om ett par veckor.