Den tjugoförsta september 2011, klockan är strax efter nio och jag loggar in för att göra mig klar. Jag vet att bokningen öppnas klockan 09.21 och jag tänker inte missa en plats. Jag klickar mig fram till rätt ställe och inväntar det magiska klockslaget. Jag fyller i mina uppgifter, tittar på klockan och avvaktar. Tick, tick, tick och där! Prick 09.21 klickar jag iväg min anmälan och väntar förhoppningsfullt framför skärmen på bekräftelse. Men allt står stilla. Ingenting händer. Det visar sig senare att flera tusen personer är lika angelägna och ivriga som jag om att få en plats och systemet bryter ihop fullkomligt. Jag har is i magen. Väntar. Tänker att om jag loggar ur och försöker igen hamnar jag sist i kön.

Klockan 10.26 får jag besked att min anmälan gått igenom. Jag har fått en startplats i CykelVasan 2012. Gott. Knappt två dygn senare, efter mycket teknikstrul och manuella anmälningar, är 9000 cyklister anmälda och loppet fulltecknat. Det är galet. Kanske inte fullt så galet som världens största MTB-lopp, Birkebeinerrittet i Norge, där 18000 startplatser blev fulltecknade på 80 sekunder. Men ändå.

Jag förstår det faktiskt. Hur konstigt det än låter mycket för många av er så förstår jag varför det är ett sådant tryck. Gillar man att cykla i skogen som jag, och tycker man det är kul med stora arrangemang som Göteborgsvarvet och liknande så är Cykelvasan och Birkebeinern något alldeles extra. För mig är det dessutom ett tillfälle där jag får träffa kompisar från olika delar av Sverige som också gillar att cykla i skogen och som jag lärt känna via Twitter och andra sociala media. Tur att jag fick en plats i årets lopp alltså.

Sedan dess har vi twittrat, snackat, gjort en grupp på Facebook, planerat, bokat stuga och tränat. Men framförallt längtat. Väntat på att det ska bli den elfte augusti då 9000 förväntansfulla cyklister samlas nere på Vasaloppsstarten i Berga by i Sälen. Snart så. Snart är det dags igen.

Igår sålde jag min startplats. Min nacke krånglar, axlarna gör ont och armen domnar och jag har fått hjälp av både massör och en fantastisk osteopat. Inget hjälper. Jag kan cykla men det känns inte bra. Något är fel, kanske en nerv som ligger i kläm, jag vet inte. På måndag ska jag träffa en ortoped på Ortho Center IFK-Kliniken som är specialist på nackar, så får vi se vad han säger. Att gnaga på nacken i nio mil i terrängen innan jag vet vad som är fel känns inte som en bra idé.

Tyvärr.