Om ni visste vad jag har saknat det. Jag har längtat så mycket att jag till och med gått omkring och småmuttrat som en sur gubbe för att det inte funkat eller blivit av. Tiden har inte räckt till, det har varit fotbollsturneringar hit, diverse byggprojekt dit och dessutom mycket att göra på jobbet. Men mest av allt är det en segdragen förkylning som stått i vägen.

Jag var anmäld till Bockstensturen den tredje september men började känna mig hängig med hosta och ont i halsen veckan innan. Jag hoppades in i det sista att det skulle gå över så att jag kunde vara med, men vågade inte chansa till slut. Det får räcka med en hjärtpatient i den här familjen. Men ni må tro att jag var tjurig den dagen. Sedan har den där förkylningen hängt i ett tag och inte förrän idag kände jag att jag vågade utmana den lite.

Äntligen fick jag komma ut i skogen på min mountainbike och bränna bort stresshormoner. Hej höstluft, du kalla och klara, du lätta och friska. Hej höstlöv, ni gula, orangea och röda, virvlande runt mina pedaler. Hej lera, i pölar djupa som oceaner som dragerar min cykel i brunt och som sprättande från hjulen ger mig svarta fräknar. Hej på er. Jag. Älskar. Er.