Jag träffade en tjej en gång. Det var i Skagen och det var Kristi himmelfärdshelg, precis som nu. Jag hade sett henne tidigare ett par gånger, på after work på en av stans krogar. Hon var kompis till några vänner jag lärt känna på en skidresa och väldigt söt. Nu stod hon där i trängseln på en bar i Skagen. Mina vänner och jag höll låda, spelade gitarr och sjöng. Jag stod på ett av borden med en tamburin handen och skrålade Talking Heads gamla klassiker "Phycho killer". Hon och hennes vänner sjöng och dansade med oss.

Det blev en helg berusad av både känslor och dansk öl, följd av tomhet på seglatsen hemåt. Den där tomheten.

Det blev vardag och jag var tvungen att börja leta. Visste vad hon hette och var hon jobbade, men jag ville inte fråga mina skidvänner. Jag chansade och ringde ett telefonnummer jag trodde var hennes. Telefonsvarare. Jag blev osäker på rösten i andra änden, den lät lite annorlunda i telefonen, men jag försökte igen efter några timmar. Det var hon. Vi pratade lite och hon frågade om jag ville komma dit och äta nästa dag. Det ville jag.

Gillar du pasta, frågade hon när jag klev in i hennes kök. Javisst sa jag, och fick ett glas vin till maten. Sedan kunde jag inte köra hem. Blev tvungen att sova över. Och nästa dag igen. Jag kom inte hem på över en vecka och myntade uttrycket "köpa rent" eftersom jag var tvungen att gå till Åhlens på lunchen och köpa nya kläder varje dag.

Till slut sålde hon sin lägenhet och flyttade in hos mig. Jag var i norska fjällen och höll en kurs i glaciärvandring ett år efter vi hade träffats och när jag kom hem stod hennes möbler i mitt hus och hennes lägenhet var tom. En väldigt fin överraskning.

Sedan gifte vi oss. Det är sju år sedan idag.