Killarna och jag gick en sväng på Naturhistoriska museet idag. Mamman jobbar och eftersom grabbarna är helt oförmögna att komma på någonting annat att göra än att se på TV, spela Wii eller spela på datorn så drog jag med dem till stan och gick på museum.

Det första man slås av är hur sanslöst billigt det är. Fyrtio spänn i entré för mig, killarna gick gratis. Och då gäller min entrébiljett som årskort på fyra andra museer i stan. Makalöst.

Sedan slås man av hur gammalt allt känns. Det är verkligen precis så som man tänker sig ett museum när man fantiserar om ett. Som taget ur en Kalle Anka-tidning. De gamla glasmontrarna med uppstoppade djur, gulnade lappar på latin och raderna av smala arkivlådor. Hela stället till och med luktar som man föreställer sig att det ska. Vi har blivit bortskämda med nutida museer som Universeum till exempel. Modern arkitektur, gigantiska akvarier, multimedia och hightech-lösningar. Men å andra sidan går det lös på nästan femhundra spänn för en familj att gå in en enda gång.





När vi tittat på mängder av fladdermöss, björnar och fåglar kom vi till en avdelning om människokroppen. Abbe hittade en liten lekhörna och vid det här laget lockade den honom mer än montrarna. Storebror och jag fastnade framför montern om blodomloppet och hjärtat och jag bestämde mig för att försöka förklara för honom hur det funkar och vad som inte funkade hos Abbe. Han ville gärna veta och ansträngde sig så gott han kunde för att hänga med. Jag tror han förstod principen.

Vi pratade om vilken del de hade bytt ut på Abbe, att den kom från en annan människa och hur svårt det måste vara att göra de där operationerna. Storebror sa att han kunde ju sy lite i tyg, som necessären han gjorde till mig i julklapp till exempel, men att det måste vara svårt att sy i ett hjärta. Jag höll med honom och berättade hur litet Abbes hjärta var första gången det opererades och då tyckte vi båda två att det var ännu mer fascinerande att det gick. Och vi enades om att vi var väldigt glada att det finns människor som kan sånt där så att vi fick ha kvar vår Abbe, även om han kan vara en lite jobbig lillebrorsa ibland.

Tanken på om det inte hade gått fladdrade förbi i mitt huvud. Jag försökte svälja klumpen och gick vidare.