Det var åttiotal och resan mot att forma min egen musiksmak hade börjat. En irrfärd som aldrig tar slut, som hittar nya vägar och sidospår resten av mitt liv. Hoppas jag. Jag hade passerat de där första trevande åren då influenserna i princip bara bestod av det mina äldre systrar hade i sina skivsamlingar. Ena dagen kunde jag stå med en elgitarr i form av ett badmintonracket framför spegeln och vråla till Sweets "Fox on the run" för att nästa dag leka Björn Ulveaus till tonerna av "Take a chance on me" och drömma om att jag var ihop med Agneta Fätskog. Och så vidare. Det var inget fel på musiken, men det var inte mina val utan vad som fanns att tillgå i vårt hem.

Men det var då. Nu var jag tonåring och hade så smått börjat göra mina egna upptäckter, köpa mina egna skivor. Jodå man köpte skivor på den tiden, inte bara mp3-filer eller månadsabonnemang på musiktjänster, som vi gör idag. Då snackade vi 12-tumsskivor gjorda av vinyl. Med två sidor. Min egen skivsamling började ta form och så småningom skulle den bestå av många hyllmeter med vinyl och CD-skivor.

Det var maj 1981 och Kraftwerk släppte "Computer World". Det här var något helt annat än allt jag hört tidigare. Inte en enda gitarr, inga riktiga trummor och knappt någon riktig sång heller om man ska vara helt ärlig. Datorer, syntar och trummaskiner. Sångrösterna förvrängda till robotliknande datorröster. Samtidigt var det inte stelt. Inte sterilt. Det var svängigt och till och med funkigt även om inte ytan gav sken av det vid första lyssningen. Jag blev helt tagen.

Kraftwerk är, skulle jag säga, Tysklands i särklass viktigaste bidrag till den moderna populärmusiken. Wolfgang Flür, som lämnade bandet 1989 sa en gång "att de försökte fånga upp hur de trodde att deras hemland skulle låta, snarare än att skapa en tysk version av angloamerikansk popmusik". Deras strategi var att kombinera en tysk fascination för att använda teknik, med en form som påminner om en stråkkvartett. Både Florian Schneider, och Kraftwerks andra grundare Ralf Hütter, kom från en klassisk musikbakgrund. Jan Gradwall skrev nyligen: "Det går inte att överskatta gruppens betydelse för samtida populärmusik. Kraftwerk har haft ett avgörande inflytande på hiphop, techno, house och all form av musik som i dag görs med synthesizers och datorer". Jag är enig med honom, lyssnar man på dagens dansgolvsdängor känns det mesta igen från Kraftwerks sound på sjuttio- och åttiotalet. Men om man fördjupar sig en liten gnutta upptäcker man inte bara en technoyta utan mängder av fantastiska, catchiga och många gånger vackra melodier i Kraftwerks musik.

Ta till exempel "The Model" från 1978. Kraftwerks ursprungliga sound uppfattades säkert som en ironisk blinkning till skönhetskulten, serverat med ett dansant beat. Men den innehåller också en central trånande tonslinga, vars sorgsna klang egentligen inte riktigt kom fram förrän Balanescu Quartet gjorde en på cover låten 1992. Eller "Computer Love", en hyllning till – och melankolisk reaktion mot – elektronisk kärlek (1981!) vars melodi var så stark att Coldplay lånade stora delar av den till sin låt "Talk" 2005.

Syntmusik blev min grej och Kraftwerk mina idoler. Jag började samla på deras skivor, gick på mässor och köpte begagnade rariteter. I ett förråd under trappan hemma står en hel skivback med Kraftwerkvinyl. Där finns en tolva med Neon Lights i sjävlysande vinyl, en annan med The Model i knallröd och där finns minst fyra olika pressningar av albumet Computer World. Var och en med låten "Pocket calculator" på olika språk. "Taschenrechner" på tyska, "Mini Calculateur" på franska och "Dentaku" på japanska, förutom den engelska varianten. Bara för att nämna några rariteter.

Nåväl. Första stenen till mitt musikaliska hus var lagd. Via synten, hittade jag sedan elektro, som ledde mig till hip hop (Africa Bambaata t ex lånade både rytmer och musikslingor från Kraftwerk i klassiska "Planet Rock"). Hip hopen tog mig vidare till funk, soul och jazz. Och sådär håller det på. Jag upptäcker nya saker hela tiden. Idag lyssnar jag inte lika ofta på Kraftwerk, men de finns där alltid, som något av det viktigaste som hänt i mitt musikliv.

Kraftwerk är och har alltid varit väldigt hemliga och mytomspunna och trots att bandet funnits sedan 1970, skulle det dröja ända till 1991 innan de gjorde sin första konsert i Sverige. Detta efter år av rykten om ny musik och turnéer. Jag såg dem såklart. Det var den 21 oktober 1991 på Olympen i Lund, och det var en magisk konsert. 2004 gjorde de spelningar i Stockholm och på Arvikafestivalen och nu på lördag är de tillbaka i Sverige. För tredje gången sedan bandet bildades 1970. Inte som Springsteen alltså, som i princip haft en stående bokning av Ullevi varje sommar de senaste tjugo åren. Typ.

Det blev en lång historia det här. Vad jag egentligen försökte säga var bara det här: Trots att jag är väldigt ledsen för att jag missar Cykelvasan i år, så ledsen att jag inte ens orkar se mina cykelvänner twittra om det, så gläds jag åt en annan sak. Jag kommer att stå så långt fram som möjligt i Slottskogen på lördag och njuta när Kraftwerk kör sin bejublade 3D-konsert på Way Out West.