Sigrid.
22:55
Det är ganska många år sedan nu. Tiden läker faktiskt sår, hur jävla stora och hemska de än är och hur omöjligt det än låter just där och då. Men den gör det. Jag sörjer inte Sigrid längre, men hon finns för alltid kvar i mina tankar.
Vi gick på samma designskola, hon och jag, hon var tillsammans med min bästa vän och han pluggade osteopati i samma engelska stad. Det var faktiskt så jag hamnade på den där utbildningen. Under ett besök hos min osteopatkompis passade Sigrid på att visa mig sin skola. Jag jobbade redan med formgivning hemma i Sverige och blev sugen, så jag åkte hem och jobbade ihop en portfolio och sökte till skolan. Året därpå började jag.
Sigrid var en fantastiskt konstnär och illustratör. Och hon var den finaste av vänner. Inte långt efter att vi alla flyttat hem till Sverige fick jag den glada nyheten att de väntade ett litet barn. Det var så spännande och vi gladde oss mycket tillsammans. Jag var praktiskt taget med på förlossningen. Vi hade ätit middag tillsammans hemma i deras lägenhet och Sigrid började få ganska ont, men sa att det säkert bara var lite förvärkar som snart skulle gå över. Det gjorde de inte så de ringde en taxi och jag gick hem tillsammans med min flickvän. Vi hade en promenad hem till vår lägenhet på tjugo, kanske tjugofem minuter, men innan vi kommit hem var bebisen född. De hann knappt ur taxin. Förvärkarna var tydligen krystvärkar.
Det blev en liten pojke och lyckan var enorm. Men inte så länge. Sigrid började bli dålig. Hade ont och svettades floder om nätterna. De sökte hjälp, men fick först inga svar. När de vid ett besök hemma hos hennes föräldrar över jul gick till en läkare där, upptäcktes det. Hon hade cancer.
Det var en ovanlig form av lymfatisk leukemi, hon avbröt amningen och de satte in behandlingar omedelbart. Allt var kaos. Strålningar och cellgifter avlöste varandra och mitt i alltihop, en liten bebis. De kämpade så hårt tillsammans för att besegra monstret och ett tag såg det ut att ha lyckats. Sigrid var fri från cancerceller och vi firade tillsammans. Äntligen kunde de se framåt igen.
Cancern kom tillbaks och då gick det snabbt. En dag slutade Sigrid att andas. Hon var då tjugofem år och deras son var knappt fyllda ett. Eller om han kanske var ett. Jag minns faktiskt inte, allt var ett töcken.
Jag skulle ha varit deras bestman, istället bar jag ut kistan ur kyrkan. Jag minns så väl hur jag frös när vi sänkte ner den i marken och stod runt den då prästen strödde jord. Jag minns hur alla slängde ner var sin blomma på kistan och att jag hade gjort en liten bukett av en ros och två penslar. Det var de finaste penslarna konstnärsbutiken hade att sälja, det hade jag försäkrat mig om. Jag tänkte att hon kanske skulle komma att behöva dem.
När vi gick därifrån med armarna om varandra, min bästa vän och jag, sa han "Det var ju inte så här det skulle bli. Vi skulle ju planera bröllop tillsammans, inte begravning". De där orden glömmer jag aldrig. Aldrig någonsin. På väg hem från mottagningen gick jag ensam genom Slottskogen och skrek högt rakt ut. Jag grät så jag skakade.
Varför berättar jag det här just idag? Jo, för att jag fick se en film. "Det är okej att känna" heter den och det var precis vad jag gjorde när jag såg filmen. Det är en ideell organisation som heter Ung Cancer som gjort den, som vänder sig till unga vuxna cancerdrabbade, 16-30 år.
Titta på filmen, sprid den gärna och berätta för de du känner som kanske kan ha glädje av den här organisationen.
Som sagt. Jag sörjer inte Sigrid längre, men det är okej att känna och det gjorde jag idag.
19 kommentarer
tack för att du delar med dig. tack för att du känner. tack för att du sprider så mycket kärlek.
SvaraRaderatack.
/Julia från Ung Cancer
Når jeg leser dette så tenker jeg at hun var heldig som hadde en venn som deg! Takk for at du er en mann som våger å skrive om følelser, måtte det bli mange, mange flere av dere!
SvaraRaderaHilsen fra Norge
Cancer är så fruktansvärt, fruktans värt. Vardagslivet ställs på vänt, och Livet ställs inför frågor som vi moderna människor lätt glömmer bort.
SvaraRaderaSå viktigt att våga känna och våga känna med.
Ulrika
En jättein film och fina människor bakom projektet!!
SvaraRaderaBästa hälsningar
Helena
Fotograf i projektet www.essencevitae.com
Vad fint du skriver om din vän. Det är förjävligt att människor ska ryckas ifrån oss allt för tidigt. En tjej jag känner är med i filmen. Hon har bröstcancer och två små barn... hennes ångest över det... man orkar inte ens tänka på det. Tack för att du sprider!
SvaraRadera(Ett tillägg bara, jag tror inte det är tiden som automatisk läker såren, utan vad man gör under tiden med sin sorg. Om det var tiden enbart skulle vi inte ha så många olyckliga människor i vårt samhälle.)
Storgråter av ditt inlägg. Innan jag såg att du länkat till filmen längst ner var det precis vad jag tänkte göra här bland kommentarerna, för jag såg den igår och tillät mig också att känna.
SvaraRaderaOj. Nu kom det en del tårar. Det är okej att känna och jag gjorde det precis. Tack!
SvaraRaderaÅh vad fint att du delat med dig av denna. Min fina vän är med i den här videon!
SvaraRaderaTack för ditt vackra inlägg med! :)
Usch, vad jag grät nu. Min mammas bästa vän och min "extramamma" kämpar just nu mot cancern, hennes hjärta har blivit för svagt för att kunna få mer cellgifter. Det är tur att hon ändå är den starkaste människan jag känner! Tack för att du delar med dig!
SvaraRadera"Jag skulle ha varit deras bestman, istället bar jag ut kistan ur kyrkan" Här fick du mig att börja storgråta.. Så fruktansvärt hemsk. Du skriver fantastiskt, som alltid.
SvaraRaderaSorgligt, men så värdigt beskrivet, kamrat. Jag har aldrig tvingats se en av mina närmaste dö i cancer, men jobbade i flera år på Östra och levererade varor och annat till barnonkologen varje dag - oerhört tungt att se de små som aldrig fick bli stora.
SvaraRaderaSamtidigt så minner det mig än i dag om vikten att kämpa mot cancern och skänka pengar till forskningen.
Nu blev det ett inlägg som naturligtvis träffade mitt i prick hos mig...Precis som "Jonna" skriver så är tiden inte den viktigaste parametern för "tillfrisknande" även om det är lätt att "luras in i" den tron. Självklart spelar tiden in. Mitt initialt VIDÖPPNA sår är fortfarande snart två år efter min sjuåriga dotter Hannas död öppet och kommer aldrig att läka. Men med eufemistiska plåster lär jag mig hantera sorgen. Saknaden. Den djävulska och intensiva bristen på hennes närvaro.
SvaraRaderaCancer är och förblir den djävulska svulst som den per se är. Barncancer är mer än så. Den är helt igenom...obegriplig.
Som Hanna alltid sa:
Massmis med, underförstått pussar och kramar
Niklas, Hannas pappa
Det är en sån fin film där man verkligen känner.
SvaraRaderaJag lade den på min blogg igår. För min sons skull och för alla de andra drabbades skull och för alla anhörigas skull och för de som inte drabbats. För att det kan slå till när som helst, när man minst anar det och för att det då är
Ok Att Känna!
Som du skriver, så blir det lättare med tiden, men det blir nog aldrig helt bra...
Kram till dig och till alla andra som läser detta <3 Vi får inte sluta kämpa!!
Så vackert du skriver fina Abbepappan. Som alltid. Jag lovar att dela filmen på FB, det enda stället jag är aktiv på på nätet numera. Men jag ska berätta en sak också:
SvaraRaderaJag hade en gymnasieklasskompis som hette L. Vi var inte närmsta vänner men hon var en härlig tjej som var rolig att hänga med. Nåt år efter studenten fick hon en knöl på benet som inte försvann. Till slut fick hon daignosen cancer av någon form som tydligen var vanligast på barn så trots att hon var myndig och lite till behandlades hon på Astrid Lindgren. Cancern hade tre stadier, hennes hade kommit till det andra. Under den här tiden umgicks vi inte, jag hörde mest om henne från en gemensam kompis men en dag under pågående behandling stötte jag på henne på Willys. Hennes hår var borta och hon hade en sjal på huvudet. I bilen bröt jag ihop. Så oerhört orättvist, varför L? Varför inte jag?
Det fina är att L blev frisk och har varit så i över tio år nu. Hon är mamma till två och varje gång jag ser henne blir jag extra glad.
Åh, vilket tragikt öde Sigrid gick till mötes. Gör ont i hjärtat att tänka på vilken förlust det måste varit för alla hennes nära och kära och hur hon måste mått - ung människa med livet framför sig, nyligen blivit mamma och inse att man kommer förlora/bli snuvad på de där åren om man alltid trott kommer finnas där. =(
SvaraRaderaSka sprida videon vidare!
Tack för att du delar med dig!
När det där med penslarna kom var det kört, buhu vad jag alltid gråter till dina fina inlägg! Du är GRYMT bra på att beskriva känslor med enkla ord.
SvaraRaderaVilken stark berättelse - det får ens egna gnäll att blekna med råge! Vet du vad hennes son gör idag?
SvaraRaderaMen oj!!! Varje gång jag läser ikapp de inlägg jag missat här så är det något guldkorn som glimrar lite extra. Jo, nog är det OK att känna. Nog blir det mycket känslor, även om vi hittills har haft lyckan att kistan inte kommit längre in i huset än till farstun (bildlikt talat). Där står den nu, och vi hoppas att vi inte ska behöva ta in den.
SvaraRaderaHjärtligt tack för en fin blogg och för all inspiration den ger!
Du skriver så otroligt fint!
SvaraRaderaDet är ok att känna!! Min mamma har precis drabbats av cancer och det är fruktansvärt! Nu börjar en kamp som jag aldrig kommer glömma. Jag behöver min mamma och hon är alldeles för ung för att tas ifrån oss. "Hoppet är det sista som överger människan" och vi hoppas!! Hoppas på att det onda ska försvinna så att vi får ha vår mamma kvar!
Tack för en oerhört fin blogg som berör alla känslor hos mig. Tack!!
Vill du kommentera men har ingen egen blogg? Inga problem. Välj "Namn/webbadress" under "Kommentera som:" och skriv bara i ditt namn. Eller välj "Anonymt" om du hellre vill det.