Vi är på Grötö på familjehelg med 22q11-föreningen. Det är tredje gången nu, räknar man med veckan på Ågrenska i vintras så är det fjärde gången, som vi träffar vissa av familjerna. Människor som blivit våra vänner. Nu, med facit i hand, känns det besynnerligt att vi en gång tvekade på om detta var något att ha. Vi ville vara något mer än föräldrar till ett barn med syndrom, vara helt vanliga och inte bara förknippas med Abbes svårigheter, inte bara umgås med likasinnade. Nu vet vi bättre.

Vi vet att det är skönt att ses ibland, byta erfarenheter, skratta åt somligt och gråta över annat. Vi vet att det känns bra att inte behöva förklara varför våra barn gör si, låter så, inte orkar ditt eller klarar datt. Vi vet hur mycket det betyder för syskonen att få träffa andra syskon som som har liknande upplevelser i bagaget, som de själva har.

Killarna har längtat. Abbe köpte en present till Elliot för att han nyss opererat sina fötter och Abbe vet hur det är att vara på sjukhus. Och så köpte han en present till Agnes. Bara för att. Och vet ni vad? Agnes hade en till Abbe, hon också. Jag blir varm i hjärtat.

Kvällen startade traditionsenligt med poängpromenad. I år ville Abbe och storebror gå helt själva och de svarade både på vuxen- och barnfrågorna. Det var svåra vuxenfrågor. Vid prisutdelningen visade det sig att bästa vuxen hade skrapat ihop nio poäng. På andra plats – med åtta rätt – kom, tro det eller ej, Abbe och storebror. Helt galet. Min fru och jag lyckades skrapa ihop fyra rätt.

Vid barnprisutdelningen var det dags igen, Abbe och brorsan vann och fick välja pris först. Har vi två allmänbildade små genier eller är det dags att låta dem börja spela på Lotto tro?