Veckan i Sälen var fin. Sådär som de ska vara. Lite utför, lite fika, lite god mat, lite gott vin, lite sol, lite snöstorm, lite bastu med kall öl, lite längdåkning, lite läsa bok, lite spela spel, lite bowling och lite av varje.

Storebror har blivit en duktig skidåkare, vi åker utan problem i alla backar ihop. Det är en fantastisk känsla det där, att kunna göra saker tillsammans, på lika villkor. Att liksom umgås lite mer som kompisar än som far och son. Ser fram emot när han slipat än mer på sin åkning och kör skiten ur mig i lössnön i Engelberg.

Och så Abbemannen. Det var först i fjol som det egentligen klickade för honom och han fick till det här med att bromsa, svänga och stanna. Men skulle han komma ihåg hur man gjorde i år? Jajamensan. Han åkte lift själv, plogade och sjöng hela tiden. Och så fort han släppt liften i toppen av backen sa han "kom igen, nu kör vi pappa". Jag ler inombords när jag tänker på det, och påminner mig själv om vilken resa han har haft i livet fram till nu. Och jag tänker än en gång – han är min största idol.