Jag tog ställning för många, många år sedan. För mig är det självklart att mina organ får användas om jag råkar ut för nåt.
Just nu ännu mera påtagligt eftersom jag har en make som står i kö för en ny njure. Jag påbörjade en donatorsutredning för ett år sedan för att se om jag kunde donera till honom. Utredningen fick avbrytas för att de hittade värden hos mig som inte var bra. Men nu ett år, och en operation senare är jag frisk och utredningen på mig kan återupptas.
Nu är det bara att hoppas på att de inte hittar något mer så kanske han kan få bli frisk lite snabbare eftersom kötiden på en njure i hans blodgrupp är 3-4 år.

Jag kommer donera den dagen jag inte behöver mina egna organ. Men jag tycker fortfarande att det är ett beslut varje individ själv ska få ta. Varken stat eller anhöriga ska ha tolkningsföreträde.

Jag ser det som en självklarhet att vara organdonator och håller tummarna på att man aktivt måste tacka nej till att vara organdonator istället för att tacka ja. Läste om ett annat land i Europa (kommer tyvärr inte ihåg vilket) för något år sedan där man infört den lagen och yttest få valde att tacka nej.

Är naturvetare ut i fingerspetsarna och har därför ingen förståelse för att man inte ska donera organen. Alternativet är att de bränns upp eller förmultnar under jorden samtidigt som andras värdefulla liv går till spillo.

En intressant vinkel som jag inte funderat på tidigare vore att ge organdonatorer förtur i kön. Det skulle både locka fler till att anmäla sig och samtidigt vara mer "rättvist".

Jag tycker att sjukvården ska ha rätt att få ta organ från avlidna och att man skulle få säga till om man inte vill donera. De allra flesta, tror jag, förväntar sig att det ska finnas ett organ den dag de själva eller någon anhörig behöver ett! Liksom man förväntar sig att det ska finnas blod om man behöver det. Lika självklart borde det då vara att ge bort ett själv.

Jag är med sen många, många år. Självklart.

Jag anmälde mig i donationsregistret strax efter jag fyllde 18 år. För mig är det en självklarhet att donera mina organ.

Dagen efter jag fyllde arton anmälde jag mig till registret, och innan det gjorde jag klart för mina anhöriga att varenda del av mig som är donerbar ska doneras. Finns inget självklarare för mig.

Jag har anmält mig till donationsregistret och tycker att fler borde göra det, men jag tycker inte att det ska bli en lagändring. Det känns fel att anta att folk vill donera om de inte sagt nej..."assumption is the mother of all mistakes"

Det var en massa år sen jag anmälde mig första gången och därefter har jag anmält mig ett par gånger till tror jag.
Sen plötsligt en dag blev jag själv sjuk. Och vem vet, det kanske är jag själv som behöver en donation en vacker dag, så jag tycker det är fantastiskt att möjligheten finns.

Jag hörde en debatt om detta på P1 tidigare i veckan. En sköterska berättade att det faktiskt är ytterst, ytterst få anhöriga som säger nej till donation när de väl att få veta vad det verkligen betyder. Hon var rädd att om folk tvingas ta ställning, utan att egentligen förstå vad det innebär, så kommer fler att säga nej. Jag vet inte jag, men jag förstår att det oftast är två sidor av myntet. Det är inte säkert att det blir bättre, för att man vill det.
Enklast vore såklart om alla sa JA. Enklast och bäst. :)

Mer på temat: http://www.nytimes.com/2009/09/27/business/economy/27view.html

Med tanke på att många struntar i att anmäla sig bara för att det aldrig kommer upp i tankarna, eller de aldrig tar sig för, så tycker jag det är en utmärkt idé att de, i och med detta förslag, inte längre behöver ta sig för. Därmed måste endast de som är helt emot donation se till att få ändan ur och aktivt säga nej.

Det här inlägget påminde mig förresten om att det var ett tag sedan jag skrev något om organdonation på min blogg så jag lade in ett litet inlägg om det. Som reklamen säger: Every little bit helps.

Jag skulle gärna vilja att du lägger in någon video.
Dina videor är så härliga och vissa ledsamma!

Har gått runt och grubblat på detta i flera månader. Tänk att det ska krävas att någon stoppar en länk till Donationsregistret mitt under nästan på en för att man ska få tummen ur och göra det..

Tack så mycket för det, tack för många leenden och några tårar.

Är det ok att jag lägger upp videon på min blogg?? Tack för tänkvärda ord. /Carolina

Visst är det okej. :)

Hej! Jag har alltid varit för (gick till och med runt med nåt påhittat donationskort i jackan när jag var typ 13 för det kändes tufft) men det har aldrig blivit av att jag verkligen anmält mig. Nu är mina organ klara att bli donerade (även till forskning, varför inte, liksom?) men låt oss hoppas att det dröjer några år.
Tack för en bra blogg!
Sofia

Förmodat samtycke finns ju redan inom vården, när det gäller att ta emot blod. Där är det inget bekymmer att den som inte vill det, oavsett skäl, säger ifrån. Har man en stark åsikt i frågan är man ofta mån om att meddela detta - så jag tycker det låter som en möjlig väg att gå även i organdonationsfrågan.

Snubblade precis in på din blogg och har hunnit med en kort uppdatering. Kommer absolut titta in igen.

Ang. donationer så sa jag till min mamma för några år sedan (då jag var bosatt i Grekland) att OM något händer mig så är jag villig att donera mina organ. Hon förträngde det hela och påstår att hon inte minns att jag har sagt så. För vissa är det en så pass obehaglig tanke. Men om jag vore i behov av en ny njure, så är jag säker på att hon skulle känna en enorm tacksamhet om donator fanns.

Jag ska läsa lite mer om din lilla kille nu. Trevlig helg! /Malin