Jo jag vet att det låter väldigt konstigt för en del av er. Helt vrickat till och med. Cykla nio mil i skogen så fort man kan. Jag förstår att somliga undrar. Men för mig är detta en väldigt rolig helg med fina vänner. Nyfunna kompisar där den gemensamma nämnaren i mångt och mycket är just cyklingen och vägen till vänskapen gått via sociala medier, som den här bloggen och Twitter.

Det här med att cykla i skogen överhuvudtaget förresten, det är den bästa tänkbara terapin. När jag susar fram genom skogen har jag allt fokus på stigen och styret. Det i kombination med naturen, luften och tystnaden gör MTB till KBT, kan man säga. För mig alltså.

Cykelvasan är som en kröning av cykelsäsongen. En kul helg med tusentals likasinnade. Men för mig är det noga att det är på skoj alltihop. Klart att jag gärna vill cykla fort, slå min gamla tid och gärna någon av mina vänners, men det är inte det viktigaste. Faktum är att jag inte vill bli för strukturerad i träningen inför loppet. Jag vet att med rätt träningsprogram skulle jag kunna bli bättre, cykla fortare och orka mer. Jag är rädd att det som är så nyttigt för min själ går förlorat om jag tvingar min kropp att köra långt på onsdag, intervaller på fredag och landsväg på söndag. Rädd att det blir en prestation jag måste leva upp till. Jag vill ha kvar den där känslan.