Så är den här. Den långa, härliga ledigheten över påsk som man ser fram emot varje år. Vårliga dagar med kaffe vid en solig vägg och lite småpåtande i trädgården, kanske en cykeltur i skogen. Visserligen hör jag till dem som cyklar mountainbike året runt, med dubbdäck på vintern, men ändå. Det är något visst med de första turerna på våren, när naturen vaknar.

Men vårsolen lyser med sin frånvaro. Det regnar och är kallt. Till och med snön har fallit och gjort påskfjädrarna i riset på altanen sorgligt slokande och ihopklibbade. Jag vet heller inte om jag vågar cykla. Jag är rädd om ett revben. Förnedrande fånigt nog körde jag ihop med en av mina vänner redan det andra åket i Hemsedal för två veckor sedan. Det small bra och både han och jag har haft otroligt ont sedan dess. Han i benet och jag i bröstet. Vi är nog för gamla för sånt här. Nåja, vi snackar nog en spricka i revbenet vad det verkar som.

Jag tänker på Abbe. Så jäkla ont som jag haft, rent ut sagt. Jag har inte kunnat varken hosta, nysa eller skratta utan hugg av smärta i bröstet. Inte ens djupa andetag har funkat. Jag förundras över Abbe. Hur står han ut efter att de sågat upp hela bröstkorgen på honom för att komma åt hjärtat? Än en gång inser jag vilken hjälte han är.

På tal om det började jag bläddra i en gammal bildmapp sent igår kväll. Jag var på jakt efter ett helt annat foto men hamnade bland bilderna från operationen 2007. Jag postade några på Twitter och fick många, fina och starka reaktioner. Det blev en hel räcka foton till slut. Ni som hängt med några år på bloggen har kanske sett några av dem, men om någon är intresserad så finns alla tweets samlade här.

Nåväl. Om vädret inte tycker att vi ska vara ute och gräva i grönsakslandet eller njuta av en espresso i de nyss framplockade, nu översnöade trädgårdsmöblerna, så skit i det då. Abbe och jag satte på spellistan från hans 7-årsdisco och byggde en av Legobyggsatserna han fick i present. Jag ryser lite av välbehag av att sitta bredvid och se honom titta på ritningen, fundera och sedan pilla dit bitarna med de långa, smala fingrarna på de små händerna. Bara någon gång då och då får jag rycka in och rätta till någon bit som hamnar fel. Vi bygger, sjunger med och njuter av att göra bara just det. Senare slår Abbe mig säkert fem gånger i rad när vi spelar Kalaha. Smart ass.

Nu ska jag göra Bohusländsk äggost. Har ni tur kanske det blir ett inlägg om det. Leka lite matblogg.