Det här med att utmana sig själv. Pressa sina gränser, flytta fram de personliga positionerna, tänja och stretcha sina färdigheter. Att våga ge sig på nya saker och tro på att man klarar av dem. Man måste det, hur jobbigt och nervöst det än kan kännas, annars blir man stående kvar i sin trygga och välbekanta komfortzon utan att utvecklas och ångrar att man aldrig försökte.

Ta Abbe. Så länge han själv tror att han kan, så vågar han försöka. Och ibland lyckas. Jag vill att han ska fortsätta på det sättet och inte falla in i en känsla av att han inte klarar av saker, på grund av sitt syndrom. Det är en svår avvägning. Det gör ont i mig att se honom misslyckas med något, eller vara sämst av alla på något, på grund av att han inte har samma förutsättningar som de andra. Samtidigt vore det trist om han inte vågade försöka. Det gäller att väga signalerna jag sänder till honom på guldvåg. Han blir mer och mer medveten om sitt syndrom för varje dag som går, men med rätt inställning kanske han kan se de som något unikt istället för en hämsko. Där har Abbemamman och jag en delikat uppgift.

Det här med att utmana sig själv. Det tycker jag man ska fortsätta med hela livet. Det blir så mycket roligare om man hela tiden vidgar sina vyer. Det är därför jag sitter på ett hotellrum på Österlen och skriver detta, lite pirrig inför morgondagen och uppgiften jag har framför mig – fotografera ett bröllop. Hela dagen. Från morgonen till sena kvällen, rubb och stubb. Jag har aldrig gjort det tidigare och det är en stor och viktig dag för brudparet där inget får gå fel. Nervöst som sjutton, men hey, jag kan ju hantera min kamera någorlunda och jag vet vad jag gillar för stil på bilderna, tänker jag. Någon gång ska vara den första.